Det här kommer bli svårt att förklara utan att dra hela jäkla historien.
Jag förstår det inte ens själv men det är rörigt men å andra sidan, när är det inte det när det handlar om känslor?
När jag var liten så var det ju inte så bra.
Jag fattade absolut inte det då.
Det var rörigt, det var fester och endel bråk.
Pappas sida av släkten har alltid .. varit väldigt sammanhållen eller hur jag ska säga.
Man ska inte visa trasighet och sånt utåt utan man ska le och soppa under mattan så fort någon annan tittar.
Man ska låtsas som att det regnar.
Så när jag var liten så försökte FoF tränga sig på , framför allt Farfar, för att styra upp vilket såklart inte togs så bra av min pappa. Så Farfar för mig var någon som ställde till med bråk, som förstörde "idyllen" samtidigt som han var en nödlina. När det spårade ur totalt kunde man alltid ringa farfar. Det har vi fått höra från honom hela vårt liv och jag önskar jag kunde säga att vi aldrig behövde ringa farfar men det behövdes ibland.
Jag tänker inte dra upp allt här men. Så låg det till. Farfar var något dåligt men samtidigt en räddare när det krisa.
Sen dog mamma.
Pappa var tvungen att fortsätta att jobba så farmor och farfar började ta hand om mig och min syster.
De satte upp regler som vi inte hade haft innan och tog över. Det var såklart svårt eftersom de innan hade varit något vi genom våra föräldrar stängt ute.
Pappa blev annorlunda med. Han blev strängare. Inte lika flummig. Inte konstigt men det var också tufft.
Farmor och farfar fick ju då en stor del i våra liv medan våran Mormor som inte tränger sig på har hamnat lite vid sidan om. Jag förstår nu i efterhand att det här har gjort henne jätte ledsen. Vi är hennes barnbarn, en del av hennes dotter. Som är död.
Jag blev tonåring, började må dåligt och försökte hitta mig själv i allt kaos.
Pappa hade precis slutat dricka. Farfar styrde hemma och ljög för att få oss att göra som han ville.
"Pappa har sagt att .." för vi lyssnade på pappa i första hand. Förstås.
Det blev mer och mer bråk. Pappa trodde nog att jag skulle bli en dålig person. Tror han kanske fortfarande? Det är så jag har känt det i alla fall. Jag hade mjukisbyxor på mig en dag och hoodtröja. Då fick jag höra att jag var en skejtare och att de var tjuvar som åkte runt och ryckte handväskor. Jag har aldrig ryckt handväskor.
Så fortsatte det. Du har svart hår då är man på det här dåliga sättet. Du gör si, då är du på det här dåliga sättet. Han såg aldrig att jag var jag .
Så det var mycket bråk. Vi skrek på varandra dag ut och dag in. Jag grät, grät och grät. Varför var jag så hemsk? Varför kunde han inte tycka att jag var okej?
Skulle mamma ha tyckt om mig?
Min klädstil blev mörkare o mörkare och Farmor som styrde över våra klädinköp slutade köpa kläder till mig för hon ville inte köpa sådant jag tyckte om så jag fick helt enkelt lära mig att köpa kläder själv.
Mina kläder var viktiga för mig då och är väl fortfarande. Uttryckte mig med dem.
Jag umgicks med min bästa kompis mycket. Och jag började inse att så som vi levde inte var "normalt".
Jag skulle komma hem direkt efter skolan, då fick jag fika. Sen plugga och sen städa och sen fick pappa bestämma och han slutade klockan 9 så att träffa kompisar gick inte. Jag fick inte. Oftast på helgerna skulle vi hänga uppe hos farmor o farfar på landet med så på helgerna hann jag inte heller träffa kompisar .
Det är klart att jag träffade mina kompisar men inte som "normala" ungdomar.
Jag började ifråga sätta det och började bryta mig loss. Det var jätte svårt och ledde även det till bråk såklart. Jag kommer ihåg första gången jag var ute med mina kompisar på gymnasiet. Jag kände mig så fri och lycklig och jag skrattade och busade mest hela tiden.
I alla fall. På gymnasiet eller efter gymnasiet så började jag försöka få bättre kontakt med mormor. Hon är ju ändå mammas mamma och jag letade och letar ständigt pusselbitar efter mamma. Jag försökte komma närmare henne dels för det med mamma och dels för att jag kände att det kanske kunde hjälpa mig att bryta från det dåliga.
Mormor är svår. Det är hon. Men jag älskar henne. Hon har blivit sårad många gånger och är rädd för att bli det igen. Så tolkar jag det. En sak tillexempel är att hon aldrig ringer utan hon vill att andra ska ringa henne och kolla vad som händer i deras liv.
Därav dramat nu.
Pappa berättade att han hade ringt igår och som vanligt så lät mormor besviken över att han inte ringt tidigare och hon hade tydligen också sagt att han borde hjälpt dem klippa gräset. Hon brukar vara besviken om man inte hört av sig tillräckligt ofta och det har pappa sagt till oss att vi får acceptera.
Pappa sa att han blev jätte ledsen och han tyckte att han hade sagt klart och tydligt att om de behövde hjälp med något så hade det bara varit att höra av sig.
Han gjorde det till världens grej och sa att han tänkte säga upp kontakten med henne.
Det här känns jätte jobbigt för nu hamnar jag i mellan.
Slits mellan olika världar. Mormor tycker att det är fel på pappas släkt och pappa tycker det är fel på mormor.
Och jag vet inte vad som är rätt eller fel eller vem jag ska försvara eller vad jag ska säga till mormor eller vad jag inte borde säga eller vems sida jag ska stå på eller hur jag står mitt i mellan eller om jag bara kan skita i alltihop.
Jag älskar ju dem båda.
Det här gör mig jätte ledsen och förvirrad.
Mormor försöker verkligen hjälpa mig på sitt sätt medans pappa mer ställer upp med praktiska saker.
KAOS.
Jag skrev om detta till min syster och hennes reaktion var typ "Jaha?"
Hon har aldrig brytt sig på samma sätt.
Det är klart hon bryr sig men inte så som jag.
Jag tror inte hon mår dåligt av det för hon har typ lite kapat av dem.
En annan sak som kan störa mig är att pappa kan säga dumma saker till mormor om mig som inte ens är sanna. När jag blev inlagd första gången var han ju tvungen att ringa mormor och berätta det och då undrade ju hon så klart varför och då hade han sagt att det var för jag skar mig istället för att säga som det var.
Att få veta att jag mådde dåligt på det sättet var ju såklart jobbigt för mormor så det gjorde henne ledsen med men jag har verkligen försökt att dela med mig av mitt liv med henne efter det. Bjuda in henne liksom.
Men hon kan säga dumma saker med.
Vi har tex en deal att jag får maila henne eftersom jag tycker det är jobbigt med telefoner.
Men enligt pappa sa hon igår att jag bara hör av mig via dumburken.
Jag vet dock inte om jag tror det?
Jag känner mig så trasig.
Har gjort hela mitt liv pga det här.
Ingen grund att stå på.
Finns det en lösning?
