Körkort - Uppkörningen

Igår, onsdagen den 29/10 klockan 14.15 skulle jag ha min uppkörning.

Natten till onsdagen hade jag svårt att sova. Jag var orolig och kastade mig runt i sängen . När jag väl somnat så vaknade jag kl 12, 2,  och 5. Efter fem låg jag halv vaken till 06.18 då jag gick upp.

Jag skulle vara hundvakt åt Lex så han kom klockan 7.

Hela förmiddagen var jag galet nervös. Var som en hård boll i halsen. Jag brukar vara nervös dagar innan och sen brukar det släppa fram tills precis innan jag gör det jag är nervös inför.
Men inte igår. Igår var det ett konstant hårt tryck. Jag ville så gärna lyckas att jag trodde jag skulle det men hela tiden försökte jag med logik inflika att jag faktiskt förmodligen skulle kugga.

Jag drömde med natten till onsdagen att jag hade min uppkörning. I drömmen så var uppkörningen så man bodde som i en studentkorridor undertiden där man fick vänta. Så ringde det på dörren och jag fick ett brev där det stod att jag var godkänd .
Oj vad jobbigt det var att vakna och inse att det inte var på riktigt .
Jag började försöka tolka och analysera drömmen med.
Jag tänkte att det betyder ju säkert att jag kuggar.

Tillslut var det ju dags att åka och J körde mig. I bilen blev nervositeten högre. Det ilade ner i magen och jag fick ont i hjärtat. Typiskt tänkte jag. Jag hade pressat min kropp så mycket att jag nu skulle dö i en hjärtinfarkt. Jag tror att om jag inte hade fått öva på att hantera mig själv och mina känslor så som jag fått göra när jag har ångest så hade jag inte fixat att hantera mig själv och min nervositet.

Jag gick in på körskolan och satte mig i en av stolarna och väntade.
Så kom Nina. Hon gav mig nycklarna och sa att jag kunde gå ut och börja göra i ordning bilen.
Så det gjorde jag och satt där och väntade. Sen kom hon och frågade om jag vill öva på bedömningen av bilen ( kommer inte på vad det heter nu ). Jaa! Det ville jag. Så vi öppna motorhuvuden och hon började fråga om de olika sakerna. Jag var så nervös och uppstressad att jag fick pressa fram svaren ur hjärnan. Det kom inte naturligt.

Sen kollade vi inre med tuta ruta spruta och bromsarna .

Sen körde vi en runda och sen tillslut upp till a6. När vi var uppe vi a6 såg Nina en brandbil på motorvägen så hon sa att hon skulle sätta på radion bara för att se om det hänt något och precis näär hon sätter på radion så kommer det där ljudet de har innan de rappoterar om trafik olycker oså och då säger de att det är en lastbil i gbg backen som brinner. Hon säger att hon ska säga det så jag slipper ha uppkörningen där. Det var den slingan jag inte hade hunnit öva på så blev jätte nöjd.

Nina peppar mig innan uppkörningen och det var jätte skönt. Hon sa att min dröm betydde att jag skulle klara det osv. Hon sa också en sak som faktiskt hjälpte mig mycket " De är inte här för att sätta dit dig utan för att se om du kan köra bil"

Tillslut kommer två personer ut, en tjej och en kille. Jag fick köra med killen. Tomas tror jag han hette. Kommer inte ihåg . Han berättar lite hur testet kommer gå till. Sen bad han mig göra en kontroll av bromsarna. Först kom jag inte ihåg hur man gjorde. Sen så gjorde jag de. Tror inte jag just nu i skrivande stund skulle kunna fixa att kolla hur man gör.
Sen åkte vi iväg. Han frågade om jag hittade till Aneby. Den rundan hade jag kört så då fick jag åka mot Huskvarna. Där fick jag köra runt på smågator och backa runt hörn. Jag gjorde inte den bästa backa runt hörn jag har gjort utan kom ut lite mycket i kurvan och tänkte shit nu kuggade jag. Men sen körde vi vidare. Jag fick åka och parkera på Ica i Huskvarnas parkering. Sen körde vi vidare mot Tenhult och sen mot Rogberga. Sen blev det Nässjövägen tillbaks till stan. På ett ställa där blir det 70 och sen står det 50. Jag började sakta ner sen såg jag att det var om man vägde 7 t eller mer o då ökade jag igen. Där tänkte jag också att det var kört. Nu var det två dåliga saker jag gjort.
Sen körde vi in på a6 området. Han var ganska tyst så jag visste inte vad jag skulle tro.

När jag parkerat så räcker han fram handen till mig utan att säga något. Jag bara tittar på den. Sen säger han grattis och jag kommer faktiskt inte ihåg om jag tog handen eller inte. Va, ne eller va nej? tror jag jag sa. Och han frågade om jag hade gjort teoriprovet och då sa han att jag hade körkort. Va nej det trodde jag inte sa jag då. Och han frågade varför jag och jag började fumla om att ja var så osäker och då kom jag på att det kanske inte lät så bra så jag sa alltså nej inte osäker så utan för att jag är så nervös. Nina tittade på mig genom rutan och gjorde en frågande tumme upp och jag gjorde en tillbaks och hon sken upp  och när jag klev ur bilen så sprang hon fram och kramade mig.

Sen körde hon mig tillbaks och jag fick skriva upp mitt namn på tavlan. Sen stod jag kvar och pratade lite med henne, Annika och någon kille. Det kom ut en lärare ur ett lektions rum och han dunkade mig i ryggen och sa grattis och att det syntes lång väg vad jag hade gjort :)

Sen traskade jag hem och körde sen till Inga dit vi skulle på fika. Smsade ln och sa att hon fick gråta lite till . Då ringde hon upp ofrågade vad jag menade. Jag körde också till farmor o farfar som jag planerat trots att det var kolsvart ute. Sen efter det till pappa. Jag sa att jag ville visa något och gick till köksfönstret och sa " är det inte en exeptionellt snyggt parkering?" varpå han frågade vad det betydde och då sa jag att jag hade tagit körkort och han blev tårögd och kramade mig!
Vi kramaas inte så mycket i vår familj så det var (Y)

Sen körde jag till barnarp och Js föräldrar.
Eva var inte hemma men S, L och Alice grattade mig och vi fick mat.
Det var som att Alice märkte att det var något speciellt för hon var gladare än vanligt och hon bokstavligt talat slängde sig på mig :)

Så nu har jag körkort och det är så j*vla skönt för det har varit en så stor grej i mitt liv :)

Jag och bilen 

Hittar ni mitt namn på tavlan med namn
med KÖRKORT? 

Fika hos Inga

Körkort - teoriprovet

Jag klarade det! Jag klarade det faktiskt! Jag kan inte tro det, jag kan verkligen inte få in det i mitt huvud.

Nu kommer det komma en lång text om hur allting gick till men det är kanske mest för att jag vill komma ihåg själv.

I måndags 27/10 klockan 9 åkte jag till teoriprovet. Då blev jag inte så nervös förrän jag var där. Känslan var nog ändå att jag skulle klara det för jag visste ju med mig att jag verkligen hade pluggat.

Jag åkte dit vid 9 för man skulle vara där en halvtimme innan men det visade sig att tiden som stod i smset var en halvtimme innan så jag var där en timme innan. Lite bitter över det var jag för då fick jag ju vänta massor mitt i nervösheten.

Men först skulle man fotas. Man fick gå in i ett fotobås och ta kortet själv. Kortet blev INTE bra men jag var så nervös så jag orkade inte ta om det. Min namnteckning blev inte heller bra. Sne o skakig.

Sen fick vi gå in salen där vi skulle sitta. Det fanns många datorer och många var redan upptagna när jag kom in. En stod i ett hörn, den hade nummer 14 och jag kommer ihåg att jag lite snabbt tänkte att jag gärna ville ha den OCH det fick jag.

Jag hade extra tid på provet för jag tänkte att det är lika bra i fall om att. När frågorna kom så fick jag lite panik. De var inte alls utformade som hemma och en del av  dem hade jag inte träffat på innan så vissa saker kunde jag inte. Jaha, då skulle jag kugga då. Jag gjorde mitt bästa och sen läste jag igenom vad jag hade svarat på alla frågor en gång och efter det skulle trycka på knappen. Rätta.

Det var jätte svårt att ta beslutet att trycka. Jag trodde då att jag verkligen skulle kugga så det tog emot men så tryckte jag. Då kom det upp en ruta det där det stod ungefär " Om du trycker på rätta nu kan du inte ångra dig, vill du fortsätta?"
Samma grej igen. Jätte svårt att bestämma mig men så snabb tryckte jag, På skärmen kommer det upp massa text och någonstans i mitten så står det Godkänd 
Jag bara stirrade på skärmen. En mörkhyad man jämte mig sneglar på min skärm och jag tror han säger Grattis.

Sen får jag tillbaks mitt leg och ett papper  av förhörsledaren eller vad man ska kalla henne och får lämna rummet. Jag traskar ut och börjar gå nerför trappan när jag kommer på att jag faktiskt inte vvet om jag får gå så jag går tillbaks och frågar två tjejer som nog är ganska exakt 18 om man fick gå. Det trodde de att man fick. Jag traskar ner för trappan och ringer J. Jag klarade det säger jag och börjar nästan gråta.

Jag skickar ett sms till min syster och säger att nu är jag klar. Ingenting om hur det har gått. Hon börjar ringa men jag svarar inte.
Jag går in på a6 och går runt  bland hyllorna. Tänker att jag ska köpa en grattis grej till mig själv men kommer inte på något jag vill ha. Sen kommer J och vi bestämmer oss för att äta. Det blev Mc Donalds för ingen annan mat dög ^^
När vi sitter o väntar på maten smsar jag min syster " Jag kuggade.."
Hon ringer direkt men jag svarar inte utan när det slutat ringa skickar jag  "INTE :D"
Hon ringer såklart direkt igen och denna gången svarad. ÅH VAD DU ÄR BRA säger hon och börjar nästan gråta och jag med! Igen!

Sen skulle jag till jobbet och efter det åkte vi hem till LN och jag hade köpt bakelser från Rosetten.

Kommer en del till.

Veckan

Den här veckan kommer bli brutal.
Jag hatar mig själv lite för att jag gör så här mot mig själv.
Som om det inte var nog med det som ska ske har jag även sagt
ja till allt folk bett om och planerat in lite själv.

Om jag kollar i kalendern så är den nästan fullbokad och har varit
i flera veckor. Jag fixar ju inte det egentligen, varför kan jag inte bara
acceptera det?

På ett sett vill jag snabbspola bort den här veckan men på ett annat
så vill jag faktiskt uppleva den.
Jag förbereder mig på besvikelse men hoppas på det andra.

Min hjärna ramlar sönder och jag gör vad jag kan för att hålla ihop mig
själv men jag vet inte riktigt vad som är rätt.
Jag behöver min fulla kapacitet nu men jag får göra så gott jag kan.

Jag är rädd för döden med.
Inte min död.
Hur ska jag hantera det?
Om de blir så.
Hur blir det då?
Det kommer ramla isär mer än vad det redan gjort.

Fint att jag reagerade fel med.
Jag grät inte.
När jag borde gråtit.

Men jag kan ju inte det!
Inte när det är folk runt omkring.
Jag har känslor ändå.
Jag lovar.

Fast det blev ju bra ändå och enligt det jag hört så tycker ni om mig men det är svårt ändå.
Jag vet inte vad jag har mig själv och jag ifråga sätter allt.
När jag inte längre får felen utpekade för mig så hittar jag dem själv för det är så det har varit
och det är så det kommer förbli.

Måste vara mitt äckliga jag som sätter mig ur spel

Tranås

Som jag skrev i förra inlägget om hund så bestämde jag mig för att skapa mig en egen bild av hundrasen själv och sen bestämma mig för om det är rasen för mig / oss eller inte.

Jag har blivit medlem i belgar forum på fb och där skrev jag och bad folk att berätta hur en dag med deras belgare kunde se ut och så frågade jag även om någon av dem bodde i Jönköpingslän.

Då svarade en kvinna i från Tranås och berättade om hennes hund.
Jag skrev ett privat meddelande till henne och förklarade att jag ville skaffa en belgare och att jag aldrig hade träffat en och att jag gärna ville det.

Hon var väldigt snäll och sa att vi gärna fick träffa henne och hennes Whyakin.
Så igår satte sig J och jag i bilen och åkte till Tranås.
Efter lite vimsande mitt i centrum hittade vi tillslut rätt och vi gick hem till dem och blev bjudna på kaffe.

Och OJ vad fin Whyakin var!
Som en varg.
Jätte trevlig, snäll, busig och jag blev frälst.

J var lite mer tveksam.
De har ju vakten i sig och Whyakin hade tydligen morrat åt J en gång. 

Så nu tål det att fundera igen.
Och träffa fler belgare. 

Ungefär såhär såg Whyakin ut

Försatt mig själv i en knepig situation

Egentligen inte kanske men lite.

Jag fick avboka ett läkarbesök för jag ska till Ullared.
Jag kan förstå om den prioriteringen verkar konstig men
under omständigheterna och med mycket tänkande så
blev det de bästa beslutet.

Min kontaktperson på psyk blev dock inte så glad.
Jag hade inte tänkt säga varför jag inte kunde så när hon
frågade så sa jag som det var.
Hon hade ingen förståelse över mitt beslut och lyssnade inte
på hur jag hade tänkt utan tyckte jag skulle tänka över
mina prioriteringar.

Hon "mammade" mig ganska mycket.
Tyckte till och med J som hörde samtalet.

Jag lyckades få en ny läkartid så allting löste sig.

Nu till den knepiga situationen.

Som vanligt när det blir höst så börjar jag falla.
Det är oftast då det blir som värst tror jag?
Denna gången har det dock inte yttrat sig med tortyr deppighet
utan istället så har min hjärna börjat flippa ur.

Den brukar göra det när jag mår dåligt.
Efter en utredning så kom de fram till att jag har psykossymptom vid
hög ångest.

Men nu känns det som det började i andra änden.
Det som skrämmer mig är att jag inte verkar kunna påverka det alls och
att jag inte riktigt alltid kan hantera det när det kommer vilket jag brukar kunna.
Jag jobbar ju nu, tänk om  det händer på jobbet?

Ja men då är det väl bara att prata med psyk nu då kan man ju tänka?

Men i och med vårt senaste samtal så har jag inte gjort det.
Jag tänker att hon kommer tycka jag är ännu mer dum i huvudet nu som avbokade
läkartiden och dessutom så brukar vi inte prata om den delen av min sjukdom.
Hon verkar inte tro mig utan det är lite "jaja, nu pratar vi om något annat" känsla
över det.

Jag ska byta psyk efter jul så jag tänker att jag får stå ut tills det och om det skiter sig får det väl
bli psykakuten då.

Jag brukar kunna klara mig ur min sjukdom men denna gången vet jag inte eftersom jag inte är jag när det händer.

Motgångar och framgångar

Jag blev medlem i ett hundforum för att fråga om folk kunde berätta lite om sina belgiska hundar och om de trodde att jag skulle  fixa att ha en.

Över det stora hela så tyckte folk att jag borde tänka om.

Många berättade om sina hundars dåliga egenskaper och jag började känna att "Oh nej " det här går aldrig.

Jag började återigen bläddra i hundböcker och läsa och fundera.
Det var ganska jobbigt känslomässigt. Inte så att jag mådde jätte dåligt men kände mig lite vilsen.
Hund har varit något jag muntrat upp mig själv när det varit tungt och nu kändes det som det inte skulle bli någon hund och jag var tillbaks på ruta noll.

Jag funderade mycket och tillslut bestämde jag mig för att maila uppfödaren jag har haft kontakt med. och det var nog det bästa jag gjort.
J fick mig till och med att kopiera en text som någon skrev i forumet som hade gjort mig extra osäker. Det kändes lite dumt att skicka det men jag fick ju svar på det jag ville och hon svarade bra.

Nu har jag bestämt mig för att inte fråga alla och inte lyssna på alla utan att träffa hundrasen i egenhög person och att prata med uppfödaren om jag har några frågor och sedan efter det bestämma om det blir den rasen eller inte.