Bröd och vatten

Idag börjar jag med en sockerfri månad, igen.
Hade en i början av sommaren med.
Varför kanske ni undrar?
För att jag får i mig alldeles för mycket socker, Pepsin har flödat här hemma.
En tråkig sak denna gången är att jag är ensam om att göra de men det betyder
inte att jag inte tänker klara det ändå.
Jag har en app till hjälp i alla fall.

Där kan man göra massa olika utmaningar och lägga in hur man tränar osv. Smart!

Jag har en känsla av att jag kommer få väldigt ont i huvudet framöver. *bävar*

Nu måste jag fixa mig inför jobbet, stressigt stressigt!

Glömde säga att om ni vill bli vän med mig på ShapeLink så heter jag Paniiik

Tips

Tänkte tipsa om en app till androider som säger till när det är dags att ta sin medicin. Den heter med mindre och är gratis.

Här finns länk

https://play.google.com/store/apps/details?id=com.garland.medminderfree

Enmans show

Det här kommer låta hemskt men ibland önskar jag att jag hade cancer. Jag fattar att den år jätte hemsk och att man har allting och mår skitdåligt men den har en fördel. Folk har förståelse.

Jag undrar om det inte är bland det värsta med att vara sjuk så som jag är att man mitt i sitt eget krig för överlevnad måste försvara sig och förklara sig för de som ska stå där som en mur. De som ska ställa upp i vått och torrt. Inom rimliga gränser såklart.

Min mur är ganska fallerad och har ofta taggarna på fel sida. Min familj, de jag ska kunna pusta ut hos de.. jag ska inte säga sviker för jag kan inte kräva att de ska rädda mig men de ska i alla fall försöka förstå hur jag har de. Lyssna och ge råd utifrån deras plats.

Tack och lov har jag prinsen och även prinsens familj men även där har det blivit lite jobbigare och det gör mig jätte ledsen. Jag känner mig trött och hade det inte varit för prinsen hade jag gett upp, skitit i allt och slutat bry mig om att spela efter era regler och löst problemen och överlevt på mitt sätt.

Tur att det finns endel som ställer upp.
Fast allas ifrågasättningar har lett till att jag ifrågasätter mig själv.

Nu är bussen snart framme vid jobbet

O&O

I'm still a rock star

Det är tufft i höst mörkret.
Jag virvlar bort bland alla löv och jag vet nästan inte själv.
Vägen kantas av ångest så att jag går vilse och glömmer bort var jag är.
Dimma i huvudet.
Stundvis är det alldeles lugnt.
Rörigt, förstår ni?
Jag orkar inte fundera på världsliga ting utan gör mest det som andra förväntar
att jag ska göra så att de är nöjda.
Oftast går det rätt bra.

I got my rock moves

Ibland vill jag bara göra som förr. Klara mig själv.
Skita i alla andra. Överleva på mitt sätt.
Varför får jag inte det?
Varför ska det vara fel?

Det är lättare att tygla sig själv då.

Ibland drar prinsen fingrarna över min hy, 

kärleken och värmen sprider sig från hans fingertoppar

över min äckliga, kalla och blekfeta hud. 

Jag går en kurs i självkänsla för övrigt.
Där får man läxor.
Det gäller att vara mottaglig och jag orkar inte men jag försöker.
Men i alla fall.
Ni får läxa av mig nu. 

Samma läxa för det är bra.

Första läxan:
Ge klossar till folk i din närhet.
Klossar är byggstenar för att bygga upp självkänsla.
Alltså säg snälla och uppmuntrande saker till folk i din omgivning.

Andra läxan:
Tänka "Vad kan jag idag?"

Alltså hitta något positivt och bra med dig själv idag.
Exempel: Du har skitont i nacken men du kan ju då ändå gå en promenad tillexempel!
Eller så kan du prata? Lyssna? Göra grimaser?
Spelar ingen roll. Hitta det positiva istället för det negativa.

Tredje läxan:
Lyssna på den här låten och tyck om er själva.

Btw.
Jag citerade Pink. Förvånande va?

God Natt

Höst rutiner

Nu är nog hösten verkligen här och det är med blandade känslor.
Förra året blev jag glad när hösten kom har jag för mig.
Jag hade längtat efter att tända ljus, mysa under filtar och gå höstpromenader.
I år får jag mer försöka göra de positiva sakerna så att det känns positivt.
En dum sak med hösten är att jag brukar må sämre och jag vill inte säga nåt i
förväg men det känns som min höst "depression" har kickat in.
Har mycket ångest just nu i alla fall.

Men ska försöka vara förutseende och börja förbereda kroppen på att
äta mediciner igen. Tog nyss min vid behovs medicin vilket jag i annat fall brukar hoppa
över.

Genom att göra det kanske jag kan undvika den där totala kraschen när det verkligen inte går mer.
Man kan ju alltid hoppas.

Om ni vill se vad jag gör

Vissa av mina kompisar och släktingar har varit nyfikna på vad jag gör på mitt jobb.
Hur jag skyltar osv.
Så jag skapade en flik uppe i menyn som heter Skyltningar och där lägger jag upp bilder 

på de skyltningar som jag gjort.

Om ni vill komma dit så kan ni trycka HÄR

och lämna gärna kommentarer om vad ni tycker och om ni har några tips och idéer.
Kanske har du en idé på tema?
Det tar jag tacksamt emot! 

Hmpf

Gnäll och panikhandlingar och du slutar i gråt.

Jag måste fixa, måste rätta till, göra mer än jag orkar.

Och det är så lockande med röda sträck, som tejp,
för att få mig att hålla ihop och orka när jag inte orkar.

För jag måste.

Okej?

Otur och dumt

Jag har ju virkat massa baby mössor och tänkte sälja dem.
Dock har jag inte lagt upp några mössor för jag har varit orolig
över storleken.
Tur var väl det för igår fick jag testa mössorna på min kompis
reborn doll och de ÄR försmå.
Så nu har jag en hög med 10 stycken försmå baby mössor och
måste hitta en lösning på problemet.
Problemet är ju inte mössorna jag gjort utan hur jag ska få mössorna
att bli i rätt storlek.

Jag hade till och med köpt en mössa på åhlens barn avdelning som jag
jämförde mina mössor med och de stämde. Men den mössan
var lite liten den med.

Dumt.

Det som känns jobbigast är att en på mitt jobb redan köpt en mössa.
En utav de största i och för sig men ändå.
Hon ska få pengarna tillbaks och få behålla mössan.

Blöh.

Bakut

Idag var jag på möte på stället där jag jobbar/arbetstränar.
Det handlade mest om hur det går och om vi skulle förlänga
min tid där och så.
Blev förlängt i sex månader till vilket känns skönt.

En sak jag kände var lite jobbigt dock var att min kontaktperson
på försäkringskassan sa att hon "Såg hur bra jag verkar må här"
Syns det på mig hur jag mår?
Usch, blir rädd när folk säger sådant.
Mår jag bra nu då alltså?
För det ser man ju på mig?

För om jag ska vara helt ärlig så är allt precis som vanligt.
Senast igår hade jag någon form av ångestattack utan, vad jag kan
se, förklarlig anledning.

Jag vet att hon menade väl men för mig är det jobbigt att höra sånt.
Jag blir rädd. Vill springa in i mörkret och gömma mig.


Ett ordspråk ekar just nu i huvudet på mig

Upp som en sol och ned som en pannkaka.