Flash backs

Det är så mycket jag borde göra. Svara på mail, brev och kommentarer. Skicka foton,  städa och få ihop livet. Men jag lyckas inte.
Så ni som väntar oså, förlåt! Men jag jobbar på det, tror jag :-)

Jag är och har alltid varit en aktiv människa. Med det menar jag att jag vill vara sysselsatt, hitta på saker och röra på mig. Jag är social av mig och gillar inte att vara ensam förrän jag tokbehöver det.
Jag skiljer mig mycket från min familj och kanske då främst min syster. Hon ville oftast inte leka med mig när jag var liten och tyckte nog mest jag var jobbigt när jag kom med mina idéer och ville hitta på någonting.
Hon ville hellre i lugn och ro sitta med en bok i ett hörn, ha de lugnt och tyst och ensam leva sig in i böckernas världar.
Jag blev ofta lite ledsen när hon inte ville umgås så jag brukade gå ner till pappa istället.

Han ville oftast inte heller leka med mig utan ville ta de lugnt och kanske se nån film på tv om han inte höll på med vardagsbestyr.

Så jag kände mig oftast lite ensam i min familj, lite utanför och annorlunda. Så är det ibland fortfarande. Pappa och jag är på ett sätt fasligt lika men samtidigt så olika.

Men idag fick jag flashback från förr.
Min syster och jag pratade om att ses men när hennes kille kom hem så ville han ha en lugn kväll med henne. Tråkigt men de får jag ju respektera.

Pappa hade sagt att jag gärna fick vara med honom så jag ringde. Men han hade ångrat sig. Han ville hellre sitta i sin fåtölj framför teven.
Då, när vi la på, så kände jag den där stora ledsna klumpen i magen som jag så ofta kände som barn. Ensamhet. Utanförskap. Sorgsenhet.

Nu tänker ni kanske att jag borde skaffa mig vänner... Jag har vänner, som jag älskar och tycker om jätte mycket men det handlar om familjen. Jag tror jag saknar den där familjegrunden. Lite. Svårt o förklara men ni kanske förstår?

Min psyktant säger att jag trycker ner mina känslor och att jag ska släppa ut dem mer och de gör jag nu. Lipsill.