Det är en sak jag inte pratat om

Inte med någon har jag pratat om det.
För att det har varit en väldigt svår grej för mig.

Som de flesta vet så är Johan i Uppsala och jobbar vilket resulterat i att jag varit ensam mycket.
Alla har frågat hur det är, hur det har varit och hur jag känner och jag har svarat att det har gått bra.
Det har varit sant, det har gått bra. Bättre än jag trodde det skulle gå.
Vi har ju hunnit träffas en del, han har varit här och jag har varit där.

Jag var och hälsade på honom i nästan två veckor och det var väl egentligen efter de två veckorna det började.

Jag tyckte det var skönt att komma hem, att bo själv igen.
Att bestämma själv och göra som jag ville.

Det är lättare att vara själv, så är det. Att leva i ett förhållande innebär kompromisser. Det bara är så. 

Så jag började fundera på hur jag egentligen kände eller jag blev rädd för vad jag kände.

Tänk om jag inte längre älskade Johan?
Klart jag  tyckte och tycker om honom men älskar?

Eftersom vi levt ihop i typ 6 år så är det ganska mycket som skulle påverkas.
Tänk er själva, vi har en lägenhet ihop, vi gör nästan allt ihop och jag ser Johans familj som min egen lite grann. Jag älskar hans familj. Deras problem är mina och deras lycka är min lycka. 

Så jag har varit lite orolig. Men Johan skulle komma hem i helgen så jag tänkte att jag får se hur det känns då. För jag tänkte att jag faktiskt inte bara kan sluta älska honom sådär utan att märka något. 

Jag bestämde mig också för att inte berätta något för någon eftersom det är en ganska stor grej och jag ville inte sprida kaos i onödan.

Nu har helgen varit och jag är glad att jag inte berättade för någon.
Jag har insett att det bara var en försvarsmekanism.
När Johan är med mig hamnar livskvaliteten på en helt ny nivå.
Ingen kan få mig att skratta som han och ingen kan få mig att känna mig så trygg och omtyckt.
Igår när han hade åkt så höll jag på att gå sönder av saknad och då insåg jag att det ar en försvars mekanism. Redan idag så börjar mitt hjärta att "låtsas" att han inte finns för att skydda mig antar jag.

Men jag älskar Johan, över allt annat! 

Lite onödigt inlägg men det har oroat mig och jag ville få det ur  mig. 

När jag var på psykakuten förra gången och pratade med läkaren så ifrågasatte han att jag alltid tittade på Johan när jag svarade på hans frågor och han ville veta varför jag gjorde det.

Det är för att när något är jobbigt så finns han alltid där och bara genom att titta på honom så får jag kraft att göra saker jag annars inte skulle klara av. Som att be om hjälp när jag är sjuk. 

¨

En av mina favoritbilder på oss
<3

Världens finaste <3