I morgon är en stor dag

Jag är numer TYP brunhårig.
Tröttnade lite.
Inte på lila utan på att det ska vara så jobbigt att få till.
Antingen använder man extrem färg och då blir det bra men
då färgar det av sig på allt och man måste tänka sig för konstant.
Den färgen sitter inte i särskilt länge och är hyfsat dyr.

Den andra färgen jag använt mig av blir inte så lila att jag tycker
att det räknas. Den blir snabbt mer åt det röda hållet.

En paus tänkte jag och tonade håret brunt fast det ser mest rödbrunt ut.

Just nu känner jag mig skruttig.
Mitt huvud och min nacke känns märkliga.
Ingen klassisk huvudvärk utan mer som ett tryck i huvudet. Mest upptill och mest på höger sida och även i ögonen.

Jag började till och med att må illa så jag gick o la mig en stund. Det händer ju typ ALDRIG annars att jag vilar på dagen för det är tråkigt.

Aja, huvudsaken är att jag itne är sjuk eller något i morgon för i morgon är viktig
Jag ska nämligen göra halkbanan imorgon
Är så galet nervös till och från men försöker att ta en sak i taget.
Ska även försöka tänka så i morgon med.
Här och Nu.
Och tänka att det leder till något bra och att det är något jag vill.
Körkort = Hund

Det som gör det lite svårt är att det är en heldag.
Men det får funka.
Här o Nu!

Just nu

Hej då?

Är i super dåligt skick.
Panikångest attacker som gör att jag låser musklerna så mkt att jag inte kan andas tills de bokstavligt talat svartnar.

De enda jag kan tänka på är att skada.

Tog en liten bit av en ångestdämpande och hoppas de får mig att somna och att de inte gör mig jätte seg imon

Fredag

Du vill så du kan!

Först och främst vill jag säga tack till er som hörde av er!
Båda här och på mobilen!

Klockan är nu 8.53 och jag äter frukost.
GI - lasagne.
Konstig frukost?
Jag är inte så förtjust i vanlig klassisk frukost
så jag äter ofta rester.
Om jag äter frukost överhuvudtaget!

Idag ska jag övningsköra så därav frukosten.
Jag har kommit ganska långt med körningen nu.
Idag blir det motorväg och landsväg.
Efter det ska jag öva på uppkörningen tre gånger
och sen är det dags. Uppkörning...

Jag har förvisso halkbanan där i mellan med.
Den är på onsdag och jag är livrädd.
Livrädd är nog fel ord.
Ska inte överanvändas.
Men väldans nervös så att jag knappt kan tänka
på det men det är precis vad jag försöker göra.
Jag tänker mycket på det så att jag ska vänja mig lite
grann i alla fall .

I början var det lättare.
Då körde vi mest i lugna områden.
Nu finslipar vi "svårare" saker.
Igår tillexempel vänster sväng i rondell.
Med massor av trafik uppe på a6 området.
Nu bävar jag alltid lite innan körlektionerna
eller egentligen ganska mycket men en bra sak
är att min lärare har en lugnande inverkan på mig.
Så fort hon kommer glömmer jag bort mitt magknip
osv.
Hon är jätte bra.
Hon är trevlig, går att skämta med och liksom släpper in en i hennes
liv så att man känner sig som en kompis och inte någon hon bedömer.
Hon kan vara bestämd men inte på ett dömande/hånande sätt utan liksom
för att lära en hur man ska göra.
Hon är också väldigt lugn och avslappnad.
Hon har med elever krockat några gånger men aldrig blivit rädd!

Så om ni ska övningsköra i Jönköping rekommenderar jag verkligen henne.
Särskillt om man är som jag och nya sociala pressade situationer kan kännas
så jobbiga att man hellre backar ur.

Hon heter Nina och jobbar på Takörkort.nu

Hur gick det sen?

Jag tänkte att det kan vara bra med en liten update om hur det gick igår kväll sen.
För igår lät det ju jätte hemskt kanske?

Det var faktiskt lite hemskt med.
Jag kunde nämligen inte sluta gråta.
Sån där tyst stillsam gråt med tusen tårar som aldrig tar slut
och som lite bestämmer över sig själva. Och en lite bitter ångest på det.

Jag låg nog och hoppades att prinsen skulle komma och hämta mig.
Som på film?
Men jag insåg ganska snart att så skulle det nog inte bli så jag smsade och
J sa han ville jag skulle  sova i min säng så det gjorde jag.
Han låg och kollade på How I met your mother och jag låg jämte med
tårar fortfarande stillsamt rinnande ner för mina kinder.
Han märkte ingenting och jag behövde nog få gråta.

I morse var jag som vanligt igen.

Ikväll är det lite skruttigare igen men det är mest för att jag är så hemskans trött.
Jag har övningskört + jobbat + pluggat + rensat hemma = för mycket

Nu ska jag se om jag kan läsa hundböcker eller om det är bättre att sova.
Hoppas ni har det fint i höstmörkret.

Tänd många ljus, kryp ihop under någon mysig filt och le åt det fina mitt i mörket.
Det gör jag.
Ledsenheten ska inte vinna!

O&O

Moturs

Jag sitter under en mysfilt i ett dunkelt rum med ett värme ljus som sällskap.
Som Lotta på bråkmakargatan när hon flyttat hemifrån så ska jag sova ensam.
I en säng som inte är min.
Och precis som för Lotta verkade det som en bra grej tills jag blev ensam.
Men jag är för trött för att bli rädd.
Gästrummet som i natt kommer vara mitt känns mitt i kaoset ganska mysigt.
Kom på att jag glömt Flodis så henne måste jag hämta sen.
Hon är mitt team i natt.

Varför ska jag sova i gästrummet då?
Det vet jag knappt själv.
Det har med känslor att göra i alla fall.
Varför kan det inte bara få vara bra en stund så man hann vila ut?

Det är inte så dåligt som det kanske låter nu.
Vi älskar varandra J och jag.
Det är bara min jävla sjukdom som kommer i vägen hela tiden.

I Höstas/vintras var det inte så bra.
Det var inte så dåligt heller men
jag blev sviken.
Men jag tyckte inte det var så farligt eftersom han har hjälpt mig så fruktansvärt
mycket under hela vårt förhållande.
Jag försvarade när andra ifrågasatte.
Jag har klarat mig själv förr och jag har lärt mig den hårda vägen att man aldrig
kan kräva eller förvänta sig att ha någon vid sin sida när det gäller det här.
Man får ta tillvara på och njuta så länge det vara.
Så tänkte jag då.

 Nu när vi pratade om det så trodde du knappt på att det hänt.
Och när du insåg att det var sant blev du nog rädd och såklart ledsen.
För det är inte så du vill vara. Du vill kunna ställa upp och jag vet det!

Och när vi pratade om det insåg jag hur mycket det faktiskt hade sårat mig.
Att det hade gjort mig rädd för att låta mina känslor sväva fritt och därför byggt
upp en skyddsmur.
Det plus allt fram och tillbaks i åtta månader har gjort att jag är försiktig.

Så ungefär så är det nu.
Första natten vi ska sova isär och som sagt inte min idé.
Men för honom gör jag allt! precis som han gjort för mig.

Men om ni vill.
Så skriv.
Försiktigt.
För det är ledsamt att vara själv.
Och jag kämpar ju med det andra vanliga mitt i det här.

Men som sagt.
Vad jag förstått så är det inte fråga om det är han o jag för det är det.
Det är bara ett sätt att reda upp och reda ut.
Tror jag.

Så i natt är jag ensam.

Han är finare än han förstår.
Så fint att det gör ont,
När jag vågar känna efter. 

Måste kämpa

Jag måste jobba på att må bra nu.
Äta, sova och träna regelbundet.
Struktur.
Sånt där som ska hålla situationen i schack.

Denna veckan började jag lite med detox igen.
Dock blev det pizza o cola igår och ikväll är det AW så
risken för cola är ju ganska stor då med men ska hålla mig
till en och om jag äter så får det bli sallad.

Det viktigaste är inte att jag följer till punkt o pricka utan mer
att jag faktiskt en gång för alla försöker få in en nyttig vana
i mitt liv.
Pepsi varje dag är inte hållbart.
Jag vet ju det egentligen.

Nu har jag precis varit vid utomhus gymmet. Själv.
En sån där sak som jag aldrig hade gjort innan.
Det stannade till och med 4 tanter och stod jätte länge och
tittade på när jag tränade.
Jag hade hörlurar tack och lov så hörde inte vad de sa.

Jag har berättat innan att jag är med i en utmaning där man räknar
minuter man tränat under året.
Trots att jag varit sjuk och inte tränat så mycket i sommar utan bara
gått promenader och cyklat har jag en hyfsat plats.
Mitt mål nu är att hålla mig runt 50 strecket.
Verkar inte kunna komma så mycket under för när jag gör det åker jag upp
fort igen.

Jag är inte död.

Jag har bara tappat bort mig i livet.
Det är så mycket och så svårt att få ihop
och samtidigt hålla balansen.

J har kommit hem från Uppsala.
Det är underbart och de mesta blir så mycket roligare.
Som att sortera strumpor.
Det fick mig att kikna av skratt.
Han är bäst den däringa <3

Samtidigt är det lite svårt.
Vi måste lära oss att leva med varandra igen.
Låter kanske konstigt men man får ju vanor.
Än så länge har det inte varit några större problem.
Inte heller några känslokrockar.
Det är ovant att ha någon som bryr sig så som han gör.
Någon som frågar mig om det verkligen är så bra för mig
att springa så fort som jag gör. Om jag inte borde pausa.
Någon som ser mig när jag inte gör det själv.

Han är bäst helt enkelt.

Jag har börjat jobba med.
Äntligen!
På sätt ovis för det är ju ganska kämpigt med.
Två dagar i veckan än så länge och bara några
timmar åt gången.
Det räcker för ångestnivån har stigit tillräckligt.
Måste komma in i det här så jag inte mår dåligt över allt.

Det är svårt.
Jag skäms.
Kan få ångest av
ingenting.
För saker jag tycker
jag gör eller inte gör och
jag över analyserar och funderar
i onödan men jag kommer förhoppningsvis
in i det . Det gick ju bra på kungsporten så det
ska nog med tiden bli bra.

Jag har tusen idéer och även J bidrar nu  när han har massa tid över.
Vi vill förändra så mycket i lägenheten. Just nu är det kaos och förflyttningar
lite överallt.
Men det är kul.

Tänkte delat med mig av en låt men jag ångrade mig för den var lite neggig så delar med mig av den här istället: