Moturs

Jag sitter under en mysfilt i ett dunkelt rum med ett värme ljus som sällskap.
Som Lotta på bråkmakargatan när hon flyttat hemifrån så ska jag sova ensam.
I en säng som inte är min.
Och precis som för Lotta verkade det som en bra grej tills jag blev ensam.
Men jag är för trött för att bli rädd.
Gästrummet som i natt kommer vara mitt känns mitt i kaoset ganska mysigt.
Kom på att jag glömt Flodis så henne måste jag hämta sen.
Hon är mitt team i natt.

Varför ska jag sova i gästrummet då?
Det vet jag knappt själv.
Det har med känslor att göra i alla fall.
Varför kan det inte bara få vara bra en stund så man hann vila ut?

Det är inte så dåligt som det kanske låter nu.
Vi älskar varandra J och jag.
Det är bara min jävla sjukdom som kommer i vägen hela tiden.

I Höstas/vintras var det inte så bra.
Det var inte så dåligt heller men
jag blev sviken.
Men jag tyckte inte det var så farligt eftersom han har hjälpt mig så fruktansvärt
mycket under hela vårt förhållande.
Jag försvarade när andra ifrågasatte.
Jag har klarat mig själv förr och jag har lärt mig den hårda vägen att man aldrig
kan kräva eller förvänta sig att ha någon vid sin sida när det gäller det här.
Man får ta tillvara på och njuta så länge det vara.
Så tänkte jag då.

 Nu när vi pratade om det så trodde du knappt på att det hänt.
Och när du insåg att det var sant blev du nog rädd och såklart ledsen.
För det är inte så du vill vara. Du vill kunna ställa upp och jag vet det!

Och när vi pratade om det insåg jag hur mycket det faktiskt hade sårat mig.
Att det hade gjort mig rädd för att låta mina känslor sväva fritt och därför byggt
upp en skyddsmur.
Det plus allt fram och tillbaks i åtta månader har gjort att jag är försiktig.

Så ungefär så är det nu.
Första natten vi ska sova isär och som sagt inte min idé.
Men för honom gör jag allt! precis som han gjort för mig.

Men om ni vill.
Så skriv.
Försiktigt.
För det är ledsamt att vara själv.
Och jag kämpar ju med det andra vanliga mitt i det här.

Men som sagt.
Vad jag förstått så är det inte fråga om det är han o jag för det är det.
Det är bara ett sätt att reda upp och reda ut.
Tror jag.

Så i natt är jag ensam.

Han är finare än han förstår.
Så fint att det gör ont,
När jag vågar känna efter.