Körkort - Uppkörningen

Igår, onsdagen den 29/10 klockan 14.15 skulle jag ha min uppkörning.

Natten till onsdagen hade jag svårt att sova. Jag var orolig och kastade mig runt i sängen . När jag väl somnat så vaknade jag kl 12, 2,  och 5. Efter fem låg jag halv vaken till 06.18 då jag gick upp.

Jag skulle vara hundvakt åt Lex så han kom klockan 7.

Hela förmiddagen var jag galet nervös. Var som en hård boll i halsen. Jag brukar vara nervös dagar innan och sen brukar det släppa fram tills precis innan jag gör det jag är nervös inför.
Men inte igår. Igår var det ett konstant hårt tryck. Jag ville så gärna lyckas att jag trodde jag skulle det men hela tiden försökte jag med logik inflika att jag faktiskt förmodligen skulle kugga.

Jag drömde med natten till onsdagen att jag hade min uppkörning. I drömmen så var uppkörningen så man bodde som i en studentkorridor undertiden där man fick vänta. Så ringde det på dörren och jag fick ett brev där det stod att jag var godkänd .
Oj vad jobbigt det var att vakna och inse att det inte var på riktigt .
Jag började försöka tolka och analysera drömmen med.
Jag tänkte att det betyder ju säkert att jag kuggar.

Tillslut var det ju dags att åka och J körde mig. I bilen blev nervositeten högre. Det ilade ner i magen och jag fick ont i hjärtat. Typiskt tänkte jag. Jag hade pressat min kropp så mycket att jag nu skulle dö i en hjärtinfarkt. Jag tror att om jag inte hade fått öva på att hantera mig själv och mina känslor så som jag fått göra när jag har ångest så hade jag inte fixat att hantera mig själv och min nervositet.

Jag gick in på körskolan och satte mig i en av stolarna och väntade.
Så kom Nina. Hon gav mig nycklarna och sa att jag kunde gå ut och börja göra i ordning bilen.
Så det gjorde jag och satt där och väntade. Sen kom hon och frågade om jag vill öva på bedömningen av bilen ( kommer inte på vad det heter nu ). Jaa! Det ville jag. Så vi öppna motorhuvuden och hon började fråga om de olika sakerna. Jag var så nervös och uppstressad att jag fick pressa fram svaren ur hjärnan. Det kom inte naturligt.

Sen kollade vi inre med tuta ruta spruta och bromsarna .

Sen körde vi en runda och sen tillslut upp till a6. När vi var uppe vi a6 såg Nina en brandbil på motorvägen så hon sa att hon skulle sätta på radion bara för att se om det hänt något och precis näär hon sätter på radion så kommer det där ljudet de har innan de rappoterar om trafik olycker oså och då säger de att det är en lastbil i gbg backen som brinner. Hon säger att hon ska säga det så jag slipper ha uppkörningen där. Det var den slingan jag inte hade hunnit öva på så blev jätte nöjd.

Nina peppar mig innan uppkörningen och det var jätte skönt. Hon sa att min dröm betydde att jag skulle klara det osv. Hon sa också en sak som faktiskt hjälpte mig mycket " De är inte här för att sätta dit dig utan för att se om du kan köra bil"

Tillslut kommer två personer ut, en tjej och en kille. Jag fick köra med killen. Tomas tror jag han hette. Kommer inte ihåg . Han berättar lite hur testet kommer gå till. Sen bad han mig göra en kontroll av bromsarna. Först kom jag inte ihåg hur man gjorde. Sen så gjorde jag de. Tror inte jag just nu i skrivande stund skulle kunna fixa att kolla hur man gör.
Sen åkte vi iväg. Han frågade om jag hittade till Aneby. Den rundan hade jag kört så då fick jag åka mot Huskvarna. Där fick jag köra runt på smågator och backa runt hörn. Jag gjorde inte den bästa backa runt hörn jag har gjort utan kom ut lite mycket i kurvan och tänkte shit nu kuggade jag. Men sen körde vi vidare. Jag fick åka och parkera på Ica i Huskvarnas parkering. Sen körde vi vidare mot Tenhult och sen mot Rogberga. Sen blev det Nässjövägen tillbaks till stan. På ett ställa där blir det 70 och sen står det 50. Jag började sakta ner sen såg jag att det var om man vägde 7 t eller mer o då ökade jag igen. Där tänkte jag också att det var kört. Nu var det två dåliga saker jag gjort.
Sen körde vi in på a6 området. Han var ganska tyst så jag visste inte vad jag skulle tro.

När jag parkerat så räcker han fram handen till mig utan att säga något. Jag bara tittar på den. Sen säger han grattis och jag kommer faktiskt inte ihåg om jag tog handen eller inte. Va, ne eller va nej? tror jag jag sa. Och han frågade om jag hade gjort teoriprovet och då sa han att jag hade körkort. Va nej det trodde jag inte sa jag då. Och han frågade varför jag och jag började fumla om att ja var så osäker och då kom jag på att det kanske inte lät så bra så jag sa alltså nej inte osäker så utan för att jag är så nervös. Nina tittade på mig genom rutan och gjorde en frågande tumme upp och jag gjorde en tillbaks och hon sken upp  och när jag klev ur bilen så sprang hon fram och kramade mig.

Sen körde hon mig tillbaks och jag fick skriva upp mitt namn på tavlan. Sen stod jag kvar och pratade lite med henne, Annika och någon kille. Det kom ut en lärare ur ett lektions rum och han dunkade mig i ryggen och sa grattis och att det syntes lång väg vad jag hade gjort :)

Sen traskade jag hem och körde sen till Inga dit vi skulle på fika. Smsade ln och sa att hon fick gråta lite till . Då ringde hon upp ofrågade vad jag menade. Jag körde också till farmor o farfar som jag planerat trots att det var kolsvart ute. Sen efter det till pappa. Jag sa att jag ville visa något och gick till köksfönstret och sa " är det inte en exeptionellt snyggt parkering?" varpå han frågade vad det betydde och då sa jag att jag hade tagit körkort och han blev tårögd och kramade mig!
Vi kramaas inte så mycket i vår familj så det var (Y)

Sen körde jag till barnarp och Js föräldrar.
Eva var inte hemma men S, L och Alice grattade mig och vi fick mat.
Det var som att Alice märkte att det var något speciellt för hon var gladare än vanligt och hon bokstavligt talat slängde sig på mig :)

Så nu har jag körkort och det är så j*vla skönt för det har varit en så stor grej i mitt liv :)

Jag och bilen 

Hittar ni mitt namn på tavlan med namn
med KÖRKORT? 

Fika hos Inga

Körkort - teoriprovet

Jag klarade det! Jag klarade det faktiskt! Jag kan inte tro det, jag kan verkligen inte få in det i mitt huvud.

Nu kommer det komma en lång text om hur allting gick till men det är kanske mest för att jag vill komma ihåg själv.

I måndags 27/10 klockan 9 åkte jag till teoriprovet. Då blev jag inte så nervös förrän jag var där. Känslan var nog ändå att jag skulle klara det för jag visste ju med mig att jag verkligen hade pluggat.

Jag åkte dit vid 9 för man skulle vara där en halvtimme innan men det visade sig att tiden som stod i smset var en halvtimme innan så jag var där en timme innan. Lite bitter över det var jag för då fick jag ju vänta massor mitt i nervösheten.

Men först skulle man fotas. Man fick gå in i ett fotobås och ta kortet själv. Kortet blev INTE bra men jag var så nervös så jag orkade inte ta om det. Min namnteckning blev inte heller bra. Sne o skakig.

Sen fick vi gå in salen där vi skulle sitta. Det fanns många datorer och många var redan upptagna när jag kom in. En stod i ett hörn, den hade nummer 14 och jag kommer ihåg att jag lite snabbt tänkte att jag gärna ville ha den OCH det fick jag.

Jag hade extra tid på provet för jag tänkte att det är lika bra i fall om att. När frågorna kom så fick jag lite panik. De var inte alls utformade som hemma och en del av  dem hade jag inte träffat på innan så vissa saker kunde jag inte. Jaha, då skulle jag kugga då. Jag gjorde mitt bästa och sen läste jag igenom vad jag hade svarat på alla frågor en gång och efter det skulle trycka på knappen. Rätta.

Det var jätte svårt att ta beslutet att trycka. Jag trodde då att jag verkligen skulle kugga så det tog emot men så tryckte jag. Då kom det upp en ruta det där det stod ungefär " Om du trycker på rätta nu kan du inte ångra dig, vill du fortsätta?"
Samma grej igen. Jätte svårt att bestämma mig men så snabb tryckte jag, På skärmen kommer det upp massa text och någonstans i mitten så står det Godkänd 
Jag bara stirrade på skärmen. En mörkhyad man jämte mig sneglar på min skärm och jag tror han säger Grattis.

Sen får jag tillbaks mitt leg och ett papper  av förhörsledaren eller vad man ska kalla henne och får lämna rummet. Jag traskar ut och börjar gå nerför trappan när jag kommer på att jag faktiskt inte vvet om jag får gå så jag går tillbaks och frågar två tjejer som nog är ganska exakt 18 om man fick gå. Det trodde de att man fick. Jag traskar ner för trappan och ringer J. Jag klarade det säger jag och börjar nästan gråta.

Jag skickar ett sms till min syster och säger att nu är jag klar. Ingenting om hur det har gått. Hon börjar ringa men jag svarar inte.
Jag går in på a6 och går runt  bland hyllorna. Tänker att jag ska köpa en grattis grej till mig själv men kommer inte på något jag vill ha. Sen kommer J och vi bestämmer oss för att äta. Det blev Mc Donalds för ingen annan mat dög ^^
När vi sitter o väntar på maten smsar jag min syster " Jag kuggade.."
Hon ringer direkt men jag svarar inte utan när det slutat ringa skickar jag  "INTE :D"
Hon ringer såklart direkt igen och denna gången svarad. ÅH VAD DU ÄR BRA säger hon och börjar nästan gråta och jag med! Igen!

Sen skulle jag till jobbet och efter det åkte vi hem till LN och jag hade köpt bakelser från Rosetten.

Kommer en del till.

Veckan

Den här veckan kommer bli brutal.
Jag hatar mig själv lite för att jag gör så här mot mig själv.
Som om det inte var nog med det som ska ske har jag även sagt
ja till allt folk bett om och planerat in lite själv.

Om jag kollar i kalendern så är den nästan fullbokad och har varit
i flera veckor. Jag fixar ju inte det egentligen, varför kan jag inte bara
acceptera det?

På ett sett vill jag snabbspola bort den här veckan men på ett annat
så vill jag faktiskt uppleva den.
Jag förbereder mig på besvikelse men hoppas på det andra.

Min hjärna ramlar sönder och jag gör vad jag kan för att hålla ihop mig
själv men jag vet inte riktigt vad som är rätt.
Jag behöver min fulla kapacitet nu men jag får göra så gott jag kan.

Jag är rädd för döden med.
Inte min död.
Hur ska jag hantera det?
Om de blir så.
Hur blir det då?
Det kommer ramla isär mer än vad det redan gjort.

Fint att jag reagerade fel med.
Jag grät inte.
När jag borde gråtit.

Men jag kan ju inte det!
Inte när det är folk runt omkring.
Jag har känslor ändå.
Jag lovar.

Fast det blev ju bra ändå och enligt det jag hört så tycker ni om mig men det är svårt ändå.
Jag vet inte vad jag har mig själv och jag ifråga sätter allt.
När jag inte längre får felen utpekade för mig så hittar jag dem själv för det är så det har varit
och det är så det kommer förbli.

Måste vara mitt äckliga jag som sätter mig ur spel

Tranås

Som jag skrev i förra inlägget om hund så bestämde jag mig för att skapa mig en egen bild av hundrasen själv och sen bestämma mig för om det är rasen för mig / oss eller inte.

Jag har blivit medlem i belgar forum på fb och där skrev jag och bad folk att berätta hur en dag med deras belgare kunde se ut och så frågade jag även om någon av dem bodde i Jönköpingslän.

Då svarade en kvinna i från Tranås och berättade om hennes hund.
Jag skrev ett privat meddelande till henne och förklarade att jag ville skaffa en belgare och att jag aldrig hade träffat en och att jag gärna ville det.

Hon var väldigt snäll och sa att vi gärna fick träffa henne och hennes Whyakin.
Så igår satte sig J och jag i bilen och åkte till Tranås.
Efter lite vimsande mitt i centrum hittade vi tillslut rätt och vi gick hem till dem och blev bjudna på kaffe.

Och OJ vad fin Whyakin var!
Som en varg.
Jätte trevlig, snäll, busig och jag blev frälst.

J var lite mer tveksam.
De har ju vakten i sig och Whyakin hade tydligen morrat åt J en gång. 

Så nu tål det att fundera igen.
Och träffa fler belgare. 

Ungefär såhär såg Whyakin ut

Försatt mig själv i en knepig situation

Egentligen inte kanske men lite.

Jag fick avboka ett läkarbesök för jag ska till Ullared.
Jag kan förstå om den prioriteringen verkar konstig men
under omständigheterna och med mycket tänkande så
blev det de bästa beslutet.

Min kontaktperson på psyk blev dock inte så glad.
Jag hade inte tänkt säga varför jag inte kunde så när hon
frågade så sa jag som det var.
Hon hade ingen förståelse över mitt beslut och lyssnade inte
på hur jag hade tänkt utan tyckte jag skulle tänka över
mina prioriteringar.

Hon "mammade" mig ganska mycket.
Tyckte till och med J som hörde samtalet.

Jag lyckades få en ny läkartid så allting löste sig.

Nu till den knepiga situationen.

Som vanligt när det blir höst så börjar jag falla.
Det är oftast då det blir som värst tror jag?
Denna gången har det dock inte yttrat sig med tortyr deppighet
utan istället så har min hjärna börjat flippa ur.

Den brukar göra det när jag mår dåligt.
Efter en utredning så kom de fram till att jag har psykossymptom vid
hög ångest.

Men nu känns det som det började i andra änden.
Det som skrämmer mig är att jag inte verkar kunna påverka det alls och
att jag inte riktigt alltid kan hantera det när det kommer vilket jag brukar kunna.
Jag jobbar ju nu, tänk om  det händer på jobbet?

Ja men då är det väl bara att prata med psyk nu då kan man ju tänka?

Men i och med vårt senaste samtal så har jag inte gjort det.
Jag tänker att hon kommer tycka jag är ännu mer dum i huvudet nu som avbokade
läkartiden och dessutom så brukar vi inte prata om den delen av min sjukdom.
Hon verkar inte tro mig utan det är lite "jaja, nu pratar vi om något annat" känsla
över det.

Jag ska byta psyk efter jul så jag tänker att jag får stå ut tills det och om det skiter sig får det väl
bli psykakuten då.

Jag brukar kunna klara mig ur min sjukdom men denna gången vet jag inte eftersom jag inte är jag när det händer.

Motgångar och framgångar

Jag blev medlem i ett hundforum för att fråga om folk kunde berätta lite om sina belgiska hundar och om de trodde att jag skulle  fixa att ha en.

Över det stora hela så tyckte folk att jag borde tänka om.

Många berättade om sina hundars dåliga egenskaper och jag började känna att "Oh nej " det här går aldrig.

Jag började återigen bläddra i hundböcker och läsa och fundera.
Det var ganska jobbigt känslomässigt. Inte så att jag mådde jätte dåligt men kände mig lite vilsen.
Hund har varit något jag muntrat upp mig själv när det varit tungt och nu kändes det som det inte skulle bli någon hund och jag var tillbaks på ruta noll.

Jag funderade mycket och tillslut bestämde jag mig för att maila uppfödaren jag har haft kontakt med. och det var nog det bästa jag gjort.
J fick mig till och med att kopiera en text som någon skrev i forumet som hade gjort mig extra osäker. Det kändes lite dumt att skicka det men jag fick ju svar på det jag ville och hon svarade bra.

Nu har jag bestämt mig för att inte fråga alla och inte lyssna på alla utan att träffa hundrasen i egenhög person och att prata med uppfödaren om jag har några frågor och sedan efter det bestämma om det blir den rasen eller inte.

Val av Hundras

Det där med att  välja hundras är inte sådär väldans lätt.
Finns ju verkligen en uppsjö av hundraser och även blandisar.

Jag har ju nu bestämt mig för Belgisk vallhund, en Groenendael men jag kan inte säga
att jag inte tvivlar.

Därför tänkte jag, för min egen skull, skriva vad jag vill med min hund och sedan skriva upp plus och minus med rasen och även lite hur jag tänkt.

I och med att jag har varit hundvakt åt en del hundar så har jag lärt mig lite vilka egenskaper jag gillar och inte är så förtjust i med hundar och det har hjälpt mig mycket i valet av hundras.

Hundhund
Först och främst har jag kommit fram till att jag vill ha en hundhund.
Med det menar jag en stor hund som tycker om att vara ute och gå och jobba.

Lättlärd och arbetsam 
Den får gärna vara lättlärd så man kan lära den roliga trick, kanske agility och sök.
Jag har en tanke på att eventuellt dra med min hund.  Kanske inte tunga saker men jag har
en bild av att kunna lära den dra t.ex. en skrinda så man kan gå o handla och låta hunden dra matvarorna hem.

Vaktande
Eftersom jag bor i Lägenhet är det bra om det inte är en allt för skällig ras men jag tycker ändå att det är bra när en hund är lite "vaktig" och markerar/skäller till när någon kommer och ringer på t.ex.
Även när man är ute och går så tycker jag att det är bra om hunden är lite skyddande.

Kunna vara lös
Jag skulle gärna vilja kunna ha min hund lös t.ex när man går i skogen. Detta kommer man ju såklart att få träna upp men jag har en känsla av att vissa raser fungerar bättre att ha lösa än andra.

Flexibel och framåt 
Framförallt vill jag ha en hund som tycker det är kul att göra olika saker.
Jag gillar att vara ute på "äventyr". Det blir kanske främst att gå runt i skogen på olika ställen eller utforska städer men det kan också vara skidsemester, fjällvandring. Dagstur med segelbåt ( då man såklart stannar vid land och rastar hunden )

Ensam
Som det ser ut just nu så jobbar jag inte särskilt mycket, ca 25 %.
Jag tänker mig att jag ska ha hunden på hunddagis när jag inte är hemma eftersom jag tror det kan vara bra socialträning för hunden och även i fall jag skulle börja jobba mer.

Jag har ju skrivit innan att jag hittade rasen Groenendael av en slump men att när jag läste om den föll för rasen.

Innan har jag funderat på storpudel eftersom de är lättlärda och allergivänliga. Js pappa är nämligen allergisk. Js föräldrar har en storpudel så jag har ju träffat den rasen och jag tycker om Alice men jag tycker ändå att pudlar är lite fjompiga. Det behöver inte vara dåligt men det är inte riktigt det jag är ute efter. Alice är dessutom inte så villig till att gå långa promenader men det kan ju vara att just hon är sådan med.

Eftersom jag älskar Alfons så har jag även funderat på en Schnauzer. Alfons är underbar och hans egentligen ända "nackdelar" är väl i så fall att han har väldigt mycket jaktinstinkter och jag kan tycka att han är i minsta laget. Helt okej men jag kan tänka mig större. Alfons är en blandning så om jag skaffade en Schnauzer så är det ju inte säkert att den skulle vara som Affe.

Sen ha jag även funderat på Samojed. De är ju så otroligt vackra och de är ju starka och arbetsamma. De skulle ju funka att gå mycket med, vandra, skidåkning och även att dra. Men när jag har läst om dem så har jag läst att de är väldigt envisa och att man då måste lyssna på hunden för att den inte ger sig och att de har ganska mycket jakt i sig. Detta fick  mig att tveka. Kändes inte perfekt.

Groenendael känns som en blandning mellan alla dessa hundar tycker jag. Därför kanske det är den perfekta rasen för mig?

Det som oroar mig är att jag inte kanske kommer klara att ge den vad den behöver?
Men så är det ju egentligen med alla hundar.

Nu en sista grej. Plus och minus med rasen enligt mig efter vad jag läst om rasen.

+ Mångsidig tjänstehund samt utmärkt familjehund
+ Frisk och sund ras
+ Vaksam aktiv och redo till handling
+ Om det behövs tvekar den inte att försvara sin ägare
+ Ingen extrem pälsvård

- Eventuellt skällig
- Endel kan vara lite osäkra o rädda
+/- Kräver mycket motion och stimulans
- En del sjukdomar även om de flesta är friska

Så vad tror ni?
Passar hundrasen mig?
Tänker jag rätt eller fel?
Nåt jag missat?

Ny dag, nya andetag

Det känns bättre idag även om det fortfarande är lite oroligt där inne.
Jag tror det är min rädsla för att bli övergiven.
Sen våran bakgrund som spelar in med.

Men nu är det en ny dag och jag ska fokusera på saker som är viktiga för MIG.
I mitt "nya" liv med min "nya" familj, J.

Det som är viktigt för mig är ju att vi mår bra och att vi har ett fungerande liv.
Sen är mina drömmar viktiga och därför är det viktigt att jag jobbar på med mitt
körkort så att jag kan skaffa hund.
Det är ju bra av andra anledningar med men det är min största morot.

Så då blir det ju bra att jag ska köra idag.
Lite nervöst såklart men försöker tänka positivt.
Kör slingor nu vilket innebär att jag mer får köra själv
utan att hon kommenterar allt jag gör.
Det är jätte konstigt. Det är inte det att jag får köra självmant
som är konstigt för det har jag gjort med papi innan.
Utan det som är konstigt är att du kör utan att veta vad du ska och
du vet att hon testar dig. Man får ju följa skyltarna dit man ska men
tycker ändå det känns lite konstigt.

Men jag tänker att om jag bara tar det lugnt då kommer de gå bra.
Så jag ska försöka att vara lugn och fokuserad.

Vad är det för fel på mig?

Okej ursäkta töntighetsvarningen nu.

Jag skriver det här på känslor och känslor är inte alltid sanningar.

Pratade med pappa nyss.
Och då berätta han för mig att han måste ringa och tacka Ln och Niklas.
De gjorde tydligen ett jätte jobb igår.
Och det är ju jätte bra och jätte bra att han tackar..

men jag då?

Jag städade hela hans vardagsrum nere. Från golv till tak.
Oljade in möbler och soffan.
Fick jag ett tack?
Nej?
Men jag förlikade mig med det.
Tänkte att det är sån pappa är.

Därför blev det lite kniv känsla när han ska ringa och tacka dem.

En annan grej.
Jag har ringt varje dag och frågat om jag ska komma och hjälpa.
De flesta gånger har han bett mig att inte komma.
Den gången jag väl var där fick jag inte göra nånting självmant utan bara
det han sa åt mig att göra.

Men LN och N fick tydligen göra precis vad som helst och det får mig att fundera på om jag gör något fel?
Om han inte vågar mig göra saker självmant?

Jag vet inte...

ÄR DET NÅGOT FEL PÅ MIG?!

känns som att det är det.
Bara jag som inte fattat det än.

Hundhalsband

Som sagt. Den ledsna klumpen i bröstkorgen vill inte riktig försvinna idag så jag fyller dagen med att göra saker jag tycker om.

En väldigt väl fungerande sak är att fönster shoppa på nätet.
Då främst till hunden som jag förhoppningsvis skaffar i vår.
Man vet ju aldrig även om planen är sådan.

Min mormor och morfars hund har ett väldigt fint halsband som hon haft sedan hon var liten.
Den lite dyrare varianten. Det är ett läder halsband med guldiga nitar i form av hjärtan.
Jag sa någon gång att jag tyckte att det var väldigt fint och mormor berättade då att hon valt ut det med omsorg. Hon ville ha ett fint men ändå användbart halsband som hon kunde, precis som hon har, ha hela livet.

Det tyckte jag var en fin ide så jag vill göra något liknande.
Jag har kollat på massor med halsband och sparar länkar med alla jag tycker om och det har blivit några stycken länkar nu.
Tänkte jag kan dela med mig av dem här så kan ni ju säga vad ni tycker om ni vill.
Jag blir glad i så fall.

Såhär ser rasen ut som jag har tänkt mig

Halsband i konstmocka 

Svart silver vinthundshalsband 

Orientaliskt vinthundshalsband

Halvstryp flätat

Blue flower

Dragons tyghalsband

Det var några av de favoriter jag har just nu.
Jag har en klar favorit nu när jag ser alla samtidigt. Roligt o se om ni har samma.
Gör en omröstning så är det lättare att visa vilket man tycker är finast.
Det dyker upp strax här ------->

Far, far away

Först och främst vill jag bara säga tack för stödet som jag fått efter inlägget igår!

Det har varit lite tungt idag med.
En stor ledsen klump i bröstkorgen som jag inte riktigt blir av med men jag försöker tänka på annat och fokusera på sådant som gör mig glad.

Jag förstår att det kan vara svårt att förstå att jag känner mig övergiven.
Utåt sett har jag en fungerande familj men om man gräver lite djupare så är det inte så sammanhållet som det kanske ser ut.

Jag älskar mina familjemedlemmar och de är bäst, finast och så vidare.
Men samtidigt så kan de såra mig väldigt mycket och så har det varit väldigt länge.

Min syster tillexempel.
Hon har alltid hållit sig till sitt.
Jag har aldrig riktigt fått plats.
Min önskan har alltid varit att vi ska vara ett team. Tajta. Finnas där för varandra.
Visst så umgås vi och om det skulle vara något så ställer hon upp men då får jag alltid höra att hon nu minsann har gjort en uppoffring för mig.
Anledningen till att vi ses så pass ofta som vi gör är nog ganska mycket min förtjänst.
Jag försöker se till att vi ska ses och hitta på saker.
Om jag inte hörde av mig är jag inte säker på om vi hade hörts av alls.
Lite kanske men det hade nog gått månader i mellan.

Min pappa då.
Jag älskar min pappa och skulle försvara honom med näbbar och klor.
Jag kan gnälla på honom och tycka att han är dum men om du skulle säga något om honom skulle jag direkt börja försvara honom.
Men ibland är det lite oklart vem som är förälder åt vem.
Min kontakt person säger alltid åt mig att jag måste försöka sluta vara förälder åt honom. låta honom få sina egna smällar.
Men sedan mamma dog har jag varit livrädd att han skulle dö med så jag har skyddat honom och det sitter så djupt rotat i mig.
Att han sen kan vara jävligt destruktiv och manipulativ har ju inte gjort den saken bättre.
Han vet nog dessutom att han kan spela på mina känslor. Han gör det i alla fall. Medvetet eller ej.

Och de äldre, är ju som sagt äldre och med åldern så kommer bekymmer som är större än mina.
Det är jag som ska finnas där för dem och inte tvärt om.

Jag har sedan jag varit väldigt liten känt mig som det svarta fåret.
Det har alltid blivit bråk för jag passar inte in och jag är alltid fel fel fel.
Först när jag flyttade hemifrån kunde jag börja bygga upp mig själv.
Men jag är en trygghetsnarkoman och jag behöver min familj
och jag önskar så himla mycket att det var på ett annat sätt än det är.
Men jag får försöka se det bra i det jag har!

Uppskatta era nära o kära !

O&O

En låda fylld med vårt gamla liv

Som jag berättat för en del så håller pappa på att flytta.
Han vill bli av med det mesta så jag och min syster är där ibland och hämtar minnen och grejer.
En sak jag fick med mig var en låda eller en kartong.

Det är en kartong som hört till min och min systers första egna cd spelare.
Den är ganska anspråkslös och man kanske inte förstår varför den är så viktig men den innehåller en skatt, en smärtsam skatt.

Kartongen är fylld med foton..
Foton från vårt tidigare liv.

Kartongen har förvarats på golvet längst in i pappas garderob.
Undan gömd och nästintill glömd.

Min syster och jag har bläddrat i den då och då men nu var det, för min del, flera år sen sist.

Det är många foton. Många många.
Och många av dem får tårarna att sakta rulla utmed kinderna.
Det är smärtsamt att se hur de var och hur det kanske hade kunnat bli. 

Det är också smärtsamt att se att allting efter en punkt blev allt mer trasigt.

Jag kämpar på.
Jag har mitt eget liv nu men ändå kan de göra så förfärligt ont att mer eller mindre vara utan familj.

Jag har släktingar.

Jag har en syster.

Men det sitter inte ihop.
Vi har ramlat i sär.

Orkar inte förklara nu..

Hektiskt

För ett tag sen skulle jag boka in ett tandläkarbesök och då insåg jag att jag har ett ganska bokat schema. Jag har mycket ledig tid men jag gör någonting varje dag. Utmanande saker som gör att jag inte blir så flexibel.

Typ denna vecka

Måndag - Jobb och tändläkaren.
Tisdag - Läkarbesök
Onsdag - Jobba, hjälpa pappa med huset
Torsdag - Hundvakt + Möte med Arbetsförmedlingen, försäkringskassan och psyk
Fredag - Möte sen jobb

Jag försöker också att gå promenader.
Minst 10 000 steg om dagen.
Det motsvarar ungefär 1 mil.
Sen försöker jag träna med Alex, personliga tränare,  minst tre gånger i veckan

Sen måste jag plugga körkortsteori.
Bestämt jag måste göra minst tre försök om dagen.

Hur ser era dagar ut?

Mer hektiska än mina?

Mycket planerande

Jag har många roliga saker framför mig.
Det innebär oftast en del ansträngningar och påfrestningar men det är det värt.

Bland annat kommer J och jag att fira 7 år tillsammans.
Vi funderar på att åka till Danmark.
Jag vill ju egentligen spara pengar så vi får se lite vad
vi hittar på.

Sen ska jag ju försöka bli klar med det där körkortet.
Jag fick hem ett papper nu som vi har väntat på så nu gäller det bara
att jag pluggar massor med teori.

Jag planerar också att skaffa hund i vår.
Det är lång tid kvar men jag vill vara förberedd så jag läser massa
böcker och funderar på hur man bäst ska få det hela att funka.
Jag försöker att tänka på både de positiva och de lite mer negativa sakerna
med att skaffa hund. Det kommer bli tufft, det inser jag.
Men det är ju något jag faktiskt vill väldigt mycket och då kommer det nog
vara värt det negativa. Och hur det blir kan jag ju inte veta förrän jag är där.

Skaffat en app som räknar ner till när valpen är beräknad ^^
Lååång tid kvar.

Woho! Halkbanan

Halkbanan är AVKLARAD!!!
Jag är godkänd och det är så himla skönt
att kunna boka av en grej som jag gått runt och
varit orolig över i flera år.

Det har varit en av de grejer som gjort att det där
med att ta körkort har tagit emot.
Just nu kändes det värre än själva uppkörningen.
Det tror jag beror på att det är flera människor
inblandade och min skräck bild var att alla stod
och såg på medan man körde och skrattade när
man gjorde fel. Så var det inte! Tack o lov!

Jag gick upp jätte tidigt för att vara mig, runt 6.
Det gör jag alltid när jag ska någonstans eller
det är något lite större eftersom min mage är som den är.
Jag hade dagen innan köpt frallor som jag åt till frukost
trots jag inte är så förtjust sådan frukost men jag ville
verkligen bli mätt. Efter det gick J och jag en promenad
på 3 km mest bara för att vakna till.

Sen kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg vad vi gjorde
men klockan 9 så traskade jag iväg.
Jag hade med mig saker som jag trodde och hoppades
skulle göra det hela lite lättare för mig*
Jag kom fram till körskolan runt halv 10 och då fick vi
visa våran legitimation och invänta alla de andra.

Jag hade tur för just igår hade min körskolelärare hand om
omkörningarna så vi hade bestämt innan att jag skulle åka
med henne och hon gjorde det så HIMLA bra.
Hon är bäst! Hon sa typ "Zara, du kan väl åka med mig? och
är det någon mer som vill åka med mig?"
Jag tror inte någon fattade att det var uppgjort.
Det blev en tjej som åkte med i samma bil som mig.
Jag tänker inte ens försöka stava hennes namn för det var
långt och krångligt.
Sen frågade Nina vem som ville börja göra omkörningar
och jag tackade ja. Jag hade tänkt på det där och om jag fick
chansen att börja så skulle jag göra det så att jag slapp sitta och
oroa mig.
Redan där hade några saker blivit på bästa sätt.
Dels att jag fick köra med Nina, vi var bara tjejer i bilen och
jag fick börja köra. Optimalt för min del.

Sen åkte vi till Halkbanan.
Där fick vi en macka och fick vänta en stund.
Sedan berättade de lite om deras regler och undrade vad
vi förväntade oss med dagen.
Efter det delades vi upp.
2 grupper som fick köra och en som fick börja i riskrummet (kommer inte ihåg vad de kallade det)
Jag började inte med att köra. Först tänkte jag att det var dumt för om jag börjat köra så hade det varit precis som med omkörningen, att jag hade det avklarat och inte behövde stressa upp mig.
Men nu i efterhand tror jag det var bättre så som de blev nu.

Min grupp fick börja med att prata och kolla på olika filmer.
Bland annat filmer om hur en bil "beter" sig om man kör in i ett träd.
Man tror ju att bilar är ganska säkra nu för tiden och det är de men inte
så säkra som de flesta tror, tror jag.
Det är ändå en plåtburk vi färdas i, i höga hastigheter.
Om man krockade med ett träd i 50 så gick det ganska bra.
Men redan i 70 så är det inte alls troligt att man överlever.
I 90 så flög testdockans huvud av så...ja.

Jag tryckte det var ganska jobbigt att se för man insåg vilken fara man utsätter sig
för varje gång man sätter sig i en bil.
Det behöver ju inte bero på er, ni som åker i bilen att det händer något.

Vi fick se en bil som varit med om en riktig olycka.
Den bilen skulle svänga av en väg och då kom det en motorcykel i väldigt för hög fart
och körde in i sidan på den bilen. Motorcykeln ligger INUTI bilen.
Alla dog. Det var tydligen 2 personer i bilen men det insåg räddningspersonalen först när
de hitta en 5 hand ! >.<
Det var en bil som hade stått en bit bort och bevittnat olyckan. De i en bilen hade inte sett motorcykeln utan plötsligt hade det sett ut som att det smällde av en bomb i bilen.
:(
Sen finns det ju även andra saker som kan orsaka olyckor. Djur tillexempel.

Efter det var det dags att köra för min del.
Jag fick en de lärare jag ville ha när jag körde.
Det gick att prata med honom och han var inte sådär sur eller så.
Man brukar vara 3 som kör samtidigt men vi blev bara två.
Det var skönt. Killen som körde samtidigt som mig kunde inte svenska så bra
så vi fick våra instruktioner på knacklig engelska.
Det är en sak som kunde gjort mig jätte nervös men det gjorde inte det.
Jag lyckades hålla mig lugn och tänkte "om jag inte förstår får jag väl fråga"

När jag satte mig själv i bilen märkte jag att jag skakade av nervositet och var rädd att jag inte ens
skulle kunna starta bilen. Men när jag väl körde i väg så är man så fokuserad på körningen så man hinner inte vara nervös.

Halkan var väldigt intressant. Jag blev förvånad ! Men det är jätte bra att få känna hur det kan  bli om det är halt.

Först skulle man testa att bromsa framför ett övergångsställe där det gick över skumgummi dockor.
Sen fick man köra slalom på halt underlag. Sen fick man testa att bromsa i en hal nedförsbacke och köra i en skarpkurva med dålig sikt.

Sedan fick vi skjuts tillbaks till trafikskolan och jag traskade hem till J och då hade han bakat bullar till mig <3

Nu i efterhand så var det inte så farligt men jag är väldigt nöjd med att jag lyckades att hålla mig lugn hela dagen. 9.40 - 15.30 ungefär. Jag är ju inte van vid att vara iväg så länge och dessutom med utmaningar hela dagen men jag klarade det!

*Jag hade med mig:
Klocka - Jag tänkte att om jag hade klocka kunde jag själv kunna håll på tiden så att det skulle bli lättare att klara av att hantera situationen. Använde den inte jätte mycket men de var skönt att veta att jag hade den och kunde kolla om jag ville.

Pepsi - Föga förvånande va? Socker, koffein och en dryck som jag brukar använda som tröst när det är något.

Block och penna - Det går att distrahera sig med om det skulle behövas. Om det inte bara räckte med att lyssna eller så. Använde jag inte alls.

Mediciner - Det har jag typ alltid med mig när jag gör något. Alvedon, magtabletter och ångestdämpande. Jag borde ha tagit en alvedon men jag vågade inte. Haha. Fick ont i huvudet för det var soligt och jag använde inte solglasögon. magtablett behövdes inte och ångestdämpande hade jag inte kunnat ta även om jag behövde dem (vilket jag inte gjorde ) för då hade jag inte kunna köra bil.
De är dock bra att ha med sig för om jag hade flippat ur så är det bra att kunna bryta.
Oftast hjälper just vetskapen om att jag har dem i nödfall.