Veckan

Den här veckan kommer bli brutal.
Jag hatar mig själv lite för att jag gör så här mot mig själv.
Som om det inte var nog med det som ska ske har jag även sagt
ja till allt folk bett om och planerat in lite själv.

Om jag kollar i kalendern så är den nästan fullbokad och har varit
i flera veckor. Jag fixar ju inte det egentligen, varför kan jag inte bara
acceptera det?

På ett sett vill jag snabbspola bort den här veckan men på ett annat
så vill jag faktiskt uppleva den.
Jag förbereder mig på besvikelse men hoppas på det andra.

Min hjärna ramlar sönder och jag gör vad jag kan för att hålla ihop mig
själv men jag vet inte riktigt vad som är rätt.
Jag behöver min fulla kapacitet nu men jag får göra så gott jag kan.

Jag är rädd för döden med.
Inte min död.
Hur ska jag hantera det?
Om de blir så.
Hur blir det då?
Det kommer ramla isär mer än vad det redan gjort.

Fint att jag reagerade fel med.
Jag grät inte.
När jag borde gråtit.

Men jag kan ju inte det!
Inte när det är folk runt omkring.
Jag har känslor ändå.
Jag lovar.

Fast det blev ju bra ändå och enligt det jag hört så tycker ni om mig men det är svårt ändå.
Jag vet inte vad jag har mig själv och jag ifråga sätter allt.
När jag inte längre får felen utpekade för mig så hittar jag dem själv för det är så det har varit
och det är så det kommer förbli.

Måste vara mitt äckliga jag som sätter mig ur spel