Hundnamn?

Nästa fredag så är tanken att vi ska åka upp till Uppsala och Stockholm och uppfödaren jag har varit i kontakt med. Även hennes hundar såklart!

Det har varit lite stillastående i mitt hundtänkande ett tag men nu har det återigen börjat att snurra inne i huvudet.

En sak jag funderar på är namn.
Jag trodde att jag redan hade bestämt mig för Wilja.

Nu har jag börjat tänka om. Wilja är fortfarande ett väldigt fint namn som jag mycket väl hade kunnat döpa min hund till MEN jag är ju en stor Mumin älskare och jag vill egentligen gärna ha ett namn därifrån.

Men vilket?


Här kommer några mumin namn/karaktärer som jag hade kunnat tänka mig att döpa hunden till så kan vi köra en omröstning? :)

Misan - Ängslig och inåtvänd "martyr" med dålig självkänsla. Blir som pånyttfödd när hon hittar skåderspelarnas garderob. I svart peruk och rollkostym vågar hon uttrycka mod och passion och känner sig lycklig
Mormor och morfars hund heter Mysan. Har alltid gillat Mysan men det är ju upptaget. Kanske är Misan lite för likt? Eller funkar det? 

Lilla My - Går rakt fram genom tillvaron, med det rödgula håret uppsatt i karakteristisk lökfrisyr. Obesvärad av hämingar och gör precis vad hon har lust med. Blir adopterad av Muminfamiljen. Hänger gärna med på äventyr. Väldigt lojal mot Mumintrollet och lika liten som en barkbåt.
Jag tänker att om det blir Mymlan så kommer My vara smeknamnet man använder när det inte är lika viktigt att hunden lyssnar. Har läst att det kan vara bra att ha två namn. Ett man använder när det verkligen gäller. Mymlan, Sitt! och " Lilla söta My ligger  du där o gosar" Typ ? 

Mymlan - Bekymmersfri men något lugnare väsen än sin minsta syster lilla My, som hon tidvis har ansvaret för.
Jag älskar Mymlan. Tycker Mymlan är så otroligt vackert men om jag får barn någon gång så kanske jag vill döpa barnet till det om det skulle råka bli en flicka. J är dock lite tveksam eller kanske ganska mycket för att kalla ett barn för Mymlan. 

Mårran - Dyster och tystlåten varelse som hasar fram i fotsid kjol. Försöker få kontakt och dyker upp när man minst anar det.
Ett litet charmigt och finurligt namn som tyvärr går bort eftersom jag inte kan säga bokstaven R ordentligt. 

Sniff - Adopterad av muminfamiljen som accepterar honom fullständigttrots en rad mindre smickrande karaktärsdag : feg, egoistisk, girig, lat och en överdriven förtjusning i glitter, kändisskap och krimskrams
Enligt mig låter det mer som en hanhund så om jag någon gång skaffar en hane kanske det blir en Sniff? 

Tofslan och Vifslan - Oskiljaktiga och till det yttre identiska tvillingar med underligt språk som  andra har svårt att förstå. Omoraliska och hämningslösa.
Tycker om Tofslan och Vifslan och tycker deras språk är underbart charmigt. Men kanske jobbigt att ropa på hunden? Men namnen innehåller ju bokstaven S och det ska ju vara bra? 

Ynk - Liten ynklig hund som drömmer om att få leva med sina vilda och farliga släktingar vargarna.
Gulligt namn och lite kul att det är en hund. 

Svart eller vit

Jag skrev ett väldigt långt inlägg om .. personliga saker.
Jag insåg att det kanske blev lite för personligt och att jag kanske inte ska blotta så mycket av mig själv öppet på det sättet.
Både för min, eran och andras skull.

Skapade därför en låst blogg.

Här är länken
http://efteratvararhelalivet.blogg.se/

Man behöver lösenord för att kunna läsa.
Så ja.
Om ni vill ha det så säg till och kanske förklara varför ni vill läsa?

Alkohol

Råkade nog sätta på en låt som var på mammas begravning.
Måste byta annars kommer det här bli ett väldigt jobbigt inlägg. 

Sådär. Glad musik. Jag behöver pepp. 
Ska försöka trigga mani för jag behöver en kick. 
Back to inlägget. 

Många vet att jag inte dricker och aldrig har gjort. Många av mina närmaste vet också varför jag inte dricker och att folk som dricker kan få mig att må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Det har ändå blivit bättre och nu tycker jag det ligger på en nivå där det är okej och inte stör mitt liv sådär väldans mycket. Folk som jobbar inom psykvården skulle nog inte hålla med eftersom det finns en punkt där jag inte klarar av att.. ja. Jag blir som ett hjälplöst barn som gör allt för att överleva den smärtan. Min arm kan berätta att det i era ögon inte är det mest konstruktiva sättet.

Innan räckte det med att jag såg en Alkis ( vilket hemskt ord ) som var över min gräns och jag kunde gå vilse i paniken i mitt eget huvud. Men under gymnasiet så blev det bättre. En blandning av att jag själv var på krogen och att jag under tiden var medicinerad. Tror jag.

Bilden visar hur jag har det nu. Jag har två gränser. Längst ner på tabellen är nykter. Upp till första gränsen är man okej. Man är lullig och kanske lite över men man är fortfarande sig själv och har koll på läget. Upp till nästa gränsen klarar jag av att vara med men när jag kommer hem kommer jag förmodligen inte må så bra. Går man över den övre gränsen... jag vi kan ju säga att sist jag var med om det så låg jag i ett badkar utan vatten mitt i natten och skrik grät och försökte skada mig själv så mycket jag kunde bara för att orka andas. Utan att egentligen veta vad jag gjorde. Allt blev som ett svart hål och jag var sådär 5 år igen. Fast ensam. 

Det var J som var så full då. Han har bett om ursäkt tusen gånger och jag vet att han verkligen menar det. Det är nog över ett år sen men om jag tänker på det kan jag fortfarande bli så liten att jag vill krypa ihop i närmsta hörn och dunka huvudet i väggen. 

Den gången var det verkligen brutalt. Jag sa dagen efter att om du gör så en gång till så måste jag göra slut. Jag kan inte utsätta mig för det igen för jag vet ju inte själv om jag överlever det. 

Han förstod och han skämdes. Jag vet att han inte vill skada mig på det sättet.
I början efter det så drack han nästan ingenting och aldrig men sen har det trappats upp.
Aldrig gått upp till den gränsen men igår var det fan i mig nära att han gick över den gränsen. 

Jag försöker tänka att det är värre för honom och att det faktiskt är han som mår dåligt.
Men nånting i min hjärna säger att han har ju skapat det dåliga måendet själv, jag har inte skapat mitt. Han fick sova på soffan i natt och det underlättade för mig även om jag kände mig väldigt elak och väldigt orolig eftersom jag inte kunde hålla koll på om han levde.
Jag gick upp några gånger och kollade så han andades. 

I morse när jag skulle gå ut till honom och kolla så var jag livrädd för att han skulle vara blå och kall.
Jag hade såna bilder i huvudet. 

När jag gått igenom det här, min egen panik så blir jag helt apatisk. 

Han kan inte göra mig glad just nu. Han försöker men det går inte.
Jag orkar inte. 

"Inget lila hår i världen kan få mig att gå må bra nu" tänkte jag likt ett barn när jag traskade genom hallen mitt i natten igår efter att ha kollat. 

Innan vi gick hemifrån igår

Mitt i natten.
Oroligt djur

Typiskt bra söndag

Jag känner mig så fånigt nöjd!

Dagen började med lite seghet i sängen tills jag insåg att jag skulle på yoga idag !
Upp och hoppa blev det då med ett leende på läpparna.
Tog på mig mina väldigt färgglada träningsbyxor och resten av kläderna och traskade iväg.

Mötte upp världens finaste A utan för friskis och sen körde yoga passet igång.
Det var min gamla lärare som höll i passet.
Det var ett lugnt och skönt pass i 70 minuter.
Skönt att sträcka ut och töja kroppen lite och jag tror att den kommer må mycket bättre om jag fortsätter med det här.

En sak som jag tycker är lite svår med att gå på pass och då framför allt yoga är att jag är hemskans
rädd för att fisa. Det kanske inte skulle vara hela världen men nej, det har jag svårt för.
Yoga kan lätt framkalla fisar eller liksom mana fram dem.
Man lirkar ju och rör kroppen och fisarna vandra liksom neråt i tarmen då. Haha!
Lite ärligt här.

Det finns då särskillt en övning som är extra fisfarlig.
Det är när man ligger på rygg och tar benen upp i luften och sedan böjer dem bakom huvudet.
Tarmen blir då väldigt ihop tryckt och ja, ni kan tänka ut resten själva.

Så det är jag lite nervös över.
Denna övningen slapp vi tack och lov idag och jag klarade mig utan att fisa.

Efter friskis gick jag till Johans café och köpte en stor kanelbulle.
Alldeles nybakt var den och luktade underbart hela vägen hem.

Nu har jag vräkt i mig halva och resten ska sparas . Sen blir det mjukisar och sväng till bion för att se Mumin på rivieran.
Det blir najs.

Sen blir det lite fix inför att J kommer hem!
Woop woop!

Som sagt, typiskt bra söndag!

Core

Äntligen så kom jag iväg och tränade.
ÄNTLIGEN!

Hoppas jag kan hålla fast vid det .
Det blev ett core pass och det behövdes.
Kändes verkligen att jag inte tränat ordentligt på ett tag.
I början av passet kändes det som om musklerna stretade emot.
De blev hårda och gjorde ont men när man väl värmt upp och kommit igång
så gick det bättre. Förutom att jag återigen är total nybörjare o känner mig sämst
men det hör ju till.

Övning ger färdighet?

Nu kommer jag till den svåra mat frågan.
Ska jag äta?
Vad ska jag äta?
Kan man skita i att äta?

För mig finns det inga självklara svar på de där frågorna.

Ska jag äta är ju bara o känna efter om man är hungrig kan man tycka men
jag har inga normal förhållning till om jag är hungrig eller ej.
Jag vet helt enkelt inte.
Försöker istället räkna ut om jag behöver äta men svårt när man
tappar rutinerna.

Jag tror att jag borde äta något i alla fall.
Men mat ? eller räcker det med frukt?

Dunk dunk dunk

Det går inte fly från sig själv.
Man kan bara göra allting rätt och sen går det som det går.
Men när man inte orkar vara duktig då?

Varför blir jag sjuk nu?
Jag fattar inte.
Fredags kväll sist,  nu mellan onsdag och torsdag.
Det är ju okej ändå?
Typ en vecka. ..

Är nog för envis för mitt eget bästa.
Kämpar på utan hjälp.
Utan att säga nästan någonting.
Säger ja till allting och orkar med allt jag borde orka.
Så kan det va.

Fast jag orkar nog inte.
Egentligen.
Och det märks nu.

Halva mitt ansikte brinner.
Inte på riktigt såklart men ja.
De väntar i hallen.
Det är släckt för jag vill inte vara hemma.

Jag vill skada.
Vet precis var och hur men går inte.
För jobbet.
Höger blir vänster förresten.
Tvärtom och jag fattar inte hur Hon gör.
Bara för att bevisa kanske. 


Maybe I should cry for help
Maybe I should kill myself 

Inte på riktigt såklart. 

En gång ska vi alla dö

Men vi vet inte när.
Jag har rätt mycket önskemål om min begravning och sådant där till.

När jag gick på högstadiet och gymnasiet så ville jag några gånger ge upp livet.
Jag orkade inte mer. Jag började nog alltid i fel ända och därför är jag fortfarande vid liv.
Jag började alltid med att jag ville ge dem något eftersom jag hade avslutat mitt eget liv.
Det ända jag kunde ge dem var ett fint slut, avsked.
Därför funderade jag mycket på hur jag ville att min begravning skulle vara.

För ett tag sen så pratade jag och J om hur vi ville göra när vi dog.
J visste inte så mycket medan jag rabbla upp ena saken efter den andra och tillslut
tyckte han att jag borde skriva ner det hela.

Så nu tog jag tag i det.
Jag har skrivit hur jag vill ha det, vilka låtar jag vill ha.
En dikt har jag valt ut och lite andra önskemål.
Där står också klart och tydligt att jag vill donera mina organ och att jag sen vill bli kremerad.

Det var svårare än jag trodde att skriva ett sådant brev.
Jag är inte på något sätt döende men som rubriken säger så ska vi ju alla dö en gång.
Man vet aldrig när.
Känslan när jag skrev brevet är ju dock att jag är döende nu och att det är nu folk kommer få uppleva min begravning, lyssna på låtarna jag valt och sitta där och gråta. Eller vad de nu gör.

Dancing all night long

Kanske  inte då.
Men det känns bättre idag.
Allt är mer sorterat idag och jag kan tänka som jag vill igen.
Känslan av att vilja bort är kvar.
Känner mig..
Ensam.
Övergiven.

Lär ju inte bli mindre av den varan för att man åker iväg.
Varför är jag så logisk?

Jag vet att det inte är bra att slösa mina pengar på ingenting.
Så därför gör jag inte som jag vill. Flyr.
För att fly kostar pengar.

Bensin.
Boende.
Mat.

Sen kräver det förklaring.
När, och om folk ringer.

Men det gör de nog för de förväntar sig saker av mig och jag orkar inte.

Såg på hip hip hora igår.
En sak jag tänkte på då är att ska man  verkligen behöva dra allting till sin spets innan folk börjar fatta?
Inte förrän hon hoppar ut genom fönstret  börjar folk fatta..

Det är ju inte bara i den filmen som det är så.
Tänk psykvården.
Du måste ju vilja dö innan du får hjälp. Nästan i alla fall.

Vart skulle man åka om man bara stack?

Bang Bang

Det där med att drunkna i sitt eget huvud?
Det börjar med en tjockhet.
Ett stor j*vla moln i huvudet.
Tjockt.

Det var ju väntat för visso?
Tappade glädjen, orken.
Så jaga väntade.

Rummen är mycket finare upp och ner.
Lättare att greppa.

Ramlar runt i huvudet.
Kan inte tänka rakt.

Nackdelen med är att ha körkort
är att den där tanken om att bara fly
Lång långt bort
Inte längre är en omöjlighet.

Känner mig jagad.
Inte trygg bakom väggarna här.
De går mot mig och jag känner ljuden i fötterna.
De är påväg.

Oj så snurrigt.
Tänk rakt, tänk logiskt.

Jag klarar inte kvar att hålla kvar mig själv här.
Fan.
Får jag fly?

För frisk för att vara sjuk

Jag ska byta psykmottagning så fort det gått igenom eller vad man ska säga?
Min kontaktperson har skickat en remiss i alla fall.

Det är lite nervöst  att byta allt sådär.
Jag kommer få ny kontaktperson och ny läkare/psykiatriker.
Detta gör mig faktiskt lite orolig för jag vet ju inte hur de kommer
vara eller vad de kommer tycka om mig.

De ifrågasatte dessutom remissen och tyckte inte jag behövde komma till en
psykiatrimottagning. Jag antar att det är eftersom jag inte äter några mediciner
och för att jag inte varit inlagd på länge?
Vad vet jag?
Men livet är en j*vla kamp ändå.
Jag försöker leva så normalt som möjligt och jag klarar mig hyfsat men jag
har ändå min sjukdom där i grunden som spökar.

Min nuvarande kontaktperson hade tack och lov sagt att hon tyckte att jag visst
behövde komma dit eftersom jag är så instabil.

Hm, vi får se vad som händer men jag är lite rädd för att bli "utslängd"

Undra om jag skulle klara mig då?
Det skulle jag nog tills det hände något..

Den tuffa veckan

Det känns konstigt att tänka tillbaks på förra veckan.
Jag klarade den och helt klart bättre än vad jag hade kunnat drömma om.
Idag för en vecka sedan var jag så nervös så jag hade ont.
Galet.
Den dagen ska skrivas upp i almanackan för att firas varje år.
Som en födelsedag men tårta och hela köret.
För det har varit en så stor grej och något jag kämpat med så länge.
Det var liksom 8 år sedan jag för första gången körde bil .

På torsdagen så hände det en grej på jobbet som var ganska jobbig.
Jag hamnade i en situation som jag inte ska hamna i när jag arbetstränar.
Det  har också varit så att jag har satts i en sits så att den situationen har
kunnat uppstå några gånger innan så nu tänkte jag säga till om det.
Eller jag har skrivit ett brev eftersom jag inte tror jag kan prata om det utan
att bli känslosam = gråta.

Fredagen så var jag på Ullared. Hittade en del bra saker, bland annat jacka.
Sedan var jag på Halloween fest hos bästa Sara & Jakob.
Oj vad fint ordnat det var.
Jag var galet trött så jag orkade inte stanna så länge tyvärr men jag är glad
att jag var bjuden och att jag fick komma trots trötthet.

I Söndags tog J tåget ner till Skåne där han ska vara i två veckor.
Lite ensamt blir det allt. Har tack och lov Alfons här.