Alkohol

Råkade nog sätta på en låt som var på mammas begravning.
Måste byta annars kommer det här bli ett väldigt jobbigt inlägg. 

Sådär. Glad musik. Jag behöver pepp. 
Ska försöka trigga mani för jag behöver en kick. 
Back to inlägget. 

Många vet att jag inte dricker och aldrig har gjort. Många av mina närmaste vet också varför jag inte dricker och att folk som dricker kan få mig att må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Det har ändå blivit bättre och nu tycker jag det ligger på en nivå där det är okej och inte stör mitt liv sådär väldans mycket. Folk som jobbar inom psykvården skulle nog inte hålla med eftersom det finns en punkt där jag inte klarar av att.. ja. Jag blir som ett hjälplöst barn som gör allt för att överleva den smärtan. Min arm kan berätta att det i era ögon inte är det mest konstruktiva sättet.

Innan räckte det med att jag såg en Alkis ( vilket hemskt ord ) som var över min gräns och jag kunde gå vilse i paniken i mitt eget huvud. Men under gymnasiet så blev det bättre. En blandning av att jag själv var på krogen och att jag under tiden var medicinerad. Tror jag.

Bilden visar hur jag har det nu. Jag har två gränser. Längst ner på tabellen är nykter. Upp till första gränsen är man okej. Man är lullig och kanske lite över men man är fortfarande sig själv och har koll på läget. Upp till nästa gränsen klarar jag av att vara med men när jag kommer hem kommer jag förmodligen inte må så bra. Går man över den övre gränsen... jag vi kan ju säga att sist jag var med om det så låg jag i ett badkar utan vatten mitt i natten och skrik grät och försökte skada mig själv så mycket jag kunde bara för att orka andas. Utan att egentligen veta vad jag gjorde. Allt blev som ett svart hål och jag var sådär 5 år igen. Fast ensam. 

Det var J som var så full då. Han har bett om ursäkt tusen gånger och jag vet att han verkligen menar det. Det är nog över ett år sen men om jag tänker på det kan jag fortfarande bli så liten att jag vill krypa ihop i närmsta hörn och dunka huvudet i väggen. 

Den gången var det verkligen brutalt. Jag sa dagen efter att om du gör så en gång till så måste jag göra slut. Jag kan inte utsätta mig för det igen för jag vet ju inte själv om jag överlever det. 

Han förstod och han skämdes. Jag vet att han inte vill skada mig på det sättet.
I början efter det så drack han nästan ingenting och aldrig men sen har det trappats upp.
Aldrig gått upp till den gränsen men igår var det fan i mig nära att han gick över den gränsen. 

Jag försöker tänka att det är värre för honom och att det faktiskt är han som mår dåligt.
Men nånting i min hjärna säger att han har ju skapat det dåliga måendet själv, jag har inte skapat mitt. Han fick sova på soffan i natt och det underlättade för mig även om jag kände mig väldigt elak och väldigt orolig eftersom jag inte kunde hålla koll på om han levde.
Jag gick upp några gånger och kollade så han andades. 

I morse när jag skulle gå ut till honom och kolla så var jag livrädd för att han skulle vara blå och kall.
Jag hade såna bilder i huvudet. 

När jag gått igenom det här, min egen panik så blir jag helt apatisk. 

Han kan inte göra mig glad just nu. Han försöker men det går inte.
Jag orkar inte. 

"Inget lila hår i världen kan få mig att gå må bra nu" tänkte jag likt ett barn när jag traskade genom hallen mitt i natten igår efter att ha kollat. 

Innan vi gick hemifrån igår

Mitt i natten.
Oroligt djur