Jag försöker ta mig igenom det här genom att mumla som ett mantra "tankar är inte sanningar, känslor är inte sanningar"
Det funkar föga. Tyvärr.
Igår började jag tro, känna och tänka att ingen tycker om mig. Vi var inbjudna på en spelkväll och det var efter den, när vi kom hem, som det blev så.
Jag känner att de egentligen inte ville ha med mig men att det är svårt att inte få med mig eftersom J och jag är ihop. Min syster var med och det känns som att hon är bättre än mig. Snällare än mig. Roligare än mig. Så man helt enkelt bara vill sudda bort mig.
Det är egentligen inget nytt för mig att känna såhär. När jag gick i skolan kände jag såhär mest hela tiden. Jag var en dum dålig människa som ingen tyckte om men jag liksom fanns där så folk var tvungna att stå ut med det.
Jag har på något vänster lyckats trycka undan de här känslorna ett längre tag . Jag har inte förstått hur någon kan tycka om mig men jag har ändock inte känt som jag gör nu.
Jag är liksom ledsen in i märgen. Jag gråter inte men jag orkar inte le. Jag känner mig felfelfel och att jag aldrig kommer passa in,
Kan tillägga att jag i övrigt inte känner mig deprimerad. Bara otroligt ledsen över just det här just nu.
"Jag har varit vaken hela natten.
Känt om hjärtat sitter kvar"
Försökte kommentera men det verkar som att det försvann, ville bara säga att du är fantastisk och att du inte ska döma dina känslor för känslor får man alltid känna! Sen är inte det lätt förstås! Men jag tänker inte så om dig som du var rädd för att dem kanske tyckte, vilket jag inte tror för du är så fin! Är verkligen glad över att jag har träffat dig! Puss
SvaraRadera