Det är ganska besvärligt att vara sånhär och att fortsätta leva på som vanligt.
Jag biter ihop och jobbar precis som vanligt. Kanske lite trögare och långsammare
men jag är ändock där och jag ler och pratar som vanligt så ärligt talat tror jag inte
någon märkt något.
Så som det brukar vara.
Det är det här krånglet med psykvården som drar ner mig.
Som en stor energibov.
Jag har konstant ångest och känner mig jagad.
Jag har som jag skrivit innan ingen kontaktperson just nu.
Det har gått ganska lång tid nu.
Sen måste jag skicka in läkarintyg för att få behålla mitt körkort
pågrund av min sjukdom och det segar de med också.
Jag hade en läkartid den 3/3.
När jag kom dit så tittar hon i receptionen på mig och frågar om jag
är säker på att jag ska träffa den läkaren då.
Ja ? det var jag.
Hon hade bakjour.
Ingen hade meddelat mig.
Jag sa att jag hade tagit ledigt från jobbet vilket inte var sant men jag
var hundvakt och hade lämnat hunden hemma och lånat bil av pappa
och massa grejs så var lättare att säga att jag skulle jobbat.
Hon svarade knappt på det men sa att jag måste missförstått något.
Vad har jag missförstått?
Blev så himla ledsen.
Orken börjar ta slut.
J och jag pratar om plan b eller c eller vad det nu är .
Vad gör vi när jag absolut inte orkar längre.
Då blir det inläggning eller något.
Jag vill inte det.
Igår gick jag och la mig halv 8. Sov typ 11 h.
Idag ska jag försöka sparka ingen mig själv igen.
Försöka ignorera problemen och försöka få tillbaks viljan och energin.
Jag är envis.
Jag ska vinna.
Vinna över..
mig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett litet avtryck så jag vet att du varit här så blir jag glad!