En krönika, av lilla mig?

Jag blev tillfrågad att skriva en krönika av en av Js kollegor.
Först tänkte jag bara att det går ju inte?
Jag kan ju för det första inte skriva. Inte sådär bra så att folk vill läsa.
Inte så där så man fastnar i texten.
Slänga ur mig text kan jag ju här men att skriva i en tidning är en annan sak?
För det andra så visste jag inte hur man skrev en krönika.
Visste knappt var det var.

Men den skulle ju handla om en dokumentär om bipolära.
Jag är ju bipolär. Jag kanske skulle försöka?

Så det gjorde jag.
På 2 - 3 h hade jag slängt ihop en text och fått den korrekturläst.

Det kändes som att texten blev okej i alla fall.

Sedan fick jag åka att fota mig hos en fotograf på JP.
Var jätte nervös.
Att bli fotad sådär, av en främling, till ett foto som massor av människor kommer se.
Men ja, Det gick bra.
Fotografen var trevlig.
Jag vågade inte kolla om jag blev nöjd med fotot själv och skämtade om att jag inte gillar mig själv på bild.
Men fotot blev bra. Om man inte söndergranskar mitt ansikte så som jag gör så tror jag att man tänker att det är en okej bild.

Vill ni läsa min krönika så kan ni göra det HÄR
Vill ni se första delen av dokumentären så kan ni göra det HÄR