Det är konstigt det där, att jag bara några dagar efter att jag skrev den där texten trilla dit.
Jag är ensam hemma och har väl varit det hela dagen egentligen.
Du sov länge och sen var du tvungen att fixa saker så jag var egentligen ensam även när du var här.
Sen jobb.
Så ja, ensam. Så när som på djuret. Älskade lilla My.
Hon biter mig men jag fyar inte.
Det är ju inte jag som skadar mig när hon gör det?
Fast hon slutar, som om hon inser vad jag håller på med.
Det är svårt när det blir såhär djupt.
Jag blir jagad av Henne.
Hon sätter pennan i min hand och så tvingar hon mig att skriva det hon säger.
Och jag skriver det ena fula ordet efter det andra.
Fulare och fulare blir de.
Och de handlar om mig.
Sista orden bildar en mening.
"Det var inte meningen att du skulle överleva"
Det brottades hon och jag mycket med när jag gick på högstadiet.
I was born to die
Mymlan behöver gå ut och det är så otorligt skönt med regnet mot kinderna.
Som att kaoset lugnar sig lite.
Som att det där onda stannar av lite lite lite.
Ska jag packa in oss i bilen och fly eller ska jag vara duktig och bädda ner oss?
Tanken på att du kommer hem.
Att jag inte behöver vara ensam.
Det håller mig flytande.
Även om jag inte kommer berätta hur jag mår.
För du har nog med ditt.
Haha
God natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett litet avtryck så jag vet att du varit här så blir jag glad!