En bit av mina mörka minnen

Min första blogg skapade jag när jag gick på gymnasiet.
Jag mådde nog som sämst då tror jag för efter det så blev allting så dumt att det inte gick längre.
Jag kikar i den där bloggen ibland för den hjälper mig att inse att mina minnen inte är lögner och påhittade.
Att saker och ting verkligen var som de var. Eller nåt.
Jag vet inte. Den känns lite tröstande på något vis.
Inläggen är väldigt kryptiska och allt förstår jag inte ens själv längre.
Tänkte i alla fall dela med mig lite nu av gamla inlägg.

Varning varning varning för mörker!



Inlägg skrivet år 2007: 

28/9

kl. 23,01

 Tårarna smakar nästan sött.
Allt för mcyket pepsi, ja.
Det är inte bra, det bara är inte det!
Jag önskar jag kunde vara mindre viktig, mer osynlig. Ju mer jag skriver desto fler fel blir det.
För så är det ju. Ju mer svaghet jag erkänner här, ju mer fel blir jag ju. En människa som är svag är jobbig och jobbighet tar tid. Tid är ju pengar så då är jag ju dyr? Farligt dyr.
Det spelar ingen roll om det bara blir barnmat på ikea. Jag är dyr och dyrt är inte alltid värdefullt. 

Du blev så svart idag,
så obehagligt svart.
Kanske var det något du sa,
kanske var det bara jag. 

Nu ska jag sticka på min halsduk resten av natten tror jag. Och en annan sak jag har planerat bara för att. Morzart i öronen för av någon anledning så blir jag lite lugn.
 God natt < 3

~

Vinglar. 
Ja, jag vinglar. 
Igen. 
Glassplitter. 
Det är allt jag ser. 
Om och om igen. 
Fortare och fortare. 
Ångesten smyger på. 
Sen rasar allt och jag vet 
varken ut eller in. 
Sen kommer jag inte ihåg 
mycket mer. 

Förlåt för det jobbiga 
och förlåt för att det 
aldrig verkar bli bra.
*skuldkänslor* 
Förlåt. 

16,9.

~

Jag vet inte hur det är.
Det är rörigt.
Kontrasten är stor.
Det gråa och det i färg.
Jag letar trygghet och leenden i allt.
Men egentligen snurrar det mesta bara runt.
Snurrar fort och är kaos.
Livet är lite tragiskt egentligen.
Ganska mycket.
Eller jag tror det.
Alla mår dåligt på sitt eget lilla vis
och alla bara är grå och vandrar runt och stirrar,
stirrar raktfram.
Utan att varken se eller bry sig om någon annan.

Du mår dåligt igen.
Värre än vanligt tror jag.
Du får det att låta så iaf.
Du är på väg att ge upp.
Det är svårt att hantera.

Tack och lov att jag har dej <3
Du är så fin och bra!
Och du förstår.
Nästan iaf.
Jag tkr om dej massvis.

Er med <3

Det sista inlägget där klarar jag inte av. Jag börjar gråta. När jag kommer ihåg gör det så ont. Så mycket jag fick kämpa. Med mig själv. Mot mig själv. Med dig, när du mådde så himla dåligt och inte tog hand om dig. Och jag var så ensam. Så ensam och rädd. Jag ville inte sitta i en kyrkbänk en gång till.