Baka, baka liten kaka (kroppsbild)

Fast det var inte sant, för det var inte sant , för där i mellan kommer fastan.

Julen har gått bra.
Allt har flutit  på men nu efter är jag helt slut mentalt.
Det yttrar sig på olika sätt men känslomässig trötthet är nog största symtomet.
Labil.

Johan och jag har gjort en deal.
Efter nyår ska vi bli hälsosammare på många plan.
Denna julen har jag känt att jag gått upp i vikt.
Magen putar och det liksom känns i hela kroppen
att jag fått i mig lite för mycket.
Känner mig allmänt tung.
Idag kom domen.
+ 1,7 kg.
Det är ganska mycket för att vara mig ska jag få be att tala om.
Så det är inte konstigt att det både syns och känns.

Idag bakade vi GI bröd som vi tänker är nyttigare än köpebröd.
Man vet vad det innehåller och man har valt råvaror som
har bra GI värde.
Inte så att vi maniskt följer Gi, mer riktlinjer.
Brödet blev asgott.
Nu har vi spelat Wii fit plus i typ en timme.

Btw, vi tog kroppsbilder med så att vi kan skicka dem till vandra sen när Johan inte bor hemma mer (berättar om det en annan gång för kom på att jag glömt det )

I used to be fat

Det är ett tv program som heter så på mtv.

Jag gillar det programmet och det har blivit ett

av mina "slö-tittar program".

De är helt otroliga de som är med. Lyckas med

helt otroliga saker en del av dem.

Jag tittar just nu och hon som är med kämpar verkligen

emot. Hon vill men hon har svårt att pusha sig själv.

I alla fall. Man får tips på olika övningar och man 

blir motiverad.

Känns sådär att sitta i soffan och dricka pepsi och titta

på när de kämpar skiten ur sig.

Johan och jag brukar väga oss en gång i veckan.

Torsdagar är våra vägningsdagar men vi har inte 

vägt oss på två veckor.

Så idag vägde vi oss.

Jag var nervös för jag har INTE ätit nyttigt på sista tiden

men jag klarade mig. 

Jag är rädd för att bli dömd när jag skriver sådana här inlägg.

Jag vet att jag inte är överviktig och när man inte är det så känns

det som att det inte är okej att skriva saker som det här.

Att man inte får skriva att man är ledsen för att man inte går ner 

i vikt eller att man är orolig för att väga sig.

Men grejen är att jag gör inte det här för att jag tycker jag är för tjock

eller att jag behöver bli smalare.

Jag gör det för att jag vill leva hälsosammare, jag vill få en mer tränad kropp.

En kropp som orkar genomföra saker i livet. 

Jag kommer, om jag lyckas, tycka att min kropp är snyggare när den är mer 

tränad och det måste ju jag få tycka.

Att träna har blivit en ganska viktig del i mitt liv.

Det ingår bland annat i min arbetsträning och det måste ju ändå betyda nåt.

Man mår bättre psykiskt när man tränar. I alla fall gör jag det. 

Så, jag ska försöka att inte känna mig dum 

när jag skriver sånt här för det är min kropp, mitt liv och min blogg.

Jag har svårt för att bli dömd, när folk tycker negativa saker om mig.

Så, ja.

Jul hos J & Z

Tjohej

Det är mycket att göra.
Snart är det jul.
På måndag.
Vi firar två dagar nämligen.
Jag kör för fullt.
Det känns som jag liksom tar ut det sista nu
för sen efteråt kan jag lägga mig ner och dö.
Men det kommer jag ju inte göra för känner mig själv.

Jag brukar alltid köpa en julklapp till mig själv vid jul.
Någon sån där sak som jag vill ha men som är ganska
dyr så att jag inte köper den i vanliga fall.
I år har jag problem.
Har två saker jag vill ha som är ganska dyra.
Funderar på att köpa båda.
Haha, kan man göra så?
Eller är man för tjock då?

Kan ju berätta vad jag vill ha för er så kan ni säga vad ni tycker jag ska
köpa eller om jag ska köpa både och?

Det första är en makrotub/konverter/mellanringar.
Finns många namn på det.
Det är till kameran och man sätter det framför objektivet vilket
gör så att det blir mer makro. Ett bra alternativ om man som jag
inte har råd med super dyra makro objektiv.
Jag har redan en makrotub från Japan.
Den kostade typ 50 kr och jag började med den för att själv
se vad jag tyckte om makrotub.
Skillnaden på den och den jag vill ha är att den jag har inte har
någon elektronik utan objektivet blir helt dött och man får ställa
in allting själv istället för att man får hjälp från kameran.
Den billigaste makrotuben med elektronik jag hittat kostar
1495 :-

Den andra dyra saken som jag vill ha är en pulsklocka.
Det är precis vad det låter som. En klocka som känner  av puls
och den är ett bra redskap då den räknar ut tillexempel hur många
kalorier man har bränt utifrån ens puls.
Man kan också se vad träningen ger en som t.ex. om det är kondition.
Jag hade helst velat ha en som går att simma med men det blir så himlans dyrt
så det går inte.
Utan jag tänker att jag får börja med den här lite billigare och se vad jag tycker.
Är det den bästa mojäng jag någonsin ägt kan jag ju sälja den och satsa på den dyrare
då.
Priset på den klockan jag vill ha ( som dessutom är svart och lila!!! ) med tillbehöret så
man kan spara inforamtionen på datorn är:
1194:- 

I'm sorry to interrupt

Den eviga frågan om någon bryr sig dyker direkt upp i mitt huvud när jag sätter mig här framför
den vita skärmen med det blinkande sträcket.
Svaret jag alltid ger mig själv är att jag tror inte det men det spelar ingen roll.
Det är ju inte därför jag skriver.

Jag lyssnar på någon konstig spellista på Sportify.
Den är flummig och positiv.
Sådär " Jag har aldrig upplevt livet som svårt "
Men det kanske är ganska bra för annars hade jag nog
trillat isär.

Det gör jag nästan ändå.
Jag vet inte ens vart jag ska börja för det är så mycket hela tiden.
Kanske inget för er som läser (om någon läser) men för mig är det mycket.

Den stora svåra frågan i vårat liv just nu har berott på att Johan fick ett jobb erbjudande....
...I Uppsala...i 7 månader. Skulle han tacka ja? Vad vill vi? Vad finns det för problem med det?
Osv.
Han tackade nej igår.
Det var skönt. Då behöver inte jag flytta min jobbträning och psyk osv.
Jag stannar kvar med mina vänner och familj. Allt blir som vanligt.
Men Johans magkänsla krånglade.
Det kändes inte bra.
Så idag tackade han ja.
Så nu finns det endel att lösa.
Ska jag flytta? Var ska vi bo? Vad gör vi med denna lägenheten osv osv osv osv...
Det löser sig.

Jag är rädd för att bli själv.
Kommer jag klara det?
Jag är ju ändå själv med det mesta i mitt mående.
Pratade med min kontaktperson om det idag.
Jag kan inte...tänka eller prata om att vara själv.
Med måendet då alltså.
Tårarna kommer direkt.
Då började hon ifråga sätta Johans och mitt förhållande.
För om jag aldrig få vara mig själv.
Om jag inte får vara jag med pappa , inte med Johan och oftast
inte hemma.. vad händer då?

Sen pratade vi om att börja terapi öva på att åka tåg..
Det kunde ju vara bra.

Hade jag kunnat det nu hade jag nog bara åkt iväg någonstans nu
För när jag är ärlig vilket jag just nu inte är så ofta så orkar jag inte.
Jag orkar faktiskt inte.
Fast det gör jag ju?
För så fort jag har klickat på knappen och sen fällt ihop datorn kommer
jag ju vara som vanligt igen. Visar lite, gnäller lite men säger inte hur det egentligen är..

Things were bad. She was in despair. Things were bad and you were never there, but things were bad, she came up for air.

Blod, massor med blod

Har varit lite drama här idag.
Igår började jag blöda och jag ska inte ha mens nu.
Vi oroade oss inte så jätte mycket då men ringde ändå
sjukvårdsupplysningen. De trodde inte det var någon fara
om jag inte började blöda mer.

Idag när jag gick upp så blödde det dock mer men jag åkte
till jobbet i alla fall.
När jag var där trillade ut stora klumpar av blod och då
började jag bli lite orolig.
Så jag åkte hem lite tidigare.
Johan ringde vårdcentralen från sitt jobb och
efter ett tag ringde de upp.

Efter att ha pratat en stund kom vi fram till att det nog inte
var någon fara utan biverkning på en medicin.
Skönt att veta och skönt att inte behöva oroa sig.
Jag brukar inte stressa upp mig så mycket över min kropp,
tänker oftast att det löser sig själv.
Jag kanske gnäller lite men jag brukar inte göra nåt åt det eller så.
Men den här gången blev jag faktiskt orolig^^

Jag har nu även bokat in tid för cellprovtagning och ska prata
preventivmedel när jag ändå är där.

Slutet gott allting gott typ :)

Johan var bäst i världen och ställde upp <3

Även Annie stötta mig <3

Sur jävla Gubbe

Låten heter så.
Som jag lyssnar på just nu.
Den är sådär men lika kaos som jag känner mig.

Det är en vecka sen jag skrev.
Ibland har jag tänkt att jag ska skriva.
För jag behöver ju ventilera men jag har inte orkat
använda datorn.
Nu hamnar allt i ett inlägg.
Är ensam hemma och har tid och lite ork.
Eller Alfons är här så helt själv är jag ju förstås inte.

Igår var vi på en restaurang och för första gången tappade
jag kontrollen sådär på riktigt bland folk.
Det var ganska mycket folk på restaurangen och personalen
var stressad.
Johan och jag hade ett litet två mans bord med tänt ljus.
Jätte fint.
Plötsligt känns det som jag håller på att svimma.
Inte fysiskt utan psykiskt.
Allt runt vårat bord snurrar och jag kan inte titta på det.
Jag griper krampaktigt tag om bordet för att inte ramla.
Vet inte hur jag ska beskriva hur det kändes men de kändes
som att jag höll på att svimma ur min kropp?
Låter jätte dumt men så kändes det.
Johan såg ju direkt att något var fel men jag kämpade på.
Gav inte upp.
Man kan ju inte bara gå när man beställt mat på en dyr restaurang.
Sen att jag inte alls var nöjd med maten men inte vågade klaga.....

Annars då?
Det har varit mycket strul med pappa.
Det är som att det blir värre och värre.
Känns inte alls bra. Inte nu innan jul.
Månaden började med att jag försökte vara positiv.
Varför gör jag så?
Varenda jävla år försöker jag lura mig själv att det inte
är så farligt med jul men det ÄR det!
Jag blir räddare och räddare ju närmare vi kommer.
Mer o mer stressad blir jag säkert också i och med att jag är rädd.
Oså detta med pappa.
Mer bråk. Mer idioti. Mer stress. Mer skäll. Mer av allt.
Nya nivåer som jag inte vet hur jag ska hantera.
Jag har uppgifter inför jul och det är dem jag fokuserar på.
Bara att bocka av.
Allt jag gör just nu skriver jag upp på en lapp.
Som ett schema för jag kan inte hålla något i huvudet.
Jag hoppas att jul nr 2 blir bra för den har jag inte ens orkat
oroa mig över. Sen kanske jag blir tvingad att spela piano?
Ah stress så jag spyr men jag tänker inte tänka på det.
Orkar inte det.

Den där nya nivån med pappa.
Han brukar i normala fall skrika på mig och alla andra när han blir
irriterad eller så.
Det är jätte jobbigt. Verkligen. Men det har jag varit med om förr
så det är liksom... inte okej men ni kanske förstår?
Sist han blev irriterad på mig gjorde han något nytt.
Han skrek inte.
Han sa med förmanade pappa röst.
"Zara, det här är verkligen allvarligt."
Jag tänker inte gå in på vad det handlade om för det är lamt men
han sa till mig som om jag hade typ sparkat något i huvudet utan att
förstå allvaret i det.
Hur hanterar man det?
Hur ska jag tänka kring det?
Det känns ju som att om han nu tyckte det var så allvarligt så borde han ju
gå runt och tänka på det.
Komma på lösningar, och tänka runt det.
Säga något mer men det har han inte gjort.

En tredje sak som oroar.
Fick ett brev från Fk.
Jag förstår inte riktigt innebörden av det men
om jag tolkar det rätt har nånting blivit fel så jag kommer bli
av med ganska mycket pengar.
Det skulle inte vara så bra eftersom jag redan har så lite att jag
lever ganska mycket på Johan.
Jag vet, jag är hemsk men så är det.

It's okay not to be okay

Är det verkligen sant?
Nej det är det inte!
Det sägs så men det är inte så.
Tänk efter?
Det är inte sant.

Vi bestämde för ganska längesen att jag skulle klara mig själv tills det blev kris.
Det bestämde vi för att J skulle spara sin kraft till när det verkligen behövdes.
Nu behövdes det verkligen och han orkar inte.
Om jag säger bestämt att han ska köra mig till sjukhuset gör han så klart det men
för övrigt orkar han inte.
=
Jag är själv.
Helt själv.
Jag ska ta alla svåra beslut själv.
Jag ska mitt i all sjukdom vara förnuftig att se om jag faktiskt behöver vara inlagd
eller om jag ska kämpa vidare själv.

Nu kanske ni börjar argumentera med mig och säga att jag inte alls är själv.
Jag har ju min familj. Min pappa tillexempel?
Bara det att han inte orkar. Han har aldrig kunnat hantera att jag är sjuk.
Att jag också är det. Han orkar inte en till som är sjuk.
Han gör inte det. Så jag känner att jag inte kan lasta honom med det.
Ibland säger han att han finns där men inte egentligen.

Men jag har ju min syster?
Hon har nog med sitt. Sin pojkvän, sitt jobb, sitt liv.
Skulle jag säga att jag behövde något specifikt för att överleva skulle hon göra det.
Det skulle nog alla men grejen är att det inte finns specifika saker oftast.
Jag kan inte säga "gör det här så blir allt bra" för det funkar inte så.
Oftast är det flummiga saker.
Stöd och tålamod. Överflöd av kärlek , trygghet och tröst.
Sånt som kostar energi, mycket energi.

Men mina vänner då?
Jo, mina vänner säger att de ställer upp i vått och torrt.
Men de kan inte bära mig. Jag skulle bränna ut dem totalt väldigt snabbt.
Dessutom har de också sitt eget och absolut inget ansvar över mig.

Psyk då?
Jo jag har min kontakt person.
Henne träffar jag ungefär en gång i månaden.
Det räcker oftast inte. Hon jobbar måndag till fredag. Helger då?
Kvällar? När hon är på semester?
Jag kan ringa hennes telefonsvarare men det hjälper ju inte när man drunknar.
Dessutom har hon ganska oftast förminskat saker jag sagt.

Sen vet jag inte riktigt vad jag ska rabbla upp mer?
Så jag ska börja leta stödgrupper.
Jag ska kolla upp om man kan få någon jourperson eller jourfamilj.
Eller kanske om man kan få ha mer regelbunden kontakt med psykjouren.
Vad som helst.
Jag måste hitta en lösning.
Jag kan inte vara själv i det här och finns det ingen lösning, ja då får jag väl lära mig att
vara själv men jag hoppas att jag inte ska behöva det.
Jag jobbar på att inte behöva vara det.

Berg och dalbana

Innan ramlade orden ur huvudet på mig men nu sitter jag här och stirrar på skärmen.
Så mycket som jag vill få ur mig men det blir bara en ända stor deg av ord och bokstäver
när jag försöker skriva nu.
Så jag får köra den raka varianten. Skriva det som kommer upp utan att runda till det.

Jag känner mig bipolär just nu. Eller alltså, det är jag väl alltid men just nu uppfattar jag det själv.
Jag mår helt okej, nästan till och med bra för att i nästa sekund ligga på golvet och kippa efter luft.
Så är det. Bokstavligt talat.
J sa innan att han nästan önskar att jag bröt ett ben så han kunde förstå.
För som anhörig är det inte lätt att förstå när det är så rörigt som det är nu.

Förra gången när jag blev inlagd så blev jag det akut.Typ i alla fall. Jag kommer ju inte ihåg så mycket
av det så kan inte egentligen uttala mig.
Blev hämtad av psykjouren.. Han som hämtade mig träffade jag för ungefär ett år sedan när jag också mådde dåligt. Han sa att han kom ihåg mig och när han hämtade mig. Jag hade tydligen inte varit kontaktbar?  Konstigt, kan inte förstå det själv.
Skitsamma. Det var inte det jag tänkte skriva utan min poäng var att då var det ungefär som nu.
Jag låtsades att jag mådde bra fast i själva verket så levde jag knappt.  Johan märkte ingenting och A var mitt ända fysiska stöd precis som nu. Eller inte precis men åt det hållet.
Jag mår inte lika dåligt nu som jag gjorde då. I alla fall inte än.

Man ska ju inte gå i samma fälla två gånger så den här gången så sa jag till Johan. Gjorde det ikväll.
Jag vet inte om det hjälpte mig precis men nu vet han.

Han fick beslutsångest och visste inte om han skulle gå till sina kompisar eller inte. Stanna hos mig eller gå till dem. Han mådde jätte dåligt så jag la mig själv åt sidan och försökte verkligen hjälpa honom.
Tillslut bestämde han sig för att gå men innan han gick så sa han "Om du vill göra något för mig för att jag ska må bra så försök att må bra och vara lycklig själv"

Det låter ju jätte bra och sådär men alltså...
Hur gör man det?

En gammal bild på mig och Prinsen.
Jag tror jag var hyfsat lycklig här? 

Trött

Nu har det gått tre nätter som jag inte sovit ordentligt.
I tisdags natt hade jag panikångest.
I onsdags natt hade jag jätte problem med magen.
Fick springa upp några gånger och där i mellan hade jag jätte ont.
I natt var jag ledsen och kände mig ensam.

Jag måste vända det här.
Hur gör man det?

Snart ska jag jobba.
Sen ska jag baka med A.
Sen ska jag simma.
Sen ska jag sova.
Så känns det nu.