It's okay not to be okay

Är det verkligen sant?
Nej det är det inte!
Det sägs så men det är inte så.
Tänk efter?
Det är inte sant.

Vi bestämde för ganska längesen att jag skulle klara mig själv tills det blev kris.
Det bestämde vi för att J skulle spara sin kraft till när det verkligen behövdes.
Nu behövdes det verkligen och han orkar inte.
Om jag säger bestämt att han ska köra mig till sjukhuset gör han så klart det men
för övrigt orkar han inte.
=
Jag är själv.
Helt själv.
Jag ska ta alla svåra beslut själv.
Jag ska mitt i all sjukdom vara förnuftig att se om jag faktiskt behöver vara inlagd
eller om jag ska kämpa vidare själv.

Nu kanske ni börjar argumentera med mig och säga att jag inte alls är själv.
Jag har ju min familj. Min pappa tillexempel?
Bara det att han inte orkar. Han har aldrig kunnat hantera att jag är sjuk.
Att jag också är det. Han orkar inte en till som är sjuk.
Han gör inte det. Så jag känner att jag inte kan lasta honom med det.
Ibland säger han att han finns där men inte egentligen.

Men jag har ju min syster?
Hon har nog med sitt. Sin pojkvän, sitt jobb, sitt liv.
Skulle jag säga att jag behövde något specifikt för att överleva skulle hon göra det.
Det skulle nog alla men grejen är att det inte finns specifika saker oftast.
Jag kan inte säga "gör det här så blir allt bra" för det funkar inte så.
Oftast är det flummiga saker.
Stöd och tålamod. Överflöd av kärlek , trygghet och tröst.
Sånt som kostar energi, mycket energi.

Men mina vänner då?
Jo, mina vänner säger att de ställer upp i vått och torrt.
Men de kan inte bära mig. Jag skulle bränna ut dem totalt väldigt snabbt.
Dessutom har de också sitt eget och absolut inget ansvar över mig.

Psyk då?
Jo jag har min kontakt person.
Henne träffar jag ungefär en gång i månaden.
Det räcker oftast inte. Hon jobbar måndag till fredag. Helger då?
Kvällar? När hon är på semester?
Jag kan ringa hennes telefonsvarare men det hjälper ju inte när man drunknar.
Dessutom har hon ganska oftast förminskat saker jag sagt.

Sen vet jag inte riktigt vad jag ska rabbla upp mer?
Så jag ska börja leta stödgrupper.
Jag ska kolla upp om man kan få någon jourperson eller jourfamilj.
Eller kanske om man kan få ha mer regelbunden kontakt med psykjouren.
Vad som helst.
Jag måste hitta en lösning.
Jag kan inte vara själv i det här och finns det ingen lösning, ja då får jag väl lära mig att
vara själv men jag hoppas att jag inte ska behöva det.
Jag jobbar på att inte behöva vara det.