Sur jävla Gubbe

Låten heter så.
Som jag lyssnar på just nu.
Den är sådär men lika kaos som jag känner mig.

Det är en vecka sen jag skrev.
Ibland har jag tänkt att jag ska skriva.
För jag behöver ju ventilera men jag har inte orkat
använda datorn.
Nu hamnar allt i ett inlägg.
Är ensam hemma och har tid och lite ork.
Eller Alfons är här så helt själv är jag ju förstås inte.

Igår var vi på en restaurang och för första gången tappade
jag kontrollen sådär på riktigt bland folk.
Det var ganska mycket folk på restaurangen och personalen
var stressad.
Johan och jag hade ett litet två mans bord med tänt ljus.
Jätte fint.
Plötsligt känns det som jag håller på att svimma.
Inte fysiskt utan psykiskt.
Allt runt vårat bord snurrar och jag kan inte titta på det.
Jag griper krampaktigt tag om bordet för att inte ramla.
Vet inte hur jag ska beskriva hur det kändes men de kändes
som att jag höll på att svimma ur min kropp?
Låter jätte dumt men så kändes det.
Johan såg ju direkt att något var fel men jag kämpade på.
Gav inte upp.
Man kan ju inte bara gå när man beställt mat på en dyr restaurang.
Sen att jag inte alls var nöjd med maten men inte vågade klaga.....

Annars då?
Det har varit mycket strul med pappa.
Det är som att det blir värre och värre.
Känns inte alls bra. Inte nu innan jul.
Månaden började med att jag försökte vara positiv.
Varför gör jag så?
Varenda jävla år försöker jag lura mig själv att det inte
är så farligt med jul men det ÄR det!
Jag blir räddare och räddare ju närmare vi kommer.
Mer o mer stressad blir jag säkert också i och med att jag är rädd.
Oså detta med pappa.
Mer bråk. Mer idioti. Mer stress. Mer skäll. Mer av allt.
Nya nivåer som jag inte vet hur jag ska hantera.
Jag har uppgifter inför jul och det är dem jag fokuserar på.
Bara att bocka av.
Allt jag gör just nu skriver jag upp på en lapp.
Som ett schema för jag kan inte hålla något i huvudet.
Jag hoppas att jul nr 2 blir bra för den har jag inte ens orkat
oroa mig över. Sen kanske jag blir tvingad att spela piano?
Ah stress så jag spyr men jag tänker inte tänka på det.
Orkar inte det.

Den där nya nivån med pappa.
Han brukar i normala fall skrika på mig och alla andra när han blir
irriterad eller så.
Det är jätte jobbigt. Verkligen. Men det har jag varit med om förr
så det är liksom... inte okej men ni kanske förstår?
Sist han blev irriterad på mig gjorde han något nytt.
Han skrek inte.
Han sa med förmanade pappa röst.
"Zara, det här är verkligen allvarligt."
Jag tänker inte gå in på vad det handlade om för det är lamt men
han sa till mig som om jag hade typ sparkat något i huvudet utan att
förstå allvaret i det.
Hur hanterar man det?
Hur ska jag tänka kring det?
Det känns ju som att om han nu tyckte det var så allvarligt så borde han ju
gå runt och tänka på det.
Komma på lösningar, och tänka runt det.
Säga något mer men det har han inte gjort.

En tredje sak som oroar.
Fick ett brev från Fk.
Jag förstår inte riktigt innebörden av det men
om jag tolkar det rätt har nånting blivit fel så jag kommer bli
av med ganska mycket pengar.
Det skulle inte vara så bra eftersom jag redan har så lite att jag
lever ganska mycket på Johan.
Jag vet, jag är hemsk men så är det.