I'm sorry to interrupt

Den eviga frågan om någon bryr sig dyker direkt upp i mitt huvud när jag sätter mig här framför
den vita skärmen med det blinkande sträcket.
Svaret jag alltid ger mig själv är att jag tror inte det men det spelar ingen roll.
Det är ju inte därför jag skriver.

Jag lyssnar på någon konstig spellista på Sportify.
Den är flummig och positiv.
Sådär " Jag har aldrig upplevt livet som svårt "
Men det kanske är ganska bra för annars hade jag nog
trillat isär.

Det gör jag nästan ändå.
Jag vet inte ens vart jag ska börja för det är så mycket hela tiden.
Kanske inget för er som läser (om någon läser) men för mig är det mycket.

Den stora svåra frågan i vårat liv just nu har berott på att Johan fick ett jobb erbjudande....
...I Uppsala...i 7 månader. Skulle han tacka ja? Vad vill vi? Vad finns det för problem med det?
Osv.
Han tackade nej igår.
Det var skönt. Då behöver inte jag flytta min jobbträning och psyk osv.
Jag stannar kvar med mina vänner och familj. Allt blir som vanligt.
Men Johans magkänsla krånglade.
Det kändes inte bra.
Så idag tackade han ja.
Så nu finns det endel att lösa.
Ska jag flytta? Var ska vi bo? Vad gör vi med denna lägenheten osv osv osv osv...
Det löser sig.

Jag är rädd för att bli själv.
Kommer jag klara det?
Jag är ju ändå själv med det mesta i mitt mående.
Pratade med min kontaktperson om det idag.
Jag kan inte...tänka eller prata om att vara själv.
Med måendet då alltså.
Tårarna kommer direkt.
Då började hon ifråga sätta Johans och mitt förhållande.
För om jag aldrig få vara mig själv.
Om jag inte får vara jag med pappa , inte med Johan och oftast
inte hemma.. vad händer då?

Sen pratade vi om att börja terapi öva på att åka tåg..
Det kunde ju vara bra.

Hade jag kunnat det nu hade jag nog bara åkt iväg någonstans nu
För när jag är ärlig vilket jag just nu inte är så ofta så orkar jag inte.
Jag orkar faktiskt inte.
Fast det gör jag ju?
För så fort jag har klickat på knappen och sen fällt ihop datorn kommer
jag ju vara som vanligt igen. Visar lite, gnäller lite men säger inte hur det egentligen är..

Things were bad. She was in despair. Things were bad and you were never there, but things were bad, she came up for air.