Det går ändå hyfsat.
Min släkting, som är bäst i världen, sa til mig igår att
nu är jag en dag närmare att träffa honom igen.
Det är väldigt smart, det är så man ska tänka.
Som att bocka av fast jag upplever nog att det är lite
för lång tid för att kunna sitta och räkna dagarna.
Jag vill inte veta hur många dagar, timmar och minuter
det är kvar för då tror jag att jag blir ledsen.
I alla fall.
Det går som sagt hyfsat.
Igår var lugnt och jag var bestämd och envis som bara den.
Körde på med min plan och var en power woman.
Dagen idag började bra. Jag städade och
tvättade och var duktig.
Sen var planen att jag på eftermiddag och kväll skulle träffa
en kompis och äta där med henne och så men hon var sjuk.
Då rasade allt.
Jag blev helt vilsen och jätte ledsen.
Låter fånigt men så var det.
Jag liksom tappade styrkan och när jag väl har gjort det
så är det svårt att bryta det.
Men jag åkte hem till far och umgicks med syster och hennes
kille.
Det hjälpte.
Nu är jag hemma igen och klockan är dags för att sova så dagen
är avklarad och jag är nöjd.
Ska nog virka och kolla på film lite innan jag går och lägger mig dock
även om jag verkligen inte borde det för jag jobbar imorgon.
Det är kanske fånigt att det är så stor grej för mig att J jobbar i en annan stad
men det är ju min Wombawomb (jag kallar honom så ) och han är liksom guldkanten
i allt jag gör.
Det finns en dikt som jag tycker väldigt mycket om.
Jag vet inte vem som har skrivit den och jag läste den på ett märkligt ställe en gång och den har liksom fastnat. Den passar väldigt bra.
 |
| Du är en stjärna Som lyser i min hjärna Så att jag kan hitta hem <3 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett litet avtryck så jag vet att du varit här så blir jag glad!