Förkrossad eller ensam stark?

Min kompis frågade hur jag kunde klara mig så bra nu när J är borta i 7 månader.
Hon sa att om det hade varit hon så hade hon varit jätte ledsen och deppig.

Jag tror det finns lite olika anledningar på att jag klarar det så bra.
Innan han åkte gjorde jag upp en plan, en strategi i huvudet om hur jag skulle
göra för att klara det så bra som möjligt.
Jag bestämde mig för att det här skulle bli en bra period för mig. Jag skulle/ska
utvecklas och bli mer ordentlig och jag ska också försöka vara mer självständig.

Jag har också sett till att försöka träffa folk nästan varje dag om det så är i jobbet,
en kompis eller familjen.
Min syster har ju precis flyttat så där har jag kunnat hjälpa till en del.

Jag har också planer. Det tror jag är jätte viktigt i livet, att man har saker att se fram
emot. För min del är det så att en kompis från Uppsala ska komma och hälsa på i helgen
och då förbereder jag mig inför det.
Det har varit ganska mycket förberedande inför det eftersom vårat gästrum har fungerat som
ett extra förråd.

Så för att summera så har jag:

•  Sett till att jag har arbetsuppgifter varje dag så jag inte känt mig oduglig.
• Jag har försökt att träffar folk så att jag inte ska känna mig isolerad från världen. 
• Att försöka tänka positivt och se det som en period för mig att utvecklas. 
• Försök till att aldrig ha tråkigt genom att tillexempel på kvällarna, titta på tv och virka och gå o lägga mig när jag redan är trött så jag inte ligger vaken. 

J är verkligen min bästa vän. Finns ingen som han. Det är så klart att jag saknar honom massor och till och från blir jag ledsen. Det får man vara. Men jag försöker att inte grotta ner mig i det utan att leva mitt eget liv.

Det är ju inte första gången jag gör det så kanske därför det går lättare nu.