Björnrike dag 2 - Precis sådär vi inte skulle göra

Jag räknar dagen vi kom upp som 0 eftersom vi inte vandra då så igår ( onsdag ) blir dag 2.

Dagen började lugnt. Vi gjorde viktiga saker som att betala räkningar.
Lite klurigt med lite sådär halv pålitligt bredband men det gick bra även om det tog ganska lång tid.
Eftersom det tog så pass lång tid vände vi på vår planering och lagade mat på dagen istället för att packa korvrullar till vandringen. Efter maten var vi trötta och lata så vi kom inte fram till Sånfjället förrän klockan 17.08. 

Vi hade redan valt vilken slinga vi skulle gå. Valmen 7 km. Det kändes som det skulle vara en lagom vandring så sent på dagen. Vi traskade iväg lite trötta och sega i lugn takt och tittade på allting och fotade. 

Hjortron, blåbärsris, svampar, grodor och såklart underbara vyer. 

Vägen eller stigen slingrade sig neråt genom skogen och på vissa ställen blev det riktigt blött och man fick hoppa på grästuvor och stenar för att hålla sig hyfsat torra om fossingarna. Efter sisådär 4 km började vi fundera på hur de hade tänkt? Vägen fortsatte ju bara neråt och neråt och det kändes inte alls som vi började vända och gå mot bilen igen? 

Men vi visste ju inte så vi traskade på. Det var fortfarande mycket neråt och det blev blötare och ibland nästan som en hinderbana för att ta sig förbi vissa ställen. Kunde det här verkligen stämma?

Nu hade vi kommit så långt att vi tänkte att vi lika gärna kunde sista biten för att se om det inte vände eller om vi kom ut på en väg som man kunde gå tillbaks. Det kunde ju ändå inte bara ta slut mitt ute i ingenting? 

Snart hamnade vi dock på planmark med enstaka tallträd och vi insåg att nej, det här stämde inte utan vi var tvugna att gå tillbaks. Klockan var då ca halv 8, 8. 

Vi var inte jätte taggade på att klättra uppför berget igen. Solen var påväg ner och vi försökte skynda på uppåt. Det var ärligt talat ganska kämpigt och jag tror att vi båda önskade att vi hade bättre kondition. Enligt vår beräkning så skulle vi ju har varit framme ungefär nu så vi hade ingen mat med oss och inte heller regnkläder. Egentligen var allt vi hade en flaska vatten och kamera utrustning. Vi började bli väldigt hungriga och J har berättat att han medan han halvsprang bakom mig plockade blåbär i farten som han mumsa i sig. Rolig syn ! 

När vi gått halvvägs av tillbaka vägen ( ca 3 km ) så började mörka moln synas och vinden började tala om att det var ett oväder på gång. Vi försökte att skynda oss om möjligt ännu mer. Det började regna men inte alls så farligt. Sen hördes en åsk knall och regnet började öka. Att höra en åskknall när du är uppe på ett berg känns inte så tryggt. Knallen fick marken att skaka.
Vi hade gått så pass långt att vi inte riktigt kunde dela upp vägen i huvudet utan vårt rikt märke för att vara nära var en skylt. När vi kom till den hade vi 2,5 km kvar. Sista kilometern i ösregn kändes som den längsta kilometern någonsin och jag har aldrig känt mig så nöjd över att sitta i en bil som jag gjorde när vi äntligen kommit till den. 

Nu i efterhand ser vi det som en bra lärdom. Vädret är lurigt. Kolla upp vägen innan och vissa saker är ganska bra att ha i packningen i fall det händer oförutsedda grejer. 

( vi hade inte ens mygg medel med oss så vi har ganska många myggbett nu ) 

Björnrike dag 1

Nu är jag uppe i Björnrike med J för lite semester.
Vi sitter i en mysig stuga uppe på ett berg med världens utsikt och det har precis åskat och spöregnat.
Mysigt!

Innan idag så åkte vi till Sånfjället och vandrade.
Det är ett naturreservat så det var helt tokigt fint.
Björnar är vanligt förekommande där men vi såg inga. (Tack och lov? )
Vi började med en kortare vandring på 2,5 km för att känna på det hela lite.
Det var tur för vi insåg att vi hade packat på tok för mycket i våra ryggsäckar.
Man ska nog ha med sig så lite som möjligt för då är man friare och rörligare.

Vi åkte också en sväng till spårcentralen och traskade upp till Björnstugan.
Upp till den var det bara 1,5 km men vi klättrade/gick en bit till och kollade på utsikten.
Allt som allt blev rundan ungefär 6 km.

Jag laddar upp mest bilder under Foton så spana där om ni vill se fler foton.

Dra mig baklänges!

Jag hittade precis en sida.... som säljer... massor...med MUMIN SAKER!
Länk till hemsidan finns HÄR

Det är kul när ni skickar frågor

Om ni vill skicka frågor så finns det en liten grej här till höger ---->

VB: Rundtur i Uppsala (Del 1)

Jag vill dö med stil

Jag har lyckats fucka ur mina känslor.
Triggat igång sjukdomen.
Det växlar fort, typ, minuter max.
Jag blir lyckligast på jorden och allt är så fint så jag skrattar och sen skrattgråter, de går inte hålla emot och DÅ, då vänder det. Neråt i en rasande fart.
Djupt och jag känner sådana där känslor som jag inte orkar känna.
Mammas död.
Mina skuldkänslor för allt och inget.
Mitt själv förakt och hat.
Det gör ont så jag inte står ut och jag ramlar ihop på golvet och glömmer andas.
Sen upp igen.
Nån minut att få andas ut.
Sen ner igen.

Jag vill bara greppa det första vassa jag ser för att få det att stanna av.
Men jag gör inte det. Jag låter bli. Jag har valt er värld. Då får jag leva efter era
regler, i alla fall de som känns okej.

Kanske får bli en springtur för vet inte hur lång min ork är.

Bilden fick mig att gråta. 

O&O

I Taubes fotspår

I går var en helt underbar dag.
Jag var uppe hos farmor och farfar och badade och fiskade.

Det kändes som när jag var liten och vi var där mycket oftare.
Jag paddlade på surfingbrädan, plurrade (ramlade av surfingbrädan, haha) 

rodde och fiskade. Naturen får mig att må så bra och att det var underbart väder gör ju 

så klart ingenting!

Anledningen till den något underliga rubriken som får mig att tänka på högstadiet och 

musiklektionerna är för att vi ska till Sunnanö och Evert Taube har gjort en sång om Sunnanö.

Det ligger i närheten av Uppsala och pappa ska campa där så då följer jag med.
Sen så åker jag därifrån till J så att vi sedan kan åka i väg på våran egen semester. 

Sist jag skrev skulle jag hälsa på Mormor och jag var lite orolig för vad hon skulle säga om piercingen.
Hon är väl den som har sagt mest negativt men jag tog inte åt mig. Bland annat så sa hon mer eller mindre att jag med ringen i näsan ser ut som en slampa. Jag höll dock fast vid att jag tyckte att personligheten är det viktigaste och är folk så trångsynta att de tror jag är en slampa på grund av Znoken så må så vara. Synd för dem? Kanske? 

Nu ska jag fortsätta städa och packa! 

#Plurrarn

Att säga nej

Jag var hos min kontaktperson på psyk idag och vi kom fram till bra saker. 

I väntrummet satt jag och tänkte på vad jag skulle säga och berätta men det stod still i min hjärna.

Jag har koll på att jag har mått dåligt ett tag och att det har fått ganska starka symtom ibland men jag kom inte ihåg vad som startade det.
Jag berättade om den jobbiga händelsen med Papi och även en jobbig händelse med mormor och en till. 

Summan av kardemumman blev att jag måste lära mig att säga nej och att säga ifrån. 

Jag säger alltid till folk " Du är huvudpersonen i ditt liv " och det är ju så, JAG är huvudpersonen i MITT liv.

Det är dock inte alltid så lätt att leva som man lär men det är det jag tror jag måste fokusera och jobba på. 

Mina skuldkänslor har hindrat mig så otroligt mycket i mitt liv. Jag har struntat i att göra saker jag vill göra för att jag har varit rädd för hur andra ska reagera och tycka. Bland annat piercingen i näsan och dreadsen. 

Papi hade ju hotat med att säga upp kontakten med mig om jag gjorde Septum men nu när det är gjort så har jag ju fått bevis på att det inte var sant. 

Jag vet att han inte tycker om den men han har tack och lov bestämt sig för att inte säga något och då säger inte jag något tillbaks. Ska inte provocera fram en reaktion för det är onödigt.

Farfar sa något i stil med "Har du smyckat din näsa?". En kommentar som jag tycker har en positiv ton? 

Farmor har väl sagt lite negativt men hon ser den inte pga sin syn så jag tror inte den kommer störa henne sådär väldans mycket.
De som inte har sett den nu är Mormor och Morfar och Inga.
Inga tror jag inte är några problem. Hon är ärlig men snäll. 

Vad Mormor och Morfar säger får jag ju se imorgon. Mormor kan vara hård så hon kommer nog säga precis vad hon tycker. 

Men det får jag ta och det gör jag så länge det inte blir en negativ upprepning. 

Och egentligen så spelar det ingen roll! För jag ska inte bry mig. Jag har gjort det för MIN skull och de får tycka vad de vill! 

Så det är en sak jag ska jobba med!
Det är lite som ett mysterium som man ska lösa att lära sig leva med sig själv! 

Znoken och jag

Take aim and reload

Jag behövde förändring så bloggen är nu under konstruktion.
Vet inte alls vad jag är ute efter men känner att att jag borde försöka välja nåt med färg eller lycka.
Förändringen rör inte bara bloggen utan hela mig.
Sedan jag slutade på Kungsporten så har jag tappat fotfästet igen.
De positivitets övningar jag jobbade med där har jag slutat med men tänker att jag ska ta tag i det igen.

Min energi nivå är inte så hög just nu vilket gör att jag lätt blir irriterad och frustrerad.
Anledningen till det är nog många men jag tänker försöker göra mitt bästa för att förändra det.
Jag trivs inte i mig själv när mitt tålamod är så kort.

Jag gick en promenad innan och funderade på varför min energinivå är så låg.
Innan har jag tänkt att det till största del beror på min sjukdom och den påverkar säkert men jag tror att om jag sköter mig med mat och träning så kan jag göra så jag mår bättre och att jag kan hantera symtomen bättre så att sjukdomen inte får sånt grepp om mig.

Jag tror att en stor energibov är min självkänsla och självbild.
Vad andra tycker om mig är väldigt viktigt för mig och det gör mig ständigt osäker.
Jag tycker tyvärr inte så mycket om mig själv av en anledning som jag inte klarar av att berätta om.
Om ni visste skulle ni säga emot mig för det gör de som vet men det är inte så lätt.
Jag har en bild av att det är på ett visst sätt och det har varit så sedan jag var ganska liten och det gör att jag tycker att jag i grund är en dålig människa och jag tror det är därför jag vill att folk ska tycka om mig och inte se det hemska som finns där under allt ihop.
Jag vill bara vara snäll och omtänksam.
Inte fel fel fel.

Men jag ska jobba med de här sakerna.
Bara det att jag har börjat tänka och fundera gör ju att jag kommit ett steg i rätt riktning.
Jag hoppas att jag inte ger upp den här resan utan fullföljer.

But see how deep the bullet lies.

Den här dagen. Alltså.
Den började som en vanlig lördag men övergick snabbt i kaos.
Papi försvann.
Farfar skulle hämta upp honom men pappa svarade inte i telefon.
I en timme letade farfar efter pappa och vi hann så klart bli oroliga. Farfar ringde mig. Jag blev med orolig. Såklart. Mitt ansvar. Han är det.

Sen hittades han.
Han skrek och skällde på farfar så han körde honom hem.

Senare försökte farfar ringa igen men pappa svara inte igen så jag fick försöka ringa. Kaos. Tänk om jag svikit igen?
Tillslut svara han.
Han sa att han var apatisk och jadajada.
Berättade för farfar som ville jag skulle åka dit och kolla så han inte gjorde nåt dumt.
Klumpen i magen.
Åkte aldrig.

Nyss ramla min mage ihop.
Nu ligger jag i sängen.
Bättre dag imon va? :-)