Everyone wants to dance to a happy song

Börjar med frågan.

Hur mår jag?

Jag kan faktiskt inte svara på det.
Tillåter mig inte att känna efter. Det skulle inte funka.
Bara jag känner efter det allra lilla minsta spricker skalet 

så jag skyndar efter tejpen och tvingar bort känslorna igen.

Männen i mitt liv är just nu inte på högsta toppen.
Snarare närmare längst nere i mörkret.
Därför håller jag ihop.
Ler och är duktig.
Orkar allt.
Inget är omöjligt.
Inte i närheten av manisk bara åt super woman hållet. 

Med kraft jag borde spara genomför jag uppgift efter uppgift. 

Jag kommer med råd som bara knuffas bort eftersom de inte är i

läge att ta åt sig av dem.
De kanske inte ens är bra, vad vet jag? 

Det är svårt att stå vid sidan av.
Se på när glädjen och viljan försvinner mer och mer.
När jag vet hur hopplöst och förjävligt allt kan kännas i det där 

vilseledande mörkret.
Hur jobbigt det är att slå sig loss och hitta glädjen igen. 

Nu kanske deras deppighet inte är som min.
Det vet jag inte alls. 

Jag hoppas inte det, jag hoppas deras är mild och övergående.
Det kan vara lika hemskt ändå men jag hoppas för deras skull.

Jag blir arg och hatar mig själv för att jag inte kan göra något.
Att jag inte kan hjälpa.
Men det är förmodligen självhatet som är min drivkraft just nu.
Det är det som får mig att fortsätta framåt.

Det är svårt att stå vid sidan om och se på.
De gör ju det ofta med mig men jag känner att det är en skillnad.
Jag har sökt hjälp.
Jag pratar med en person åtminstone en gång i månaden.
Jag har gått KBT.
Jag jobbar med mig själv och pre

ssar mig själv även när jag inte orkar 

för jag vet att det blir svårare o svårare ju mer man fastnar.

Hoppas det går över.
Inte för min skull utan för deras.
Jag är skyldig dem att orka för de har orkat åt mig när jag inte orkat. 

Skrattar bort tårarna!

O&O