Undantag

Det går sin lilla gång.
För det är väl så man säger?
Konstigt det där, att alla ljuger.
Gör man inte det så använder man någon kliché som inte betyder ett skit 
för att liksom komma undan och inte gnälla.
Ändå så ställer man den där frågan "hur mår du?" och man liksom räknar 
med att inte få hela sanningen slängd i ansiktet. 
Tänk om någon faktiskt hade börjat berätta i detalj om alla sina bekymmer och krämpor. 
Sin oro och stress.
Då hade man nog nästan trillat baklänges. 

Man ska lyssna och förstå. Man vill lyssna och förstå men det är inte alltid man orkar.
Sen kan det också vara sådär att man behöver få berätta och så ställer fel person frågan
och då kan man inte tiga för man måste få berätta och släppa på trycket.
Det kan bli dumt. Jag har en tendens att göra så.
Ibland är det så fullt i min kropp att jag berättar för alla som är villiga att lyssna, nästan.
Usch inte bra.

Om jag ska vara ärlig nu då för bloggen frågade mig faktiskt hur jag mådde
så skulle jag säga att det är skapligt men jag är lite orolig i själen.
Är orolig för min far som berättade att han inte mådde så bra och eftersom jag
hela mitt liv sett det som min uppgift att rädda och ta hand om mina föräldrar
*läs mellan raderna*
så känns det lite tungt och jobbigt.
Jag blir arg på mig själv för att jag inte gav honom mer positivt.
BAAAH.
Blir skitsur och vill bara hacka en gaffel i låren för att straffa.
Nog om det om jag inte ska hamna helt ur balans.

En annan sak som inträffat är att jag får för mig att jag är död.
Jag tror på riktigt att jag är död.
Att ingen ser mig. Att Johan inte är där jag sist såg honom för
jag finns inte mer i hans liv.
I och med att jag aldrig upplevt just det här innan så är det jobbigt och nytt
och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det.

Jag berättade det för Johan och då sa han att han hade läst om det nyligen.
Tydligen är det vanligt att bipolära för den typen av upplevelse.
Konstigt.
Borde kanske berättas för min kontaktperson.

Så slutligen.
Egentligen.
Det korrekta svaret.

I feel fine!