Far

Jag leker med tanken.
Den förbjudna tanken.
Sen bestämmer jag mig och jag ler.
Tvivel.
Sen bestämmer jag mig för att vänta.
Gör det till ett spel, en kamp, en tävling.
Hur länge står jag ut?
Hur länge klarar jag att låta bli?
Det går bättre och bättre och ibland är
det totalt omöjligt.
Men jag har låtit bli.
I ett år kanske?
Kanske mer.
Några ynka snedsteg som enligt mig inte
räknas men som enligt psykvården är mer än
tre på ett år.
Det största av alternativen som gick att välja.
Som att man inte ska uppmuntra att det kan
vara fler.
Nog om det.

En annan sak som snurrar i tanken.
Gör jag det för att jag vill och tror att jag mår
bra av det eller gör jag det för att det för att
skada mig själv.
Det är inte så lätt att veta.
Hon är lurig den där.
Jag är lurig.
Man vet aldrig riktigt hur det ligger till.
Under ytan.
Hur ska du, ni eller någon veta när jag inte
vet det själv.

Hur svarar man på frågan "Varför då?"