Svårt

Det är tungrott.
Jag vet att jag inte skulle gnälla men jag måste få ur mig alltihop för jag drunknar.

Folk i min närhet fortsätter att må dåligt så jag biter ihop.
Jag försöker spela positiv och glad och jag försöker låtsas att jag mår bra.
Dock har det resulterat i att jag inte städat som jag borde.
Jag har faktiskt inte orkat för jag har kämpat med så mycket annat.
Men nu sa J att han mår så dåligt av att det är stökigt hemma för han kan inte slappna av här då,
och inte på jobbet osv så om det fortsätter så måste vi ta en paus/göra slut/flytta isär.

Paniken växte.
Biter tag ännu lite hårdare om läppen och försöker ändra mig.
Försöker vara duktigare.
Försöker vara gladare.
Försöker orka allt jag ska orka fast jag inte orkar.

Därför står jag och diskar all disk
samtidigt som jag knappt kan andas.
Armarna skakar och jag stirrar med bestämd blick
på föremålet jag håller i händerna.
Snabbt snabbt diskar jag för att sedan snabbt plocka upp
en ny sak.
Måste bli klar så jag kan få skära mig tänker jag.
När jag väl är klar går jag istället och sätter mig med
en ugglemugg med pepsi. Tar sakta en klunk och hoppas att
det ska trycka ner ångesten någonstans nere i magen och inte
uppe i halsen där jag knappt kan hantera den.
Men det hjälper inte.

Om jag inte får prata med någon om hur jag mår.
Om jag inte får visa att jag mår dåligt och om jag ska
klara allt det där själv så som det var innan.
Då kan ni FAN i mig inte plocka bort mina verktyg.
Då kan ni inte förbjuda mig att skära eller göra vad jag vill.
Jag kan inte klara vad som helst.
Så jag tänker börja skära mig igen.
Där det inte syns.
Sen om det blir så eller inte vet jag ej men jag tillåter mig själv
att göra det om jag vill.

Bloggen är den ända som lyssnar just nu.
Den svarar inte men jag får i alla fall tömma ut lite av det
som inte får plats.
Ni kan svara åt bloggen om ni vill men det är oftast tyst.
Men bloggen lyssnar alltid.
Tack <3