Jag hade verkligen behövt få prata av mig och berätta om allt jag upplevt men...nej.
Istället fick jag ett papper med frågor framför mig.
Det var för bipolära och man skulle fylla i hur man mått senaste veckan.
Inte så svårt kan man ju tycka?
Jag klarade inte av att svara på de.
Efter 5 minuter påbörjade jag fråga nummer 4 och även här, precis som på de föregående
frågorna körde fast sa min kontakt person att vi avbryter och så tog hon papperet och
rev sönder det.
Jag blev först förvirrad och sen tacksam.
Jag orkar verkligen inte och är helt oförmögen att göra sådana saker.
Sen tog hon upp medicin ämnet.
Jag är svår medicinerad, dels för att jag får många biverkningar och till och med har blivit
överkänslig (eller nåt) mot vissa mediciner och dels för att jag är kräsen.
Jag står inte ut med biverkningar för jag tycker inte jag ska behöva leva så och för att jag
helst vill slippa mediciner.
Hon och min psykiatriker hade pratat om Litium.
Jag har varit och är väldigt motsträvig när det kommer till litium.
Det känns som en väldigt seriös medicin och jag är ju egentligen emot mediciner.
Hon började i alla fall berätta om medicinen och jag fick en broshyr som jag inte ens orkade titta
ordentligt i utan mest satt och viftade med.
Jag ställde i alla fall en del frågor men jag har en känsla av att hon är partisk.
Hon är så himla positiv och säger att alla , nästan, blir jätte nöjda.
Vet inte. Usch. Vill inte.
Så V <3 , vad tycker du?
Ska vi börja med Litium?
Är det okej eller är man besegrad då ?
Och efter pratet om medicinen fick jag en lapp med information på som hon ville jag skulle läsa igenom.
Pöh. Jag kan inte koncentrera mig ALLS. Skulle jag kunna läsa en tråkig informations lapp då?
Jag försökte i alla fall.
Slutade med att jag sa att det var lugnt utan att jag visste vad det innebar.
Sen fick jag följa med till datorn och så fyllde vi i om mig på datorn.
Massa frågor om min sjukdom och saker som har med det att göra.
Bland annat om hur mycket jag har frånvaro från mitt jobb?
Haha jag har ju inte ens något jobb?
Karen tyckte att jag skulle skriva 35 h om året. Är det lite eller mycket?
Ingen aning. Hon kanske blåste mig och ljög där?
Jag gick med på att fylla i lite vad som helst.
Sen lyckades jag fråga om jag fick läsa min journal igen.
Denna gången ska jag försöka stå på mig.
Det låter så fint. "Det är klart att du får"
Men så lätt var det ju inte sist jag försökte.
Sen var det dags att gå.
Nu sitter jag hos pappa för det blev så.
Jag orkar inte kämpa eller stå på mig.
Pappa har inget med saken att göra måste tilläggas.
Fina du <3 Självklart skulle vi inte bli besegrade! Håller med om att det är en mer "seriös" medicin än till exempel sertralin. Litium ger ju inte bara biverkningar, utan är ganska krävande av en. Att man måste ha ordentlig koll på dels litium, men också salt, mat, vatten osv. Jag är inte jätteinsatt men allting jag läst om litium verkar hur drygt som helst. Förutom att om medicinen fungerar på en så mår man mycket bättre. Och det verkar som om den fungerar på de flesta som provar den. Så min tanke är att om man har så dålig livskvalitet att man inte tycker det är värt att leva, så är det värt besväret att äta medicinen. För även om litium skrämmer mig lite så lär ju ens liv bli bättre på det stora hela, om man nu ska väga positivt mot negativt. Hur som helst så tänker jag fortsätta med bara mianserin och lamictal ett tag till. Lamictal brukar ta ett tag för min kropp att göra effektiv. Men om jag blir sämre än vad jag tycker är värt så är jag beredd att prova litium. Att kunna le och njuta av dagen skulle kännas obetalbart. Jag vet inte exakt hur du mår, exakt hur illa det är. Och om du känner att det inte är värt att låta bli, så kanske du borde ge det en chans? Det är nog inte så bra att säga nej för sakens skull, för att man inte vill ge med sig. Det är mer då man blir besegrad, tror jag, när man ger vika för det som i längden får en att må sämre.
SvaraRaderaKänns som att jag skrivit lite konstigt, men hoppas du förstår vad jag menar! Om du väljer att prova litium så tycker jag det är jättestarkt av dig. Att göra val man hoppas ska få en att må bättre, trots att det känns jobbigt, är modigt. Men om du väljer att inte börja med litium så tycker jag det är okej det också. Du är fortfarande hur bra som helst. HUR BRA SOM HELST, OKEJ? <3<3<3