Jag försöker ju göra rätt.

Jag hade inte tänkt gnälla här men seriöst.

1. Jag började helt plötsligt må skit?
2. Jag letade efter * men har förmodligen slängt eller slarvat bort det
3. Jag säckar på golvet i köket med en kniv i ena handen men utan att göra något.
4. Överväger att ringa psykjouren men tänker att jag borde försöka våga höra av mig till mina vänner.
5. Hör av mig till en vän efter noga övervägande. Vännen sover / är upptagen. ( Vilket är helt okej! )
5 1/2. Jag letar reda på ångestdämpande men får riva ut halva medicinskåpet.
6. Hör av mig till en annan vän efter noga över vägande. -"-
7. Bestämmer mig för att gnälla av mig på min låsta blogg MEN då går det inte komma in på den överhuvudtaget. Blogg.se ? >.<
8. Gör en gnällig lista här.

Jag försöker ju vara duktig varför går det emot mig?
Vad skulle jag gjort istället ?

Nu. Vänta en 15 - 60 min ungefär tills medicinen verkar och hoppas på att kunna sova.

GOD NATT >.<

Keep calm and get over it

Jag har svårt för julen, den är utmanande för mig och det får jag nog leva med men
Det är snart ett nytt år och efter alla tunga känslor innan jul så håller jag på att ladda om.

Jag tror många har drömmar och idéer för det nya året.
Det ska ju bli det bästa året någonsin!

Istället för att vänta till 01-01-15 så börjar jag redan nu.

Jag har tagit mig orken att koka tevatten och planera frukost istället för att bara lite slött hälla upp en glas pepsi

Jag har hittat en te smak jag tycker om. Den innehåller inga teblad och blir därför inte sådär besk. Teet heter detox och finns vad jag hittat i både märket Yogi och Pukka.

Till detta ska jag äta en Chiapudding som jag rörde ihop igår. Jag hade ingen aning om vad det var men alla pratar ju om att det ska vara så nyttigt så det är ju värt att testa. Allt nyttigt brukar ju dock ha en tendens att inte vara så gott så vi får se.

Igår beställde J och jag hem en crosstrainer med.
Vi båda vill komma igång igen och tänker att det är bra att ha en snabblösning på hemmaplan.
Jag tänker mig även att jag ska träna med min personliga tränare Alex (tvspel) här hemma och gå en massa promenader.
Yoga på söndagar skulle jag med vilja gå på men jag får försöka börja i liten skala.

En sådan här, master c306 blev det.
Den kostade lite men vi tänkte att det är bättre att lägga lite mer så att man har en man är nöjd med och som fungerar bra så man inte slutar använda den därför. Lilla syster till den här har jag läst är bäst i test så jag hoppas att även denna ska vara bra.

Tips: Astrid och aporna

I somras så skrev jag här att jag tänkte börja äta mer vegetarisk kost utan att kalla mig själv för vegetarian. Jag är nog är en så kallad flexiterian*. 

Jag försöker äta mer och mer vegetariskt och byta ut och göra om mina "vanliga maträtter" till vegetariska samt att lägga till nya spännande rätter. 

Jag har inte riktigt gillat qournprodukterna utan mitt mål har varit att göra mycket från grunden och själv. Dock har jag vissa saker som jag köper tex anammas sojafärs.

Men för ett tag sen så började vårat ica få in saker från märket Astrid och aporna och det är helt klart en favorit. De gör saker som för mig har varit svåra att byta ut. Nästan det ända jag äter till frukost är tillexempel hummos rullad i kalkon. Så kalkonen där var ju lite svår, fanns liksom inget bra enkelt alternativ. MEN Astrid och aporna har. De gör en slags Sk*nka som jag äter istället. 

Deras mozzarella och sk*inka i en toast med senap var asgott! 

Så vill verkligen tipsa om deras produkter. 

Jag har nästan inte testa några av deras saker men jag är än så länge nöjd.

Deras förpackningar är som ett plus i kanten otroligt söta! 

Vad jag har kunnat läsa mig till så verkar de inte ha massa konstigheter i men jag är absolut ingen expert men jag tror det är bra grejer. 

* Flexiterian är när man äter en del vegetarisk kost och en del med kött. Varför man väljer att göra så finns det olika anledningar till. 

Jul

Om ni vill läsa om julen misär så är det i låsta bloggen.
efteratvarahelalivet.blogg.se

Annars så går allt väldigt fort just nu.
Tiden innan julen har nog aldrig gått så fort tror jag.
I år känner jag att jag inte har koll på läget heller.
Jag vet inte till vilka jag skaffat julklapp och vilka jag inte gjort det till.

Det blir mycket hemgjort i alla fall och jag har gjort ganska mycket av det.
Jag får slå in presenterna imon och se hur det går.

Sen borde jag färga håret och städa och tvätta för allt rasar lite just nu ^^

Utmaning - svartvitt foto

Jag blev utmanad av min kompis S att lägga upp ett svartvitt foto om dagen i fem dagar och att tagga någon varje dag. Detta var på instagram men jag tänker att det kan vara kul om jag gör det här med kanske. Här taggar jag dock ingen utan istället förklarar jag varför jag har valt den bilden jag har valt.

1/5

Första bilden blev på när jag spelade oblivion igår.
Jag har mycket ångest just nu och då är tv spel väldigt bra tycker jag. Kunna fly och koncentrera sig på en annan värld.
Oblivion är ju verkligen som en helt annan värld eftersom det är så stort.
Det finns tusen saker att göra och om man vill kan man bara traska runt och kolla på de olika fina miljöerna som finns i spelet.

Uppfödaren

J och jag var i Uppsala i helgen och en av anledningarna, min största anledning, var för att träffa uppfödaren som jag har varit i kontakt med.

Vi passade även på att hälsa på folk. J sina arbetskamrater och jag min fru.

Uppfödaren bor i Stockholm så det är ju en bit att åka MEN efter det här besöket så känner jag att blir det hund så blir det av henne! 

Hon var jätte trevlig och svarade snällt på alla frågor vi hade och berättade mycket om allt och inget.
Det blev inte sådär stelt som det hade kunnat bli.

Hon släppte in oss trots att det hade blivit ett missförstånd så vi mer eller mindre bara dök upp utanför hennes dör! Hon blev inte sur, eller så blev hon det utan att visa det. 

Mamman som är tänkt att bli mamman till valpen jag hoppas köpa bodde hemma hos henne så vi fick träffa henne med. Hon var .. UNDERBAR. Hon var lite mindre i storlek än terven vi träffade i Tranås och mjukare i sättet på något sätt. 

Hon var väldigt nyfken och lekfull. Ett tag var hon lite skeptisk mot J men hon stod snällt kvar och blev klappad av honom ändå. 

Uppfödaren C berättade även om beteende beskrivningen ( tror det hette så ) som F precis hade genomgått.
För min del lät det som en perfekt beskrivning.
F är inte så mycket brukshund utan mer en sällskapshund och det är ju precis det jag  tänker mig med min framtida hund.

Det var en sak som var lite .. svår. Jag har nästan bestämt mig för namnet Mymlan men C vill gärna att uppfödarenamnet på hunden ska vara samma som tilltalsnamnet och hon önskar också att namnet ska börja på H eftersom det blir henne kull nr H . 

Både J och jag ska även kolla allergi så snart som möjligt.
Vill göra det så att vi vet så inte det sätter käppar i hjulen. 

Men åh just nu känns det som jag har hittat rätt! 

Julstämning

Radio match med bara jullåtar.
Vi dricker glögg, äter lussekatter och har tändaljus.
Ni förstår känslan?
Jag / vi har för första året sen jag flyttade hemifrån en gran.
Granen är klädd och så ska mannen i huset traditionsenligt
sätta dit stjärnan i toppen :

Förlåt för mitt hemska skratt :(

Sjukskrivning

Någonting som känns väldigt svårt för mig just nu är att jag nog måste öka på min sjukskrivning.
Eller de har gjort om så jag vet inte ens om jag är sjukskriven längre?
Men jag funderar på att plocka bort en dag i veckan på jobbet för jag känner att jag inte hinner med att andas.
Känns som att jag hela tiden är i det där "jag håller på att ramla" utan att hinna återfå balansen.
Jag har svårt att själv sätta stopp och pausa så risken är annars att jag fortsätter såhär till jag stupar.

Nästa grej som är svår är att jag vet inte hur man gör?
Min plan är i alla fall att ringa min kontaktperson på psyk och säga hur jag känner och be henne hjälpa mig.

Det är förövrigt lite rörigt med.
Jag väntar på en remiss till ryhov psyk som jag tror heter team 4?
Karen, min kontaktperson, går nämligen i pension.
Huskvarna psyk, dit jag hör nu, team 3, flyttar till samma hus men andra lokaler som
det andra psyk som jag väntar på remiss till .

Huskvarna skulle flytta nu i december så risken är att de är svåra att få tag på.
Eftersom jag fortfarande inte fått någon remiss så kanske det blir så att jag får en ny kontaktperson på team 3 för att sedan få ytterligare en ny på team 4.
Rörigt.

Det löser sig säkert.
En sak i taget.
.

Paus

Efter den här helgen funderar jag på att försöka få mig själv inlagd.
Jag kämpar som ett djur och jag känner att jag snart inte håller ihop och
att jag borde pausa.
Men jag pausar inte för jag kan inte.
Jag vågar inte ens fråga om numret man ska ringa för att sjukanmäla sig.
Så jag behöver bli tvingad att pausa.

Åh det är så ensamt.
Detta krig.
Ensam.

Låsta bloggen.

Hundnamn?

Nästa fredag så är tanken att vi ska åka upp till Uppsala och Stockholm och uppfödaren jag har varit i kontakt med. Även hennes hundar såklart!

Det har varit lite stillastående i mitt hundtänkande ett tag men nu har det återigen börjat att snurra inne i huvudet.

En sak jag funderar på är namn.
Jag trodde att jag redan hade bestämt mig för Wilja.

Nu har jag börjat tänka om. Wilja är fortfarande ett väldigt fint namn som jag mycket väl hade kunnat döpa min hund till MEN jag är ju en stor Mumin älskare och jag vill egentligen gärna ha ett namn därifrån.

Men vilket?


Här kommer några mumin namn/karaktärer som jag hade kunnat tänka mig att döpa hunden till så kan vi köra en omröstning? :)

Misan - Ängslig och inåtvänd "martyr" med dålig självkänsla. Blir som pånyttfödd när hon hittar skåderspelarnas garderob. I svart peruk och rollkostym vågar hon uttrycka mod och passion och känner sig lycklig
Mormor och morfars hund heter Mysan. Har alltid gillat Mysan men det är ju upptaget. Kanske är Misan lite för likt? Eller funkar det? 

Lilla My - Går rakt fram genom tillvaron, med det rödgula håret uppsatt i karakteristisk lökfrisyr. Obesvärad av hämingar och gör precis vad hon har lust med. Blir adopterad av Muminfamiljen. Hänger gärna med på äventyr. Väldigt lojal mot Mumintrollet och lika liten som en barkbåt.
Jag tänker att om det blir Mymlan så kommer My vara smeknamnet man använder när det inte är lika viktigt att hunden lyssnar. Har läst att det kan vara bra att ha två namn. Ett man använder när det verkligen gäller. Mymlan, Sitt! och " Lilla söta My ligger  du där o gosar" Typ ? 

Mymlan - Bekymmersfri men något lugnare väsen än sin minsta syster lilla My, som hon tidvis har ansvaret för.
Jag älskar Mymlan. Tycker Mymlan är så otroligt vackert men om jag får barn någon gång så kanske jag vill döpa barnet till det om det skulle råka bli en flicka. J är dock lite tveksam eller kanske ganska mycket för att kalla ett barn för Mymlan. 

Mårran - Dyster och tystlåten varelse som hasar fram i fotsid kjol. Försöker få kontakt och dyker upp när man minst anar det.
Ett litet charmigt och finurligt namn som tyvärr går bort eftersom jag inte kan säga bokstaven R ordentligt. 

Sniff - Adopterad av muminfamiljen som accepterar honom fullständigttrots en rad mindre smickrande karaktärsdag : feg, egoistisk, girig, lat och en överdriven förtjusning i glitter, kändisskap och krimskrams
Enligt mig låter det mer som en hanhund så om jag någon gång skaffar en hane kanske det blir en Sniff? 

Tofslan och Vifslan - Oskiljaktiga och till det yttre identiska tvillingar med underligt språk som  andra har svårt att förstå. Omoraliska och hämningslösa.
Tycker om Tofslan och Vifslan och tycker deras språk är underbart charmigt. Men kanske jobbigt att ropa på hunden? Men namnen innehåller ju bokstaven S och det ska ju vara bra? 

Ynk - Liten ynklig hund som drömmer om att få leva med sina vilda och farliga släktingar vargarna.
Gulligt namn och lite kul att det är en hund. 

Svart eller vit

Jag skrev ett väldigt långt inlägg om .. personliga saker.
Jag insåg att det kanske blev lite för personligt och att jag kanske inte ska blotta så mycket av mig själv öppet på det sättet.
Både för min, eran och andras skull.

Skapade därför en låst blogg.

Här är länken
http://efteratvararhelalivet.blogg.se/

Man behöver lösenord för att kunna läsa.
Så ja.
Om ni vill ha det så säg till och kanske förklara varför ni vill läsa?

Alkohol

Råkade nog sätta på en låt som var på mammas begravning.
Måste byta annars kommer det här bli ett väldigt jobbigt inlägg. 

Sådär. Glad musik. Jag behöver pepp. 
Ska försöka trigga mani för jag behöver en kick. 
Back to inlägget. 

Många vet att jag inte dricker och aldrig har gjort. Många av mina närmaste vet också varför jag inte dricker och att folk som dricker kan få mig att må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Det har ändå blivit bättre och nu tycker jag det ligger på en nivå där det är okej och inte stör mitt liv sådär väldans mycket. Folk som jobbar inom psykvården skulle nog inte hålla med eftersom det finns en punkt där jag inte klarar av att.. ja. Jag blir som ett hjälplöst barn som gör allt för att överleva den smärtan. Min arm kan berätta att det i era ögon inte är det mest konstruktiva sättet.

Innan räckte det med att jag såg en Alkis ( vilket hemskt ord ) som var över min gräns och jag kunde gå vilse i paniken i mitt eget huvud. Men under gymnasiet så blev det bättre. En blandning av att jag själv var på krogen och att jag under tiden var medicinerad. Tror jag.

Bilden visar hur jag har det nu. Jag har två gränser. Längst ner på tabellen är nykter. Upp till första gränsen är man okej. Man är lullig och kanske lite över men man är fortfarande sig själv och har koll på läget. Upp till nästa gränsen klarar jag av att vara med men när jag kommer hem kommer jag förmodligen inte må så bra. Går man över den övre gränsen... jag vi kan ju säga att sist jag var med om det så låg jag i ett badkar utan vatten mitt i natten och skrik grät och försökte skada mig själv så mycket jag kunde bara för att orka andas. Utan att egentligen veta vad jag gjorde. Allt blev som ett svart hål och jag var sådär 5 år igen. Fast ensam. 

Det var J som var så full då. Han har bett om ursäkt tusen gånger och jag vet att han verkligen menar det. Det är nog över ett år sen men om jag tänker på det kan jag fortfarande bli så liten att jag vill krypa ihop i närmsta hörn och dunka huvudet i väggen. 

Den gången var det verkligen brutalt. Jag sa dagen efter att om du gör så en gång till så måste jag göra slut. Jag kan inte utsätta mig för det igen för jag vet ju inte själv om jag överlever det. 

Han förstod och han skämdes. Jag vet att han inte vill skada mig på det sättet.
I början efter det så drack han nästan ingenting och aldrig men sen har det trappats upp.
Aldrig gått upp till den gränsen men igår var det fan i mig nära att han gick över den gränsen. 

Jag försöker tänka att det är värre för honom och att det faktiskt är han som mår dåligt.
Men nånting i min hjärna säger att han har ju skapat det dåliga måendet själv, jag har inte skapat mitt. Han fick sova på soffan i natt och det underlättade för mig även om jag kände mig väldigt elak och väldigt orolig eftersom jag inte kunde hålla koll på om han levde.
Jag gick upp några gånger och kollade så han andades. 

I morse när jag skulle gå ut till honom och kolla så var jag livrädd för att han skulle vara blå och kall.
Jag hade såna bilder i huvudet. 

När jag gått igenom det här, min egen panik så blir jag helt apatisk. 

Han kan inte göra mig glad just nu. Han försöker men det går inte.
Jag orkar inte. 

"Inget lila hår i världen kan få mig att gå må bra nu" tänkte jag likt ett barn när jag traskade genom hallen mitt i natten igår efter att ha kollat. 

Innan vi gick hemifrån igår

Mitt i natten.
Oroligt djur

Typiskt bra söndag

Jag känner mig så fånigt nöjd!

Dagen började med lite seghet i sängen tills jag insåg att jag skulle på yoga idag !
Upp och hoppa blev det då med ett leende på läpparna.
Tog på mig mina väldigt färgglada träningsbyxor och resten av kläderna och traskade iväg.

Mötte upp världens finaste A utan för friskis och sen körde yoga passet igång.
Det var min gamla lärare som höll i passet.
Det var ett lugnt och skönt pass i 70 minuter.
Skönt att sträcka ut och töja kroppen lite och jag tror att den kommer må mycket bättre om jag fortsätter med det här.

En sak som jag tycker är lite svår med att gå på pass och då framför allt yoga är att jag är hemskans
rädd för att fisa. Det kanske inte skulle vara hela världen men nej, det har jag svårt för.
Yoga kan lätt framkalla fisar eller liksom mana fram dem.
Man lirkar ju och rör kroppen och fisarna vandra liksom neråt i tarmen då. Haha!
Lite ärligt här.

Det finns då särskillt en övning som är extra fisfarlig.
Det är när man ligger på rygg och tar benen upp i luften och sedan böjer dem bakom huvudet.
Tarmen blir då väldigt ihop tryckt och ja, ni kan tänka ut resten själva.

Så det är jag lite nervös över.
Denna övningen slapp vi tack och lov idag och jag klarade mig utan att fisa.

Efter friskis gick jag till Johans café och köpte en stor kanelbulle.
Alldeles nybakt var den och luktade underbart hela vägen hem.

Nu har jag vräkt i mig halva och resten ska sparas . Sen blir det mjukisar och sväng till bion för att se Mumin på rivieran.
Det blir najs.

Sen blir det lite fix inför att J kommer hem!
Woop woop!

Som sagt, typiskt bra söndag!

Core

Äntligen så kom jag iväg och tränade.
ÄNTLIGEN!

Hoppas jag kan hålla fast vid det .
Det blev ett core pass och det behövdes.
Kändes verkligen att jag inte tränat ordentligt på ett tag.
I början av passet kändes det som om musklerna stretade emot.
De blev hårda och gjorde ont men när man väl värmt upp och kommit igång
så gick det bättre. Förutom att jag återigen är total nybörjare o känner mig sämst
men det hör ju till.

Övning ger färdighet?

Nu kommer jag till den svåra mat frågan.
Ska jag äta?
Vad ska jag äta?
Kan man skita i att äta?

För mig finns det inga självklara svar på de där frågorna.

Ska jag äta är ju bara o känna efter om man är hungrig kan man tycka men
jag har inga normal förhållning till om jag är hungrig eller ej.
Jag vet helt enkelt inte.
Försöker istället räkna ut om jag behöver äta men svårt när man
tappar rutinerna.

Jag tror att jag borde äta något i alla fall.
Men mat ? eller räcker det med frukt?

Dunk dunk dunk

Det går inte fly från sig själv.
Man kan bara göra allting rätt och sen går det som det går.
Men när man inte orkar vara duktig då?

Varför blir jag sjuk nu?
Jag fattar inte.
Fredags kväll sist,  nu mellan onsdag och torsdag.
Det är ju okej ändå?
Typ en vecka. ..

Är nog för envis för mitt eget bästa.
Kämpar på utan hjälp.
Utan att säga nästan någonting.
Säger ja till allting och orkar med allt jag borde orka.
Så kan det va.

Fast jag orkar nog inte.
Egentligen.
Och det märks nu.

Halva mitt ansikte brinner.
Inte på riktigt såklart men ja.
De väntar i hallen.
Det är släckt för jag vill inte vara hemma.

Jag vill skada.
Vet precis var och hur men går inte.
För jobbet.
Höger blir vänster förresten.
Tvärtom och jag fattar inte hur Hon gör.
Bara för att bevisa kanske. 


Maybe I should cry for help
Maybe I should kill myself 

Inte på riktigt såklart. 

En gång ska vi alla dö

Men vi vet inte när.
Jag har rätt mycket önskemål om min begravning och sådant där till.

När jag gick på högstadiet och gymnasiet så ville jag några gånger ge upp livet.
Jag orkade inte mer. Jag började nog alltid i fel ända och därför är jag fortfarande vid liv.
Jag började alltid med att jag ville ge dem något eftersom jag hade avslutat mitt eget liv.
Det ända jag kunde ge dem var ett fint slut, avsked.
Därför funderade jag mycket på hur jag ville att min begravning skulle vara.

För ett tag sen så pratade jag och J om hur vi ville göra när vi dog.
J visste inte så mycket medan jag rabbla upp ena saken efter den andra och tillslut
tyckte han att jag borde skriva ner det hela.

Så nu tog jag tag i det.
Jag har skrivit hur jag vill ha det, vilka låtar jag vill ha.
En dikt har jag valt ut och lite andra önskemål.
Där står också klart och tydligt att jag vill donera mina organ och att jag sen vill bli kremerad.

Det var svårare än jag trodde att skriva ett sådant brev.
Jag är inte på något sätt döende men som rubriken säger så ska vi ju alla dö en gång.
Man vet aldrig när.
Känslan när jag skrev brevet är ju dock att jag är döende nu och att det är nu folk kommer få uppleva min begravning, lyssna på låtarna jag valt och sitta där och gråta. Eller vad de nu gör.

Dancing all night long

Kanske  inte då.
Men det känns bättre idag.
Allt är mer sorterat idag och jag kan tänka som jag vill igen.
Känslan av att vilja bort är kvar.
Känner mig..
Ensam.
Övergiven.

Lär ju inte bli mindre av den varan för att man åker iväg.
Varför är jag så logisk?

Jag vet att det inte är bra att slösa mina pengar på ingenting.
Så därför gör jag inte som jag vill. Flyr.
För att fly kostar pengar.

Bensin.
Boende.
Mat.

Sen kräver det förklaring.
När, och om folk ringer.

Men det gör de nog för de förväntar sig saker av mig och jag orkar inte.

Såg på hip hip hora igår.
En sak jag tänkte på då är att ska man  verkligen behöva dra allting till sin spets innan folk börjar fatta?
Inte förrän hon hoppar ut genom fönstret  börjar folk fatta..

Det är ju inte bara i den filmen som det är så.
Tänk psykvården.
Du måste ju vilja dö innan du får hjälp. Nästan i alla fall.

Vart skulle man åka om man bara stack?

Bang Bang

Det där med att drunkna i sitt eget huvud?
Det börjar med en tjockhet.
Ett stor j*vla moln i huvudet.
Tjockt.

Det var ju väntat för visso?
Tappade glädjen, orken.
Så jaga väntade.

Rummen är mycket finare upp och ner.
Lättare att greppa.

Ramlar runt i huvudet.
Kan inte tänka rakt.

Nackdelen med är att ha körkort
är att den där tanken om att bara fly
Lång långt bort
Inte längre är en omöjlighet.

Känner mig jagad.
Inte trygg bakom väggarna här.
De går mot mig och jag känner ljuden i fötterna.
De är påväg.

Oj så snurrigt.
Tänk rakt, tänk logiskt.

Jag klarar inte kvar att hålla kvar mig själv här.
Fan.
Får jag fly?

För frisk för att vara sjuk

Jag ska byta psykmottagning så fort det gått igenom eller vad man ska säga?
Min kontaktperson har skickat en remiss i alla fall.

Det är lite nervöst  att byta allt sådär.
Jag kommer få ny kontaktperson och ny läkare/psykiatriker.
Detta gör mig faktiskt lite orolig för jag vet ju inte hur de kommer
vara eller vad de kommer tycka om mig.

De ifrågasatte dessutom remissen och tyckte inte jag behövde komma till en
psykiatrimottagning. Jag antar att det är eftersom jag inte äter några mediciner
och för att jag inte varit inlagd på länge?
Vad vet jag?
Men livet är en j*vla kamp ändå.
Jag försöker leva så normalt som möjligt och jag klarar mig hyfsat men jag
har ändå min sjukdom där i grunden som spökar.

Min nuvarande kontaktperson hade tack och lov sagt att hon tyckte att jag visst
behövde komma dit eftersom jag är så instabil.

Hm, vi får se vad som händer men jag är lite rädd för att bli "utslängd"

Undra om jag skulle klara mig då?
Det skulle jag nog tills det hände något..

Den tuffa veckan

Det känns konstigt att tänka tillbaks på förra veckan.
Jag klarade den och helt klart bättre än vad jag hade kunnat drömma om.
Idag för en vecka sedan var jag så nervös så jag hade ont.
Galet.
Den dagen ska skrivas upp i almanackan för att firas varje år.
Som en födelsedag men tårta och hela köret.
För det har varit en så stor grej och något jag kämpat med så länge.
Det var liksom 8 år sedan jag för första gången körde bil .

På torsdagen så hände det en grej på jobbet som var ganska jobbig.
Jag hamnade i en situation som jag inte ska hamna i när jag arbetstränar.
Det  har också varit så att jag har satts i en sits så att den situationen har
kunnat uppstå några gånger innan så nu tänkte jag säga till om det.
Eller jag har skrivit ett brev eftersom jag inte tror jag kan prata om det utan
att bli känslosam = gråta.

Fredagen så var jag på Ullared. Hittade en del bra saker, bland annat jacka.
Sedan var jag på Halloween fest hos bästa Sara & Jakob.
Oj vad fint ordnat det var.
Jag var galet trött så jag orkade inte stanna så länge tyvärr men jag är glad
att jag var bjuden och att jag fick komma trots trötthet.

I Söndags tog J tåget ner till Skåne där han ska vara i två veckor.
Lite ensamt blir det allt. Har tack och lov Alfons här.

Körkort - Uppkörningen

Igår, onsdagen den 29/10 klockan 14.15 skulle jag ha min uppkörning.

Natten till onsdagen hade jag svårt att sova. Jag var orolig och kastade mig runt i sängen . När jag väl somnat så vaknade jag kl 12, 2,  och 5. Efter fem låg jag halv vaken till 06.18 då jag gick upp.

Jag skulle vara hundvakt åt Lex så han kom klockan 7.

Hela förmiddagen var jag galet nervös. Var som en hård boll i halsen. Jag brukar vara nervös dagar innan och sen brukar det släppa fram tills precis innan jag gör det jag är nervös inför.
Men inte igår. Igår var det ett konstant hårt tryck. Jag ville så gärna lyckas att jag trodde jag skulle det men hela tiden försökte jag med logik inflika att jag faktiskt förmodligen skulle kugga.

Jag drömde med natten till onsdagen att jag hade min uppkörning. I drömmen så var uppkörningen så man bodde som i en studentkorridor undertiden där man fick vänta. Så ringde det på dörren och jag fick ett brev där det stod att jag var godkänd .
Oj vad jobbigt det var att vakna och inse att det inte var på riktigt .
Jag började försöka tolka och analysera drömmen med.
Jag tänkte att det betyder ju säkert att jag kuggar.

Tillslut var det ju dags att åka och J körde mig. I bilen blev nervositeten högre. Det ilade ner i magen och jag fick ont i hjärtat. Typiskt tänkte jag. Jag hade pressat min kropp så mycket att jag nu skulle dö i en hjärtinfarkt. Jag tror att om jag inte hade fått öva på att hantera mig själv och mina känslor så som jag fått göra när jag har ångest så hade jag inte fixat att hantera mig själv och min nervositet.

Jag gick in på körskolan och satte mig i en av stolarna och väntade.
Så kom Nina. Hon gav mig nycklarna och sa att jag kunde gå ut och börja göra i ordning bilen.
Så det gjorde jag och satt där och väntade. Sen kom hon och frågade om jag vill öva på bedömningen av bilen ( kommer inte på vad det heter nu ). Jaa! Det ville jag. Så vi öppna motorhuvuden och hon började fråga om de olika sakerna. Jag var så nervös och uppstressad att jag fick pressa fram svaren ur hjärnan. Det kom inte naturligt.

Sen kollade vi inre med tuta ruta spruta och bromsarna .

Sen körde vi en runda och sen tillslut upp till a6. När vi var uppe vi a6 såg Nina en brandbil på motorvägen så hon sa att hon skulle sätta på radion bara för att se om det hänt något och precis näär hon sätter på radion så kommer det där ljudet de har innan de rappoterar om trafik olycker oså och då säger de att det är en lastbil i gbg backen som brinner. Hon säger att hon ska säga det så jag slipper ha uppkörningen där. Det var den slingan jag inte hade hunnit öva på så blev jätte nöjd.

Nina peppar mig innan uppkörningen och det var jätte skönt. Hon sa att min dröm betydde att jag skulle klara det osv. Hon sa också en sak som faktiskt hjälpte mig mycket " De är inte här för att sätta dit dig utan för att se om du kan köra bil"

Tillslut kommer två personer ut, en tjej och en kille. Jag fick köra med killen. Tomas tror jag han hette. Kommer inte ihåg . Han berättar lite hur testet kommer gå till. Sen bad han mig göra en kontroll av bromsarna. Först kom jag inte ihåg hur man gjorde. Sen så gjorde jag de. Tror inte jag just nu i skrivande stund skulle kunna fixa att kolla hur man gör.
Sen åkte vi iväg. Han frågade om jag hittade till Aneby. Den rundan hade jag kört så då fick jag åka mot Huskvarna. Där fick jag köra runt på smågator och backa runt hörn. Jag gjorde inte den bästa backa runt hörn jag har gjort utan kom ut lite mycket i kurvan och tänkte shit nu kuggade jag. Men sen körde vi vidare. Jag fick åka och parkera på Ica i Huskvarnas parkering. Sen körde vi vidare mot Tenhult och sen mot Rogberga. Sen blev det Nässjövägen tillbaks till stan. På ett ställa där blir det 70 och sen står det 50. Jag började sakta ner sen såg jag att det var om man vägde 7 t eller mer o då ökade jag igen. Där tänkte jag också att det var kört. Nu var det två dåliga saker jag gjort.
Sen körde vi in på a6 området. Han var ganska tyst så jag visste inte vad jag skulle tro.

När jag parkerat så räcker han fram handen till mig utan att säga något. Jag bara tittar på den. Sen säger han grattis och jag kommer faktiskt inte ihåg om jag tog handen eller inte. Va, ne eller va nej? tror jag jag sa. Och han frågade om jag hade gjort teoriprovet och då sa han att jag hade körkort. Va nej det trodde jag inte sa jag då. Och han frågade varför jag och jag började fumla om att ja var så osäker och då kom jag på att det kanske inte lät så bra så jag sa alltså nej inte osäker så utan för att jag är så nervös. Nina tittade på mig genom rutan och gjorde en frågande tumme upp och jag gjorde en tillbaks och hon sken upp  och när jag klev ur bilen så sprang hon fram och kramade mig.

Sen körde hon mig tillbaks och jag fick skriva upp mitt namn på tavlan. Sen stod jag kvar och pratade lite med henne, Annika och någon kille. Det kom ut en lärare ur ett lektions rum och han dunkade mig i ryggen och sa grattis och att det syntes lång väg vad jag hade gjort :)

Sen traskade jag hem och körde sen till Inga dit vi skulle på fika. Smsade ln och sa att hon fick gråta lite till . Då ringde hon upp ofrågade vad jag menade. Jag körde också till farmor o farfar som jag planerat trots att det var kolsvart ute. Sen efter det till pappa. Jag sa att jag ville visa något och gick till köksfönstret och sa " är det inte en exeptionellt snyggt parkering?" varpå han frågade vad det betydde och då sa jag att jag hade tagit körkort och han blev tårögd och kramade mig!
Vi kramaas inte så mycket i vår familj så det var (Y)

Sen körde jag till barnarp och Js föräldrar.
Eva var inte hemma men S, L och Alice grattade mig och vi fick mat.
Det var som att Alice märkte att det var något speciellt för hon var gladare än vanligt och hon bokstavligt talat slängde sig på mig :)

Så nu har jag körkort och det är så j*vla skönt för det har varit en så stor grej i mitt liv :)

Jag och bilen 

Hittar ni mitt namn på tavlan med namn
med KÖRKORT? 

Fika hos Inga

Körkort - teoriprovet

Jag klarade det! Jag klarade det faktiskt! Jag kan inte tro det, jag kan verkligen inte få in det i mitt huvud.

Nu kommer det komma en lång text om hur allting gick till men det är kanske mest för att jag vill komma ihåg själv.

I måndags 27/10 klockan 9 åkte jag till teoriprovet. Då blev jag inte så nervös förrän jag var där. Känslan var nog ändå att jag skulle klara det för jag visste ju med mig att jag verkligen hade pluggat.

Jag åkte dit vid 9 för man skulle vara där en halvtimme innan men det visade sig att tiden som stod i smset var en halvtimme innan så jag var där en timme innan. Lite bitter över det var jag för då fick jag ju vänta massor mitt i nervösheten.

Men först skulle man fotas. Man fick gå in i ett fotobås och ta kortet själv. Kortet blev INTE bra men jag var så nervös så jag orkade inte ta om det. Min namnteckning blev inte heller bra. Sne o skakig.

Sen fick vi gå in salen där vi skulle sitta. Det fanns många datorer och många var redan upptagna när jag kom in. En stod i ett hörn, den hade nummer 14 och jag kommer ihåg att jag lite snabbt tänkte att jag gärna ville ha den OCH det fick jag.

Jag hade extra tid på provet för jag tänkte att det är lika bra i fall om att. När frågorna kom så fick jag lite panik. De var inte alls utformade som hemma och en del av  dem hade jag inte träffat på innan så vissa saker kunde jag inte. Jaha, då skulle jag kugga då. Jag gjorde mitt bästa och sen läste jag igenom vad jag hade svarat på alla frågor en gång och efter det skulle trycka på knappen. Rätta.

Det var jätte svårt att ta beslutet att trycka. Jag trodde då att jag verkligen skulle kugga så det tog emot men så tryckte jag. Då kom det upp en ruta det där det stod ungefär " Om du trycker på rätta nu kan du inte ångra dig, vill du fortsätta?"
Samma grej igen. Jätte svårt att bestämma mig men så snabb tryckte jag, På skärmen kommer det upp massa text och någonstans i mitten så står det Godkänd 
Jag bara stirrade på skärmen. En mörkhyad man jämte mig sneglar på min skärm och jag tror han säger Grattis.

Sen får jag tillbaks mitt leg och ett papper  av förhörsledaren eller vad man ska kalla henne och får lämna rummet. Jag traskar ut och börjar gå nerför trappan när jag kommer på att jag faktiskt inte vvet om jag får gå så jag går tillbaks och frågar två tjejer som nog är ganska exakt 18 om man fick gå. Det trodde de att man fick. Jag traskar ner för trappan och ringer J. Jag klarade det säger jag och börjar nästan gråta.

Jag skickar ett sms till min syster och säger att nu är jag klar. Ingenting om hur det har gått. Hon börjar ringa men jag svarar inte.
Jag går in på a6 och går runt  bland hyllorna. Tänker att jag ska köpa en grattis grej till mig själv men kommer inte på något jag vill ha. Sen kommer J och vi bestämmer oss för att äta. Det blev Mc Donalds för ingen annan mat dög ^^
När vi sitter o väntar på maten smsar jag min syster " Jag kuggade.."
Hon ringer direkt men jag svarar inte utan när det slutat ringa skickar jag  "INTE :D"
Hon ringer såklart direkt igen och denna gången svarad. ÅH VAD DU ÄR BRA säger hon och börjar nästan gråta och jag med! Igen!

Sen skulle jag till jobbet och efter det åkte vi hem till LN och jag hade köpt bakelser från Rosetten.

Kommer en del till.

Veckan

Den här veckan kommer bli brutal.
Jag hatar mig själv lite för att jag gör så här mot mig själv.
Som om det inte var nog med det som ska ske har jag även sagt
ja till allt folk bett om och planerat in lite själv.

Om jag kollar i kalendern så är den nästan fullbokad och har varit
i flera veckor. Jag fixar ju inte det egentligen, varför kan jag inte bara
acceptera det?

På ett sett vill jag snabbspola bort den här veckan men på ett annat
så vill jag faktiskt uppleva den.
Jag förbereder mig på besvikelse men hoppas på det andra.

Min hjärna ramlar sönder och jag gör vad jag kan för att hålla ihop mig
själv men jag vet inte riktigt vad som är rätt.
Jag behöver min fulla kapacitet nu men jag får göra så gott jag kan.

Jag är rädd för döden med.
Inte min död.
Hur ska jag hantera det?
Om de blir så.
Hur blir det då?
Det kommer ramla isär mer än vad det redan gjort.

Fint att jag reagerade fel med.
Jag grät inte.
När jag borde gråtit.

Men jag kan ju inte det!
Inte när det är folk runt omkring.
Jag har känslor ändå.
Jag lovar.

Fast det blev ju bra ändå och enligt det jag hört så tycker ni om mig men det är svårt ändå.
Jag vet inte vad jag har mig själv och jag ifråga sätter allt.
När jag inte längre får felen utpekade för mig så hittar jag dem själv för det är så det har varit
och det är så det kommer förbli.

Måste vara mitt äckliga jag som sätter mig ur spel

Tranås

Som jag skrev i förra inlägget om hund så bestämde jag mig för att skapa mig en egen bild av hundrasen själv och sen bestämma mig för om det är rasen för mig / oss eller inte.

Jag har blivit medlem i belgar forum på fb och där skrev jag och bad folk att berätta hur en dag med deras belgare kunde se ut och så frågade jag även om någon av dem bodde i Jönköpingslän.

Då svarade en kvinna i från Tranås och berättade om hennes hund.
Jag skrev ett privat meddelande till henne och förklarade att jag ville skaffa en belgare och att jag aldrig hade träffat en och att jag gärna ville det.

Hon var väldigt snäll och sa att vi gärna fick träffa henne och hennes Whyakin.
Så igår satte sig J och jag i bilen och åkte till Tranås.
Efter lite vimsande mitt i centrum hittade vi tillslut rätt och vi gick hem till dem och blev bjudna på kaffe.

Och OJ vad fin Whyakin var!
Som en varg.
Jätte trevlig, snäll, busig och jag blev frälst.

J var lite mer tveksam.
De har ju vakten i sig och Whyakin hade tydligen morrat åt J en gång. 

Så nu tål det att fundera igen.
Och träffa fler belgare. 

Ungefär såhär såg Whyakin ut

Försatt mig själv i en knepig situation

Egentligen inte kanske men lite.

Jag fick avboka ett läkarbesök för jag ska till Ullared.
Jag kan förstå om den prioriteringen verkar konstig men
under omständigheterna och med mycket tänkande så
blev det de bästa beslutet.

Min kontaktperson på psyk blev dock inte så glad.
Jag hade inte tänkt säga varför jag inte kunde så när hon
frågade så sa jag som det var.
Hon hade ingen förståelse över mitt beslut och lyssnade inte
på hur jag hade tänkt utan tyckte jag skulle tänka över
mina prioriteringar.

Hon "mammade" mig ganska mycket.
Tyckte till och med J som hörde samtalet.

Jag lyckades få en ny läkartid så allting löste sig.

Nu till den knepiga situationen.

Som vanligt när det blir höst så börjar jag falla.
Det är oftast då det blir som värst tror jag?
Denna gången har det dock inte yttrat sig med tortyr deppighet
utan istället så har min hjärna börjat flippa ur.

Den brukar göra det när jag mår dåligt.
Efter en utredning så kom de fram till att jag har psykossymptom vid
hög ångest.

Men nu känns det som det började i andra änden.
Det som skrämmer mig är att jag inte verkar kunna påverka det alls och
att jag inte riktigt alltid kan hantera det när det kommer vilket jag brukar kunna.
Jag jobbar ju nu, tänk om  det händer på jobbet?

Ja men då är det väl bara att prata med psyk nu då kan man ju tänka?

Men i och med vårt senaste samtal så har jag inte gjort det.
Jag tänker att hon kommer tycka jag är ännu mer dum i huvudet nu som avbokade
läkartiden och dessutom så brukar vi inte prata om den delen av min sjukdom.
Hon verkar inte tro mig utan det är lite "jaja, nu pratar vi om något annat" känsla
över det.

Jag ska byta psyk efter jul så jag tänker att jag får stå ut tills det och om det skiter sig får det väl
bli psykakuten då.

Jag brukar kunna klara mig ur min sjukdom men denna gången vet jag inte eftersom jag inte är jag när det händer.

Motgångar och framgångar

Jag blev medlem i ett hundforum för att fråga om folk kunde berätta lite om sina belgiska hundar och om de trodde att jag skulle  fixa att ha en.

Över det stora hela så tyckte folk att jag borde tänka om.

Många berättade om sina hundars dåliga egenskaper och jag började känna att "Oh nej " det här går aldrig.

Jag började återigen bläddra i hundböcker och läsa och fundera.
Det var ganska jobbigt känslomässigt. Inte så att jag mådde jätte dåligt men kände mig lite vilsen.
Hund har varit något jag muntrat upp mig själv när det varit tungt och nu kändes det som det inte skulle bli någon hund och jag var tillbaks på ruta noll.

Jag funderade mycket och tillslut bestämde jag mig för att maila uppfödaren jag har haft kontakt med. och det var nog det bästa jag gjort.
J fick mig till och med att kopiera en text som någon skrev i forumet som hade gjort mig extra osäker. Det kändes lite dumt att skicka det men jag fick ju svar på det jag ville och hon svarade bra.

Nu har jag bestämt mig för att inte fråga alla och inte lyssna på alla utan att träffa hundrasen i egenhög person och att prata med uppfödaren om jag har några frågor och sedan efter det bestämma om det blir den rasen eller inte.

Val av Hundras

Det där med att  välja hundras är inte sådär väldans lätt.
Finns ju verkligen en uppsjö av hundraser och även blandisar.

Jag har ju nu bestämt mig för Belgisk vallhund, en Groenendael men jag kan inte säga
att jag inte tvivlar.

Därför tänkte jag, för min egen skull, skriva vad jag vill med min hund och sedan skriva upp plus och minus med rasen och även lite hur jag tänkt.

I och med att jag har varit hundvakt åt en del hundar så har jag lärt mig lite vilka egenskaper jag gillar och inte är så förtjust i med hundar och det har hjälpt mig mycket i valet av hundras.

Hundhund
Först och främst har jag kommit fram till att jag vill ha en hundhund.
Med det menar jag en stor hund som tycker om att vara ute och gå och jobba.

Lättlärd och arbetsam 
Den får gärna vara lättlärd så man kan lära den roliga trick, kanske agility och sök.
Jag har en tanke på att eventuellt dra med min hund.  Kanske inte tunga saker men jag har
en bild av att kunna lära den dra t.ex. en skrinda så man kan gå o handla och låta hunden dra matvarorna hem.

Vaktande
Eftersom jag bor i Lägenhet är det bra om det inte är en allt för skällig ras men jag tycker ändå att det är bra när en hund är lite "vaktig" och markerar/skäller till när någon kommer och ringer på t.ex.
Även när man är ute och går så tycker jag att det är bra om hunden är lite skyddande.

Kunna vara lös
Jag skulle gärna vilja kunna ha min hund lös t.ex när man går i skogen. Detta kommer man ju såklart att få träna upp men jag har en känsla av att vissa raser fungerar bättre att ha lösa än andra.

Flexibel och framåt 
Framförallt vill jag ha en hund som tycker det är kul att göra olika saker.
Jag gillar att vara ute på "äventyr". Det blir kanske främst att gå runt i skogen på olika ställen eller utforska städer men det kan också vara skidsemester, fjällvandring. Dagstur med segelbåt ( då man såklart stannar vid land och rastar hunden )

Ensam
Som det ser ut just nu så jobbar jag inte särskilt mycket, ca 25 %.
Jag tänker mig att jag ska ha hunden på hunddagis när jag inte är hemma eftersom jag tror det kan vara bra socialträning för hunden och även i fall jag skulle börja jobba mer.

Jag har ju skrivit innan att jag hittade rasen Groenendael av en slump men att när jag läste om den föll för rasen.

Innan har jag funderat på storpudel eftersom de är lättlärda och allergivänliga. Js pappa är nämligen allergisk. Js föräldrar har en storpudel så jag har ju träffat den rasen och jag tycker om Alice men jag tycker ändå att pudlar är lite fjompiga. Det behöver inte vara dåligt men det är inte riktigt det jag är ute efter. Alice är dessutom inte så villig till att gå långa promenader men det kan ju vara att just hon är sådan med.

Eftersom jag älskar Alfons så har jag även funderat på en Schnauzer. Alfons är underbar och hans egentligen ända "nackdelar" är väl i så fall att han har väldigt mycket jaktinstinkter och jag kan tycka att han är i minsta laget. Helt okej men jag kan tänka mig större. Alfons är en blandning så om jag skaffade en Schnauzer så är det ju inte säkert att den skulle vara som Affe.

Sen ha jag även funderat på Samojed. De är ju så otroligt vackra och de är ju starka och arbetsamma. De skulle ju funka att gå mycket med, vandra, skidåkning och även att dra. Men när jag har läst om dem så har jag läst att de är väldigt envisa och att man då måste lyssna på hunden för att den inte ger sig och att de har ganska mycket jakt i sig. Detta fick  mig att tveka. Kändes inte perfekt.

Groenendael känns som en blandning mellan alla dessa hundar tycker jag. Därför kanske det är den perfekta rasen för mig?

Det som oroar mig är att jag inte kanske kommer klara att ge den vad den behöver?
Men så är det ju egentligen med alla hundar.

Nu en sista grej. Plus och minus med rasen enligt mig efter vad jag läst om rasen.

+ Mångsidig tjänstehund samt utmärkt familjehund
+ Frisk och sund ras
+ Vaksam aktiv och redo till handling
+ Om det behövs tvekar den inte att försvara sin ägare
+ Ingen extrem pälsvård

- Eventuellt skällig
- Endel kan vara lite osäkra o rädda
+/- Kräver mycket motion och stimulans
- En del sjukdomar även om de flesta är friska

Så vad tror ni?
Passar hundrasen mig?
Tänker jag rätt eller fel?
Nåt jag missat?

Ny dag, nya andetag

Det känns bättre idag även om det fortfarande är lite oroligt där inne.
Jag tror det är min rädsla för att bli övergiven.
Sen våran bakgrund som spelar in med.

Men nu är det en ny dag och jag ska fokusera på saker som är viktiga för MIG.
I mitt "nya" liv med min "nya" familj, J.

Det som är viktigt för mig är ju att vi mår bra och att vi har ett fungerande liv.
Sen är mina drömmar viktiga och därför är det viktigt att jag jobbar på med mitt
körkort så att jag kan skaffa hund.
Det är ju bra av andra anledningar med men det är min största morot.

Så då blir det ju bra att jag ska köra idag.
Lite nervöst såklart men försöker tänka positivt.
Kör slingor nu vilket innebär att jag mer får köra själv
utan att hon kommenterar allt jag gör.
Det är jätte konstigt. Det är inte det att jag får köra självmant
som är konstigt för det har jag gjort med papi innan.
Utan det som är konstigt är att du kör utan att veta vad du ska och
du vet att hon testar dig. Man får ju följa skyltarna dit man ska men
tycker ändå det känns lite konstigt.

Men jag tänker att om jag bara tar det lugnt då kommer de gå bra.
Så jag ska försöka att vara lugn och fokuserad.

Vad är det för fel på mig?

Okej ursäkta töntighetsvarningen nu.

Jag skriver det här på känslor och känslor är inte alltid sanningar.

Pratade med pappa nyss.
Och då berätta han för mig att han måste ringa och tacka Ln och Niklas.
De gjorde tydligen ett jätte jobb igår.
Och det är ju jätte bra och jätte bra att han tackar..

men jag då?

Jag städade hela hans vardagsrum nere. Från golv till tak.
Oljade in möbler och soffan.
Fick jag ett tack?
Nej?
Men jag förlikade mig med det.
Tänkte att det är sån pappa är.

Därför blev det lite kniv känsla när han ska ringa och tacka dem.

En annan grej.
Jag har ringt varje dag och frågat om jag ska komma och hjälpa.
De flesta gånger har han bett mig att inte komma.
Den gången jag väl var där fick jag inte göra nånting självmant utan bara
det han sa åt mig att göra.

Men LN och N fick tydligen göra precis vad som helst och det får mig att fundera på om jag gör något fel?
Om han inte vågar mig göra saker självmant?

Jag vet inte...

ÄR DET NÅGOT FEL PÅ MIG?!

känns som att det är det.
Bara jag som inte fattat det än.

Hundhalsband

Som sagt. Den ledsna klumpen i bröstkorgen vill inte riktig försvinna idag så jag fyller dagen med att göra saker jag tycker om.

En väldigt väl fungerande sak är att fönster shoppa på nätet.
Då främst till hunden som jag förhoppningsvis skaffar i vår.
Man vet ju aldrig även om planen är sådan.

Min mormor och morfars hund har ett väldigt fint halsband som hon haft sedan hon var liten.
Den lite dyrare varianten. Det är ett läder halsband med guldiga nitar i form av hjärtan.
Jag sa någon gång att jag tyckte att det var väldigt fint och mormor berättade då att hon valt ut det med omsorg. Hon ville ha ett fint men ändå användbart halsband som hon kunde, precis som hon har, ha hela livet.

Det tyckte jag var en fin ide så jag vill göra något liknande.
Jag har kollat på massor med halsband och sparar länkar med alla jag tycker om och det har blivit några stycken länkar nu.
Tänkte jag kan dela med mig av dem här så kan ni ju säga vad ni tycker om ni vill.
Jag blir glad i så fall.

Såhär ser rasen ut som jag har tänkt mig

Halsband i konstmocka 

Svart silver vinthundshalsband 

Orientaliskt vinthundshalsband

Halvstryp flätat

Blue flower

Dragons tyghalsband

Det var några av de favoriter jag har just nu.
Jag har en klar favorit nu när jag ser alla samtidigt. Roligt o se om ni har samma.
Gör en omröstning så är det lättare att visa vilket man tycker är finast.
Det dyker upp strax här ------->

Far, far away

Först och främst vill jag bara säga tack för stödet som jag fått efter inlägget igår!

Det har varit lite tungt idag med.
En stor ledsen klump i bröstkorgen som jag inte riktigt blir av med men jag försöker tänka på annat och fokusera på sådant som gör mig glad.

Jag förstår att det kan vara svårt att förstå att jag känner mig övergiven.
Utåt sett har jag en fungerande familj men om man gräver lite djupare så är det inte så sammanhållet som det kanske ser ut.

Jag älskar mina familjemedlemmar och de är bäst, finast och så vidare.
Men samtidigt så kan de såra mig väldigt mycket och så har det varit väldigt länge.

Min syster tillexempel.
Hon har alltid hållit sig till sitt.
Jag har aldrig riktigt fått plats.
Min önskan har alltid varit att vi ska vara ett team. Tajta. Finnas där för varandra.
Visst så umgås vi och om det skulle vara något så ställer hon upp men då får jag alltid höra att hon nu minsann har gjort en uppoffring för mig.
Anledningen till att vi ses så pass ofta som vi gör är nog ganska mycket min förtjänst.
Jag försöker se till att vi ska ses och hitta på saker.
Om jag inte hörde av mig är jag inte säker på om vi hade hörts av alls.
Lite kanske men det hade nog gått månader i mellan.

Min pappa då.
Jag älskar min pappa och skulle försvara honom med näbbar och klor.
Jag kan gnälla på honom och tycka att han är dum men om du skulle säga något om honom skulle jag direkt börja försvara honom.
Men ibland är det lite oklart vem som är förälder åt vem.
Min kontakt person säger alltid åt mig att jag måste försöka sluta vara förälder åt honom. låta honom få sina egna smällar.
Men sedan mamma dog har jag varit livrädd att han skulle dö med så jag har skyddat honom och det sitter så djupt rotat i mig.
Att han sen kan vara jävligt destruktiv och manipulativ har ju inte gjort den saken bättre.
Han vet nog dessutom att han kan spela på mina känslor. Han gör det i alla fall. Medvetet eller ej.

Och de äldre, är ju som sagt äldre och med åldern så kommer bekymmer som är större än mina.
Det är jag som ska finnas där för dem och inte tvärt om.

Jag har sedan jag varit väldigt liten känt mig som det svarta fåret.
Det har alltid blivit bråk för jag passar inte in och jag är alltid fel fel fel.
Först när jag flyttade hemifrån kunde jag börja bygga upp mig själv.
Men jag är en trygghetsnarkoman och jag behöver min familj
och jag önskar så himla mycket att det var på ett annat sätt än det är.
Men jag får försöka se det bra i det jag har!

Uppskatta era nära o kära !

O&O

En låda fylld med vårt gamla liv

Som jag berättat för en del så håller pappa på att flytta.
Han vill bli av med det mesta så jag och min syster är där ibland och hämtar minnen och grejer.
En sak jag fick med mig var en låda eller en kartong.

Det är en kartong som hört till min och min systers första egna cd spelare.
Den är ganska anspråkslös och man kanske inte förstår varför den är så viktig men den innehåller en skatt, en smärtsam skatt.

Kartongen är fylld med foton..
Foton från vårt tidigare liv.

Kartongen har förvarats på golvet längst in i pappas garderob.
Undan gömd och nästintill glömd.

Min syster och jag har bläddrat i den då och då men nu var det, för min del, flera år sen sist.

Det är många foton. Många många.
Och många av dem får tårarna att sakta rulla utmed kinderna.
Det är smärtsamt att se hur de var och hur det kanske hade kunnat bli. 

Det är också smärtsamt att se att allting efter en punkt blev allt mer trasigt.

Jag kämpar på.
Jag har mitt eget liv nu men ändå kan de göra så förfärligt ont att mer eller mindre vara utan familj.

Jag har släktingar.

Jag har en syster.

Men det sitter inte ihop.
Vi har ramlat i sär.

Orkar inte förklara nu..

Hektiskt

För ett tag sen skulle jag boka in ett tandläkarbesök och då insåg jag att jag har ett ganska bokat schema. Jag har mycket ledig tid men jag gör någonting varje dag. Utmanande saker som gör att jag inte blir så flexibel.

Typ denna vecka

Måndag - Jobb och tändläkaren.
Tisdag - Läkarbesök
Onsdag - Jobba, hjälpa pappa med huset
Torsdag - Hundvakt + Möte med Arbetsförmedlingen, försäkringskassan och psyk
Fredag - Möte sen jobb

Jag försöker också att gå promenader.
Minst 10 000 steg om dagen.
Det motsvarar ungefär 1 mil.
Sen försöker jag träna med Alex, personliga tränare,  minst tre gånger i veckan

Sen måste jag plugga körkortsteori.
Bestämt jag måste göra minst tre försök om dagen.

Hur ser era dagar ut?

Mer hektiska än mina?

Mycket planerande

Jag har många roliga saker framför mig.
Det innebär oftast en del ansträngningar och påfrestningar men det är det värt.

Bland annat kommer J och jag att fira 7 år tillsammans.
Vi funderar på att åka till Danmark.
Jag vill ju egentligen spara pengar så vi får se lite vad
vi hittar på.

Sen ska jag ju försöka bli klar med det där körkortet.
Jag fick hem ett papper nu som vi har väntat på så nu gäller det bara
att jag pluggar massor med teori.

Jag planerar också att skaffa hund i vår.
Det är lång tid kvar men jag vill vara förberedd så jag läser massa
böcker och funderar på hur man bäst ska få det hela att funka.
Jag försöker att tänka på både de positiva och de lite mer negativa sakerna
med att skaffa hund. Det kommer bli tufft, det inser jag.
Men det är ju något jag faktiskt vill väldigt mycket och då kommer det nog
vara värt det negativa. Och hur det blir kan jag ju inte veta förrän jag är där.

Skaffat en app som räknar ner till när valpen är beräknad ^^
Lååång tid kvar.

Woho! Halkbanan

Halkbanan är AVKLARAD!!!
Jag är godkänd och det är så himla skönt
att kunna boka av en grej som jag gått runt och
varit orolig över i flera år.

Det har varit en av de grejer som gjort att det där
med att ta körkort har tagit emot.
Just nu kändes det värre än själva uppkörningen.
Det tror jag beror på att det är flera människor
inblandade och min skräck bild var att alla stod
och såg på medan man körde och skrattade när
man gjorde fel. Så var det inte! Tack o lov!

Jag gick upp jätte tidigt för att vara mig, runt 6.
Det gör jag alltid när jag ska någonstans eller
det är något lite större eftersom min mage är som den är.
Jag hade dagen innan köpt frallor som jag åt till frukost
trots jag inte är så förtjust sådan frukost men jag ville
verkligen bli mätt. Efter det gick J och jag en promenad
på 3 km mest bara för att vakna till.

Sen kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg vad vi gjorde
men klockan 9 så traskade jag iväg.
Jag hade med mig saker som jag trodde och hoppades
skulle göra det hela lite lättare för mig*
Jag kom fram till körskolan runt halv 10 och då fick vi
visa våran legitimation och invänta alla de andra.

Jag hade tur för just igår hade min körskolelärare hand om
omkörningarna så vi hade bestämt innan att jag skulle åka
med henne och hon gjorde det så HIMLA bra.
Hon är bäst! Hon sa typ "Zara, du kan väl åka med mig? och
är det någon mer som vill åka med mig?"
Jag tror inte någon fattade att det var uppgjort.
Det blev en tjej som åkte med i samma bil som mig.
Jag tänker inte ens försöka stava hennes namn för det var
långt och krångligt.
Sen frågade Nina vem som ville börja göra omkörningar
och jag tackade ja. Jag hade tänkt på det där och om jag fick
chansen att börja så skulle jag göra det så att jag slapp sitta och
oroa mig.
Redan där hade några saker blivit på bästa sätt.
Dels att jag fick köra med Nina, vi var bara tjejer i bilen och
jag fick börja köra. Optimalt för min del.

Sen åkte vi till Halkbanan.
Där fick vi en macka och fick vänta en stund.
Sedan berättade de lite om deras regler och undrade vad
vi förväntade oss med dagen.
Efter det delades vi upp.
2 grupper som fick köra och en som fick börja i riskrummet (kommer inte ihåg vad de kallade det)
Jag började inte med att köra. Först tänkte jag att det var dumt för om jag börjat köra så hade det varit precis som med omkörningen, att jag hade det avklarat och inte behövde stressa upp mig.
Men nu i efterhand tror jag det var bättre så som de blev nu.

Min grupp fick börja med att prata och kolla på olika filmer.
Bland annat filmer om hur en bil "beter" sig om man kör in i ett träd.
Man tror ju att bilar är ganska säkra nu för tiden och det är de men inte
så säkra som de flesta tror, tror jag.
Det är ändå en plåtburk vi färdas i, i höga hastigheter.
Om man krockade med ett träd i 50 så gick det ganska bra.
Men redan i 70 så är det inte alls troligt att man överlever.
I 90 så flög testdockans huvud av så...ja.

Jag tryckte det var ganska jobbigt att se för man insåg vilken fara man utsätter sig
för varje gång man sätter sig i en bil.
Det behöver ju inte bero på er, ni som åker i bilen att det händer något.

Vi fick se en bil som varit med om en riktig olycka.
Den bilen skulle svänga av en väg och då kom det en motorcykel i väldigt för hög fart
och körde in i sidan på den bilen. Motorcykeln ligger INUTI bilen.
Alla dog. Det var tydligen 2 personer i bilen men det insåg räddningspersonalen först när
de hitta en 5 hand ! >.<
Det var en bil som hade stått en bit bort och bevittnat olyckan. De i en bilen hade inte sett motorcykeln utan plötsligt hade det sett ut som att det smällde av en bomb i bilen.
:(
Sen finns det ju även andra saker som kan orsaka olyckor. Djur tillexempel.

Efter det var det dags att köra för min del.
Jag fick en de lärare jag ville ha när jag körde.
Det gick att prata med honom och han var inte sådär sur eller så.
Man brukar vara 3 som kör samtidigt men vi blev bara två.
Det var skönt. Killen som körde samtidigt som mig kunde inte svenska så bra
så vi fick våra instruktioner på knacklig engelska.
Det är en sak som kunde gjort mig jätte nervös men det gjorde inte det.
Jag lyckades hålla mig lugn och tänkte "om jag inte förstår får jag väl fråga"

När jag satte mig själv i bilen märkte jag att jag skakade av nervositet och var rädd att jag inte ens
skulle kunna starta bilen. Men när jag väl körde i väg så är man så fokuserad på körningen så man hinner inte vara nervös.

Halkan var väldigt intressant. Jag blev förvånad ! Men det är jätte bra att få känna hur det kan  bli om det är halt.

Först skulle man testa att bromsa framför ett övergångsställe där det gick över skumgummi dockor.
Sen fick man köra slalom på halt underlag. Sen fick man testa att bromsa i en hal nedförsbacke och köra i en skarpkurva med dålig sikt.

Sedan fick vi skjuts tillbaks till trafikskolan och jag traskade hem till J och då hade han bakat bullar till mig <3

Nu i efterhand så var det inte så farligt men jag är väldigt nöjd med att jag lyckades att hålla mig lugn hela dagen. 9.40 - 15.30 ungefär. Jag är ju inte van vid att vara iväg så länge och dessutom med utmaningar hela dagen men jag klarade det!

*Jag hade med mig:
Klocka - Jag tänkte att om jag hade klocka kunde jag själv kunna håll på tiden så att det skulle bli lättare att klara av att hantera situationen. Använde den inte jätte mycket men de var skönt att veta att jag hade den och kunde kolla om jag ville.

Pepsi - Föga förvånande va? Socker, koffein och en dryck som jag brukar använda som tröst när det är något.

Block och penna - Det går att distrahera sig med om det skulle behövas. Om det inte bara räckte med att lyssna eller så. Använde jag inte alls.

Mediciner - Det har jag typ alltid med mig när jag gör något. Alvedon, magtabletter och ångestdämpande. Jag borde ha tagit en alvedon men jag vågade inte. Haha. Fick ont i huvudet för det var soligt och jag använde inte solglasögon. magtablett behövdes inte och ångestdämpande hade jag inte kunnat ta även om jag behövde dem (vilket jag inte gjorde ) för då hade jag inte kunna köra bil.
De är dock bra att ha med sig för om jag hade flippat ur så är det bra att kunna bryta.
Oftast hjälper just vetskapen om att jag har dem i nödfall.

I morgon är en stor dag

Jag är numer TYP brunhårig.
Tröttnade lite.
Inte på lila utan på att det ska vara så jobbigt att få till.
Antingen använder man extrem färg och då blir det bra men
då färgar det av sig på allt och man måste tänka sig för konstant.
Den färgen sitter inte i särskilt länge och är hyfsat dyr.

Den andra färgen jag använt mig av blir inte så lila att jag tycker
att det räknas. Den blir snabbt mer åt det röda hållet.

En paus tänkte jag och tonade håret brunt fast det ser mest rödbrunt ut.

Just nu känner jag mig skruttig.
Mitt huvud och min nacke känns märkliga.
Ingen klassisk huvudvärk utan mer som ett tryck i huvudet. Mest upptill och mest på höger sida och även i ögonen.

Jag började till och med att må illa så jag gick o la mig en stund. Det händer ju typ ALDRIG annars att jag vilar på dagen för det är tråkigt.

Aja, huvudsaken är att jag itne är sjuk eller något i morgon för i morgon är viktig
Jag ska nämligen göra halkbanan imorgon
Är så galet nervös till och från men försöker att ta en sak i taget.
Ska även försöka tänka så i morgon med.
Här och Nu.
Och tänka att det leder till något bra och att det är något jag vill.
Körkort = Hund

Det som gör det lite svårt är att det är en heldag.
Men det får funka.
Här o Nu!

Just nu

Hej då?

Är i super dåligt skick.
Panikångest attacker som gör att jag låser musklerna så mkt att jag inte kan andas tills de bokstavligt talat svartnar.

De enda jag kan tänka på är att skada.

Tog en liten bit av en ångestdämpande och hoppas de får mig att somna och att de inte gör mig jätte seg imon

Fredag

Du vill så du kan!

Först och främst vill jag säga tack till er som hörde av er!
Båda här och på mobilen!

Klockan är nu 8.53 och jag äter frukost.
GI - lasagne.
Konstig frukost?
Jag är inte så förtjust i vanlig klassisk frukost
så jag äter ofta rester.
Om jag äter frukost överhuvudtaget!

Idag ska jag övningsköra så därav frukosten.
Jag har kommit ganska långt med körningen nu.
Idag blir det motorväg och landsväg.
Efter det ska jag öva på uppkörningen tre gånger
och sen är det dags. Uppkörning...

Jag har förvisso halkbanan där i mellan med.
Den är på onsdag och jag är livrädd.
Livrädd är nog fel ord.
Ska inte överanvändas.
Men väldans nervös så att jag knappt kan tänka
på det men det är precis vad jag försöker göra.
Jag tänker mycket på det så att jag ska vänja mig lite
grann i alla fall .

I början var det lättare.
Då körde vi mest i lugna områden.
Nu finslipar vi "svårare" saker.
Igår tillexempel vänster sväng i rondell.
Med massor av trafik uppe på a6 området.
Nu bävar jag alltid lite innan körlektionerna
eller egentligen ganska mycket men en bra sak
är att min lärare har en lugnande inverkan på mig.
Så fort hon kommer glömmer jag bort mitt magknip
osv.
Hon är jätte bra.
Hon är trevlig, går att skämta med och liksom släpper in en i hennes
liv så att man känner sig som en kompis och inte någon hon bedömer.
Hon kan vara bestämd men inte på ett dömande/hånande sätt utan liksom
för att lära en hur man ska göra.
Hon är också väldigt lugn och avslappnad.
Hon har med elever krockat några gånger men aldrig blivit rädd!

Så om ni ska övningsköra i Jönköping rekommenderar jag verkligen henne.
Särskillt om man är som jag och nya sociala pressade situationer kan kännas
så jobbiga att man hellre backar ur.

Hon heter Nina och jobbar på Takörkort.nu

Hur gick det sen?

Jag tänkte att det kan vara bra med en liten update om hur det gick igår kväll sen.
För igår lät det ju jätte hemskt kanske?

Det var faktiskt lite hemskt med.
Jag kunde nämligen inte sluta gråta.
Sån där tyst stillsam gråt med tusen tårar som aldrig tar slut
och som lite bestämmer över sig själva. Och en lite bitter ångest på det.

Jag låg nog och hoppades att prinsen skulle komma och hämta mig.
Som på film?
Men jag insåg ganska snart att så skulle det nog inte bli så jag smsade och
J sa han ville jag skulle  sova i min säng så det gjorde jag.
Han låg och kollade på How I met your mother och jag låg jämte med
tårar fortfarande stillsamt rinnande ner för mina kinder.
Han märkte ingenting och jag behövde nog få gråta.

I morse var jag som vanligt igen.

Ikväll är det lite skruttigare igen men det är mest för att jag är så hemskans trött.
Jag har övningskört + jobbat + pluggat + rensat hemma = för mycket

Nu ska jag se om jag kan läsa hundböcker eller om det är bättre att sova.
Hoppas ni har det fint i höstmörkret.

Tänd många ljus, kryp ihop under någon mysig filt och le åt det fina mitt i mörket.
Det gör jag.
Ledsenheten ska inte vinna!

O&O

Moturs

Jag sitter under en mysfilt i ett dunkelt rum med ett värme ljus som sällskap.
Som Lotta på bråkmakargatan när hon flyttat hemifrån så ska jag sova ensam.
I en säng som inte är min.
Och precis som för Lotta verkade det som en bra grej tills jag blev ensam.
Men jag är för trött för att bli rädd.
Gästrummet som i natt kommer vara mitt känns mitt i kaoset ganska mysigt.
Kom på att jag glömt Flodis så henne måste jag hämta sen.
Hon är mitt team i natt.

Varför ska jag sova i gästrummet då?
Det vet jag knappt själv.
Det har med känslor att göra i alla fall.
Varför kan det inte bara få vara bra en stund så man hann vila ut?

Det är inte så dåligt som det kanske låter nu.
Vi älskar varandra J och jag.
Det är bara min jävla sjukdom som kommer i vägen hela tiden.

I Höstas/vintras var det inte så bra.
Det var inte så dåligt heller men
jag blev sviken.
Men jag tyckte inte det var så farligt eftersom han har hjälpt mig så fruktansvärt
mycket under hela vårt förhållande.
Jag försvarade när andra ifrågasatte.
Jag har klarat mig själv förr och jag har lärt mig den hårda vägen att man aldrig
kan kräva eller förvänta sig att ha någon vid sin sida när det gäller det här.
Man får ta tillvara på och njuta så länge det vara.
Så tänkte jag då.

 Nu när vi pratade om det så trodde du knappt på att det hänt.
Och när du insåg att det var sant blev du nog rädd och såklart ledsen.
För det är inte så du vill vara. Du vill kunna ställa upp och jag vet det!

Och när vi pratade om det insåg jag hur mycket det faktiskt hade sårat mig.
Att det hade gjort mig rädd för att låta mina känslor sväva fritt och därför byggt
upp en skyddsmur.
Det plus allt fram och tillbaks i åtta månader har gjort att jag är försiktig.

Så ungefär så är det nu.
Första natten vi ska sova isär och som sagt inte min idé.
Men för honom gör jag allt! precis som han gjort för mig.

Men om ni vill.
Så skriv.
Försiktigt.
För det är ledsamt att vara själv.
Och jag kämpar ju med det andra vanliga mitt i det här.

Men som sagt.
Vad jag förstått så är det inte fråga om det är han o jag för det är det.
Det är bara ett sätt att reda upp och reda ut.
Tror jag.

Så i natt är jag ensam.

Han är finare än han förstår.
Så fint att det gör ont,
När jag vågar känna efter.