Please take away my pain and fear

Just nu vill jag bara skrika.
Jag försöker stampa ner ångesten och oron så djupt in det bara går men det funkar inte.

Jag hade precis betalat räkningarna.
Efter att ha betalat alla räkningar var jag skyldig J 266 kr.
Då har jag inte köpt något mat eller någonting.
Ganska stressande men jag har jobbat på att söka bostadstillägg.
Det har krånglat ganska mycket men nu ska det mesta vara löst så jag kan söka.
Så jag tänkte att det säkert ordnar sig.

MEN

så öppnar jag det sista brevet som är från försäkringskassan.
Det brukar alltid vara besked om hur mycket pengar som sätts in på mitt konto så jag brukar bara
slänga dem så jag sparade det till sist.
Denna gången var det dock inget sådant besked utan där stod det att de sett att jag har tjänstepension och fram tills det är löst så får jag inga pengar.
Hur fanken kan jag ha tjänstepension? Jag jobbar ju inte?
Och hur ska jag klara mig utan pengar ?
Jag har ju redan för lite ..

Jag köper ingen mat nu för tiden.
Eller lite. Det nödvändigaste som typ en liter mjölk.
Jag äter upp allt vi har i frysen och skåpen.
Vilket jag har ätit typ lax med ärtor, lax med ärtor, lax med ärtor tills det tog slut.
Sen bacon med ägg, bacon med ägg tills det tog slut osv.
Jag har även ätit hos folk.
Har verkligen försökt att inte köpa något alls.
Jag snyltar på min syster någon gång i veckan och kommer dit och äter.

Jag mår jätte dåligt av det här!
Det går absolut ingen nöd på mig och om det gjorde det hade det inte heller varit någon fara för jag är inte direkt underviktig men det är stressande och oroande och ångesten river .

Men för att avsluta positivt så fick jag praktikplatsen jag ville ha!
Det är skitläskigt men det är bra. Steg i rätt riktning och jag får försöka göra det bästa av det.

Födelsedag

Jag fyller ju snart år. Imon för att vara exakt.
Kul kan man tycka och jag önskar att även jag tyckte de men jag har som vanligt trillat in i en oro. Jag är orolig för att bli sårad och besviken för jag har blivit de så många gånger.
Jag inser att jag bygger upp det här men det kommer omedvetet.

Det är klart att jag är glad också! Folk planerar fina saker för mig. Folk tar sig tid att fira mig och jag är evigt tacksam men samtidigt livrädd.
J planerar tårta o grejer. Så fint <3

Vill ni veta en störd sak.
Jag har svårt för överraskningar för jag kan inte förbereda mig på dem. Detta gör att jag tycker om att veta om vad jag ska få för då hinner jag förhålla mig till det innan jag sitter där framför människor med paketet i händerna och alla tittar och bedömmer.

Så upplever jag de.

Jag är rädd.

Jag borde fundera mer över det här och se om jag kan göra nåt åt de.
Till nästa år kanske..

Hälsa o kroppsbild

J har varit hemma så vi passade på att ta nya kroppsbilder så jag tänkte dela med mig.

Den första bilden är i december, andra bilden i Januari och sista bilden idag.
Vinkeln är lite annorlunda på sista bilden så den är lite lurig tyvärr men man ser ändå lite skillnad.
Det är kul att se att det faktiskt blir skillnad. Man märker det ju inte så mycket i vardagen utan man måste nästan ta bilder på det här sättet.

En annan roliga grej är att jag har gått med i en tävling (som jag vet att jag inte kommer vinna).
Det är på en sida / app som heter Shapelink som denna utmaning / tävling finns.
Den går ut på att jag loggar all min träning i minuter och så tävlar man mot andra människor.
Jag började på plats 500 nånting och är nu nere på 203. Det är jätte kul tycker jag och blir roligare att välja promenaden istället för bussen.
Så det är ett tips om ni vill ha en morot till att börja göra mer saker :)

Just nu äter jag kanelbulle från Johans Café ( stora modellen ) och dricker Pepsi och kollar på Super Size Me som är en film som handlar om en kille som byter ut sin vanliga nyttiga mat mot mc donalds i 30 dagar.
Känns lite fel. Har ni sett filmen? Vad tycker ni om den i så fall?

Flash backs

Det är så mycket jag borde göra. Svara på mail, brev och kommentarer. Skicka foton,  städa och få ihop livet. Men jag lyckas inte.
Så ni som väntar oså, förlåt! Men jag jobbar på det, tror jag :-)

Jag är och har alltid varit en aktiv människa. Med det menar jag att jag vill vara sysselsatt, hitta på saker och röra på mig. Jag är social av mig och gillar inte att vara ensam förrän jag tokbehöver det.
Jag skiljer mig mycket från min familj och kanske då främst min syster. Hon ville oftast inte leka med mig när jag var liten och tyckte nog mest jag var jobbigt när jag kom med mina idéer och ville hitta på någonting.
Hon ville hellre i lugn och ro sitta med en bok i ett hörn, ha de lugnt och tyst och ensam leva sig in i böckernas världar.
Jag blev ofta lite ledsen när hon inte ville umgås så jag brukade gå ner till pappa istället.

Han ville oftast inte heller leka med mig utan ville ta de lugnt och kanske se nån film på tv om han inte höll på med vardagsbestyr.

Så jag kände mig oftast lite ensam i min familj, lite utanför och annorlunda. Så är det ibland fortfarande. Pappa och jag är på ett sätt fasligt lika men samtidigt så olika.

Men idag fick jag flashback från förr.
Min syster och jag pratade om att ses men när hennes kille kom hem så ville han ha en lugn kväll med henne. Tråkigt men de får jag ju respektera.

Pappa hade sagt att jag gärna fick vara med honom så jag ringde. Men han hade ångrat sig. Han ville hellre sitta i sin fåtölj framför teven.
Då, när vi la på, så kände jag den där stora ledsna klumpen i magen som jag så ofta kände som barn. Ensamhet. Utanförskap. Sorgsenhet.

Nu tänker ni kanske att jag borde skaffa mig vänner... Jag har vänner, som jag älskar och tycker om jätte mycket men det handlar om familjen. Jag tror jag saknar den där familjegrunden. Lite. Svårt o förklara men ni kanske förstår?

Min psyktant säger att jag trycker ner mina känslor och att jag ska släppa ut dem mer och de gör jag nu. Lipsill.