Korthus

Idag var jag på psyk och idag fick jag faktiskt prata.
Tack för det! Det behövdes!
Jag fick göra ett test om hur jag mått senaste veckan och jag fick
nästan "full-poäng" eller vad man ska kalla det på både mani och depressivt.
Det säger endel om hur det faktiskt har varit.
Kaos.

Jag mår kanske lite bättre nu.
Jag sov på "riktigt" inatt och jag hoppas verkligen att det fortsätter så.
Det kan nog rädda situationen.

Jag tror fortfarande att jag är väldigt stressad eftersom jag hela tiden
kommer på mig själv med att tänka "shit, klockan är 15.36, hela dagen är körd"
Man hinner göra saker även om klockan är 15.

En annan sak sm jag tror är bra är att jag fick min journal nu.
Äntligen. Det kostade lite men det var det värt.
100 sidor exakt är det.
Det är dock bara från öppen psykriatrin efter som det från sjukhuset
var man tvungen att beställa.
Jag ska nog göra det.
Jag funderar på att försöka göra en slags tabell där man kan följa från månad till månad
hur jag mått genom åren.
Tänker det kan vara intressant för i alla fall mig att veta.
Vill även göra en lista på alla mediciner jag fått genom åren och varför jag slutat med dem.
Jag tror även jag hoppas på att få lite svar.
Har ibland upplevt att vården undanhåller saker för en.
Kanske är min ängslighet som gör jag känner så men man vet aldrig.

Skämskudden

Eller mer typ OMG jag vill döda mig själv för att jag är sämst.
Slå mig själv. Riva. Förstöra för det är de ända jag är värd!

Nej okej.
Försöka lugna ner sig.
Det som gjort mig så här är inte väldens största grej.
Egentligen.
Men någon tycker inte om mig.
Och jag har svårt att hantera det.
Eller alltså.

Från början.
Jag köpte en grej på tradera.
Det funkade inte för mig att betala för min dator kunde inte öppna sidan
som måste poppa upp för att man ska kunna betala.
Så skulle jag skicka det där mejlet och säga det.
Men jag glömde det. Jag sköt på det.
Så himla dumt och nu, nu har jag ett negativt omdöme på tradera.
Och kommer säkert få fler för har betalt sent.
Vill mest döda mig själv.
Men försöker lugna mig.
Försöker tänka att man kan tycka om mig ändå.
Att jag borde kunna tycka om mig själv ändå.
Men det är svårt.

Hatar alla mig nu?
Tycker ni att jag är lika sämst som jag själv tycker?
MÅSTE SKÄRPA MIG
*sönderstressad*

Tji fick jag

Jag har ögoninflammation.
Har nu haft det i typ två, två och en halv vecka utan att göra något åt det.
Eller det var inte helt sant för jag köpte en kräm på apoteket i måndags
som inte funkar. När jag var där då tyckte personalen jag pratade med att
jag borde söka till en vårdcentral.
Vilket jag struntade i.
Klarar mig själv.
Fast det gjorde jag inte så på tisdag så ringde jag sjukvårdsupplysningen
och fråga vad de tyckte.
De tyckte också jag skulle söka till en vårdcentral.

I onsdags var jag i Habo med Papi.
Vi hade 2 h att slå ihjäl så jag föreslog vi kunde gå till Habos vårdcentral.
De hade fri tid mellan 1-2 och jag började jobba ett.
Igår hann jag inte ringa för jag var med folk och var inte hemma i tid.

Så nu, nu äntligen tog jag tag i det.
Letade rätt på numret och ringde.
Då är vårdcentralen stängd för de har utbildning.
Haha! Sånt flyt.
Aja tänkte jag och loggade in på mina vårdkontakter och tänkte boka där.
Fast då stod det att de kanske inte läser det förrens efter två arbetsdagar.
I så fall skulle de kunna läsa det på måndag men kanske inte förrän på tisdag - onsdag och
då skulle jag inte få någon tid förrän typ veckan därpå?

Så nej jag ringer på måndag igen istället.

Istället då tänkte jag boka cellprovtagning för livmoderhals cancer.
De har nämligen glömt skicka sånt brev till mig.
Bara det att deras hemsida inte funkar?
Så det går inte välja datum och inte typ av behandling eller någonting,

Det är nog helt enkelt inte tänkt att jag ska boka något nu.
Kanske dör i helgen och då är det ju onödigt ändå så det var nog bäst såhär.
Eller hur?

Jaha

Efter en halv dag av handikappande ångest bestämde jag mig för att rota i medicinskåpet. Där inne längst ner längst in har jag sparat medicinen som jag fått av finaste V. Den som är beroende framkallande så att de helst inte skriver ut den, i alla fall inte i första hand. Skötsamma.
Medicinen har legat där så att jag kunde ta i extrema nödfall. Det där med extrema nödfall är svårt men idag behövde jag dem. Jag tog en halv för jag brukar känna av mediciner så mycket.
Men den funkade inte. Mirakelmedicinen, mitt hopp. Den hjälpte inte helt. Lite lättade den kanske men inte helt.

Nu ligger jag i badet med låst dörr. Har tagit andra halvan och hoppas på de bästa. Jag vill vara i fred, därför är dörren låst. Behöver få vara svag. För de är kämpigt nog som de är.  Min plan gick inte så bra innan. Tjockhud.

O&o

Svårt

Det är tungrott.
Jag vet att jag inte skulle gnälla men jag måste få ur mig alltihop för jag drunknar.

Folk i min närhet fortsätter att må dåligt så jag biter ihop.
Jag försöker spela positiv och glad och jag försöker låtsas att jag mår bra.
Dock har det resulterat i att jag inte städat som jag borde.
Jag har faktiskt inte orkat för jag har kämpat med så mycket annat.
Men nu sa J att han mår så dåligt av att det är stökigt hemma för han kan inte slappna av här då,
och inte på jobbet osv så om det fortsätter så måste vi ta en paus/göra slut/flytta isär.

Paniken växte.
Biter tag ännu lite hårdare om läppen och försöker ändra mig.
Försöker vara duktigare.
Försöker vara gladare.
Försöker orka allt jag ska orka fast jag inte orkar.

Därför står jag och diskar all disk
samtidigt som jag knappt kan andas.
Armarna skakar och jag stirrar med bestämd blick
på föremålet jag håller i händerna.
Snabbt snabbt diskar jag för att sedan snabbt plocka upp
en ny sak.
Måste bli klar så jag kan få skära mig tänker jag.
När jag väl är klar går jag istället och sätter mig med
en ugglemugg med pepsi. Tar sakta en klunk och hoppas att
det ska trycka ner ångesten någonstans nere i magen och inte
uppe i halsen där jag knappt kan hantera den.
Men det hjälper inte.

Om jag inte får prata med någon om hur jag mår.
Om jag inte får visa att jag mår dåligt och om jag ska
klara allt det där själv så som det var innan.
Då kan ni FAN i mig inte plocka bort mina verktyg.
Då kan ni inte förbjuda mig att skära eller göra vad jag vill.
Jag kan inte klara vad som helst.
Så jag tänker börja skära mig igen.
Där det inte syns.
Sen om det blir så eller inte vet jag ej men jag tillåter mig själv
att göra det om jag vill.

Bloggen är den ända som lyssnar just nu.
Den svarar inte men jag får i alla fall tömma ut lite av det
som inte får plats.
Ni kan svara åt bloggen om ni vill men det är oftast tyst.
Men bloggen lyssnar alltid.
Tack <3

Obefogat

Idag har jag varit på jobbet och tränat för första gången sedan jag blev sjuk.
Jag är taggad. Vill träna massor och jag vill bli mer positiv.
Vill inte att folk ska uppleva mig som den gnälliga utan som den posítiva, spralliga tjej jag
en gång var och kanske till och med är.
Hur upplever ni mig? Är jag den negativa, gnälliga?

Vi var på bio nyss. J, L och jag.
Vi såg Enders game och den var faktiskt bra.
Hade ingen aning om vad den handlade mer än att det var något i rymden.
Jag brukar inte gilla rymdfilmer så jag blev positivt överraskad.

Efter filmen gick vi och handlade och efter det har jag fått mycket ångest.
Jag känner mig skyldig som om jag gjort något olagligt.
Vad jag vet har jag inte gjort något så det är ju obefogat.
Känslan är väldigt stark och jag blir rastlös och olustig av den.

"Din ängsliga personlighets störning" sa J och gav mig en kram.
Det stämmer säkert men jag brukar inte få såna här anfall?
Inte på detta sättet?
Inte med en sådan specifik känsla?
Skumt det där.

Men för att avsluta positivt så är jag nöjd med dagen.
Jag är glad för träningen och jag ser positivt på dagarna framöver.
Ser fram emot saker!

Far

Jag leker med tanken.
Den förbjudna tanken.
Sen bestämmer jag mig och jag ler.
Tvivel.
Sen bestämmer jag mig för att vänta.
Gör det till ett spel, en kamp, en tävling.
Hur länge står jag ut?
Hur länge klarar jag att låta bli?
Det går bättre och bättre och ibland är
det totalt omöjligt.
Men jag har låtit bli.
I ett år kanske?
Kanske mer.
Några ynka snedsteg som enligt mig inte
räknas men som enligt psykvården är mer än
tre på ett år.
Det största av alternativen som gick att välja.
Som att man inte ska uppmuntra att det kan
vara fler.
Nog om det.

En annan sak som snurrar i tanken.
Gör jag det för att jag vill och tror att jag mår
bra av det eller gör jag det för att det för att
skada mig själv.
Det är inte så lätt att veta.
Hon är lurig den där.
Jag är lurig.
Man vet aldrig riktigt hur det ligger till.
Under ytan.
Hur ska du, ni eller någon veta när jag inte
vet det själv.

Hur svarar man på frågan "Varför då?"

Ryck upp dig!

Igår var en bättre idag.
Idag är en sämre.
Jag tog ut mig på jobbet tror jag.
Blir nästan arg för att jag inte funkar som jag ska.
Men man får ha sådana här dagar.
Det får man!
Det man inte får är att ge upp.
Jag har efter jobbet suttit fast i soffan.
Försöker ta mig loss nu, några steg i taget.
Sedär, nu har jag fyllt diskmaskinen.
Lite i taget.
Pressa sig själv försiktigt.
Oså glad musik!
Känns som ett hån men jag tänker att
det liksom kanske väcker liv i mitt psyke.
Ger det och mig energi.
Cola med socker blev det med.
Kickar, kickar...
Ingen middag men världens största bulle från Johans café.
Och en halv chokladboll.
Är snäll och elak mot mig själv på samma gång.
Mammar mig själv.
Kan man säga.
Mammor ska vara snälla och förstående men också
försöka uppmuntra och pressa en till att göra det bästa man kan.
Så man inte blir slapp.
Så jag mammar mig själv.

Ska försöka städa lite till.
Sen virkning och resten känns ganska ovist just nu.
Tar det som det kommer!

Åh, Winnerbäck.
<3

Litium

Ja det gick väl knappast som jag tänkt mig hos min kontaktperson idag.
Jag hade verkligen behövt få prata av mig och berätta om allt jag upplevt men...nej.
Istället fick jag ett papper med frågor framför mig.
Det var för bipolära och man skulle fylla i hur man mått senaste veckan.
Inte så svårt kan man ju tycka?
Jag klarade inte av att svara på de.
Efter 5 minuter påbörjade jag fråga nummer 4 och även här, precis som på de föregående
frågorna körde fast sa min kontakt person att vi avbryter och så tog hon papperet och
rev sönder det.
Jag blev först förvirrad och sen tacksam.
Jag orkar verkligen inte och är helt oförmögen att göra sådana saker.
Sen tog hon upp medicin ämnet.
Jag är svår medicinerad, dels för att jag får många biverkningar och till och med har blivit
överkänslig (eller nåt) mot vissa mediciner och dels för att jag är kräsen.
Jag står inte ut med biverkningar för jag tycker inte jag ska behöva leva så och för att jag
helst vill slippa mediciner.

Hon och min psykiatriker hade pratat om Litium.
Jag har varit och är väldigt motsträvig när det kommer till litium.
Det känns som en väldigt seriös medicin och jag är ju egentligen emot mediciner.
Hon började i alla fall berätta om medicinen och jag fick en broshyr som jag inte ens orkade titta
ordentligt i utan mest satt och viftade med.
Jag ställde i alla fall en del frågor men jag har en känsla av att hon är partisk.
Hon är så himla positiv och säger att alla , nästan, blir jätte nöjda.
Vet inte. Usch. Vill inte.

Så V <3 , vad tycker du?
Ska vi börja med Litium?
Är det okej eller är man besegrad då ?

Och efter pratet om medicinen fick jag en lapp med information på som hon ville jag skulle läsa igenom.
Pöh. Jag kan inte koncentrera mig ALLS. Skulle jag kunna läsa en tråkig informations lapp då?
Jag försökte i alla fall.
Slutade med att jag sa att det var lugnt utan att jag visste vad det innebar.
Sen fick jag följa med till datorn och så fyllde vi i om mig på datorn.
Massa frågor om min sjukdom och saker som har med det att göra.
Bland annat om hur mycket jag har frånvaro från mitt jobb?
Haha jag har ju inte ens något jobb?
Karen tyckte att jag skulle skriva 35 h om året. Är det lite eller mycket?
Ingen aning. Hon kanske blåste mig och ljög där?
Jag gick med på att fylla i lite vad som helst.

Sen lyckades jag fråga om jag fick läsa min journal igen.
Denna gången ska jag försöka stå på mig.
Det låter så fint. "Det är klart att du får"
Men så lätt var det ju inte sist jag försökte.

Sen var det dags att gå.
Nu sitter jag hos pappa för det blev så.
Jag orkar inte kämpa eller stå på mig.
Pappa har inget med saken att göra måste tilläggas.

There is nothing I need except the function to breathe

Vaknade idag och nu tog det stopp.
Jag är anti allt.
Orkar inte ta in något för det är fullt inuti.
Jag är nog bitter.
Ska strax åka till min kontaktperson och det
känns som att bestiga ett berg för jag VILL INTE.
Den jobbigaste bussen i stan.
I 40 minuter.
Sen en halvtimmes samtal och sen tillbaks.
USCH.

overdramatic

Nu är det som det är och jag måste. 
Det är ju bra egentligen.
Försöker dränka allt i pepsi.
Sen fanns det ingen pepsi max och 
jag sitter här med en vanlig och det förstörde 
min plan så vet inte hur jag ska göra?


I'm two quarters and a heart down
And I don't want to forget how your voice sounds
These words are all I have so I write them
I need them just to get by

Efter regnet

Jag trycker fortfarande undan känslorna.
Vill inte känna, orkar inte känna.
Det börjar dock rasa nu.
Jag har börjat tappa minnet.
Eller inte minnet rent så men jag får inte ihop
saker. Kan inte planera för kan inte hålla saker i huvudet.
Min hjärna flippar också ur mer och mer.

Men imorgon ska jag till min kontaktperson.
Får se om de hjälper.

Vi pratade om avslappning idag på jobbet.
Jag tänkte tanken att jag skulle gå på avslappning
men började direkt att motarbeta tanken.
Jag är rädd för det, att slappna av, släppa kontrollen:
Har sedan jag var liten försökt att vakta och vaka.
Ha koll.
Då kan man inte slappna av.
Jag slappnar av på mitt sätt men jag funderar på om
jag borde lära mig avslappning.

Kan ni slappna av?
Känner ni er nöjda med er själva även om ni slappnar av?
Hur gör ni för att slappna av?
Tips och tricks?

Mitt ända tips är spikmatta :)