lite äta, mycket sova

Jag svek mitt löfte till mig själv igår.
När det var som värsta satte jag upp regler för mig själv.
Jag var tvungen o gå upp senast en tid och fick inte gå o lägga mig innan en annan.
Min åsikt är att hur dåligt man än mår så mår man mycket sämre om man sover bort livet men igår,
efter att ha haft en gråtpanikattack så gav jag upp.
Jag orkade inte mer.
Så jag grävde längst in i medicin skåpet där jag gömt de där medicinerna som jag bara tar vid absoluta extrema tillfällen. Jag svalde en och sen gick jag och la mig. Så jag sov från lite efter 12 till 6. Då vaknade jag igen, gick upp, satte mig i köket o stirrade / grät i en timme. Sen gick jag och la mig igen.
Kunde inte sova för kroppen var hungrig så jag fick gå upp igen. värmde en matsked ris och en matsked sås. Tryckte i mig det och gick o la mig igen.
Vaknade en stund vid typ 10 - 11 sen somnade jag igen.

Planen var att jag skulle göra så idag igen.
Men jag har hållt mig vaken.
Tiden går långsamt men jag är långsam så det gör inte så mycket.
Jag har inte gråtit på typ 2 h nu.
Det är alltid nåt?

Här har ni mig och solen, i egenhög person. 

som ni nog förstår

Så är det inte så bra just nu.
Jag orkar inte ens förklara varför det inte är så bra.
I alla fall inte här.
Jag har hållit tyst och har bara pratat med en person typ
för att jag inte klarade av att vara helt tyst.
Ni har ju förmodligen mitt mobil nr om ni skulle vilja.

Jag tejpar ihop mig varje dag som går och tillslut hoppas jag att det vänder.
Är ingen människa nu utan bara en stor trasig hög egentligen.

Någonstans...

Jag behöver någonstans att gömma mig.
Långt bort. Där ingen vet vart jag är.
Paus.
Paus från livet och paus från allt.
Jag orkar inte deala med det nu.

Men jag kommer inte på någonstans dit jag kan ta mig.
Någon som har en sommarstuga eller nåt liknande att låna ut som
inte skvallrar om vart jag befinner mig?

Jag vet att jag imorgon kommer gå till jobbet.
Jag kommer gymma med pappa.
Jag kommer gå i kursen.
Jag kommer le, jag kommer skratta vid rätt tillfällen
och jag kommer säga att allt är bra.
För jag är fast i det.
Det är sån jag är, jag gömmer hur jag mår för de flesta för
det är så mycket enklare.
Mest gömmer jag det nog för pappa.

Nu är ett sånt där läge när jag bara vill ge upp.
Lägga mig på golvet o ligga där i en hög tills jag ruttnar.
Vill inte ta hand om mig själv.

Och för er som skruvar lite sådär på er nu för att det plötsligt blev jobbigt
och ni känner att ni kanske borde göra något så kan jag säga att det är lugnt.
Självmord är inte med i planerna.

Så hur mår ni?

*happy face*

Jag orkar inte hantera mig själv

Igår.
Igår mådde jag extremt dåligt på kvällen.
Extremt.
Bland folk.
På en krog.
Höll på att inte sluta så bra.

J retades och jag var nära att be honom dra åt h-v.
På riktigt.

Jag hade hoppats på att må bättre idag och det gör jag men
är så jävla trött i själen så jag orkar ingenting.
Allt känns tokjobbigt och minsta jobbighet från folk blir som om de
gjort något skitjobbigt.

Nu ska vi till Js föräldrar och jag känner att jag inte orkar.
Att jag inte kommer vara så trevlig.
För jag orkar inte.
Varför säger jag inte att J får åka själv?
För att jag vill mer än jag orkar.

Imorgon åker J hem.
Kl 10.
På ett sätt känns det skönt för då kan jag lägga mig ner o dö.
Utan att det gör något, typ.

Svar på kommentar

När jag hör den frasen så tänker jag alltid på något negativt, att det är en dålig kommentar som kommer få ett snäsigt svar. Skadad av storbloggarna ^^
Så är i alla fall inte fallet nu!

Sara M skrev:
Vilken fin video du gjort :)
Angående att plugga igen så tycker jag att det låter som en bra idé. Visst det kanske inte är ett yrke med så stor arbetsefterfrågan. Men du kan ju se på utbildningen som en slags utmaning och du får även känna lite hur det känns att plugga om det så skulle vara att du inte kan få något jobb efter utbildningen så har du ändå vunnit mycket kunskaper och du kommer säkert känna dig tryggare i skolmiljö om du skulle plugga något annat sen :)

Svar:
Tack! Kul att du säger det. Skäms alltid när jag lagt upp en video.
Tycker det är kul att göra, särskilt i Js dator för hans videoredigeringsprogram är roligare.

Det känns som att själva utbildningen skulle vara bra och det skulle nog kunna ge möjligheter.
I utbildningen ingår även lite företagskunskaper så jag skulle nog kunna starta eget efteråt om jag ville. Även om jag inte skulle jobba med det sen så skulle jag definitivt fått kunskaper jag kan ha nytta av eftersom jag älskar hundar och förmodligen vill skaffa en egen hund i framtiden.

Det som går emot pluggandet är dock dels det jag nämner i videon, att det ligger långt bort.
Sen blir det ju mer studielån. Sen var nog min tanke att jag skulle försöka jobba nu efter arbetsträningen, eller ha praktik eller hur det nu blir. Så det känns som det inte riktigt ligger rätt i tiden.
Sen vet jag ju inte var J kommer jobba någonstans. Han kanske blir kvar i Uppsala och om han blir det så kommer det här nog bli hemmaplan vilket innebär en massa pendlande för mig.

Men jag tänker att jag söker för det är ju inte säkert att jag kommer in och gör jag det så kan jag kanske ta beslutet då. Jag vet inte riktigt hur det funkar än :)

Så långt har jag kommit i tänkandet.

Tack så mycket för din fina kommentar!
Den kändes stöttande och givande!
Kram!

virknål och diskborste

 ( jag ska svara på kommentarer från förra inlägget imon )

Det var nog ingen depression.
Tack och lov.
Det är nog bara kvällsångest fast lite starkare än vanligt.
Jag tvivlar på min förmåga att hålla mig vid liv...
så jag virkar. Virkar och kollar på serier.
Virkar fort, fort och hårt.
Om händerna är upptagna kan jag inte använda dem till något dumt.
Lite så funkar det nu.
Maska för maska, minut för minut.

Jag har återupptäckt det fina med att diska.
Det är terapi för mig, ibland.
Det är ibland skitjobbigt och tråkigt men
det är skönt att göra något som fyller en funktion.
Något jag klarar av utan krav.
Köpte nytt diskmedel idag med så nu slipper jag må
illa när jag gör det också.
Grummediskmedlens dofter får mig att må illa.
Värst är nog gräs, den gröna.
Bara jag som mår illa av deras dofter?

Jag borde kanske fundera varför jag mår såhär?
Men man kanske inte alltid har svaren ändå.
Det kan ju faktiskt vara så att jag är bipolär och att
jag borde lära mig acceptera men det är svårt.
Självskadetankarna är på max.
Så fort jag låter hjärnan vara lite tom så fylls hela
huvudet av dåliga idéer.
Kan jag göra det utan att J skulle märka nåt?
Nej jag ska inte.
Nästan tur att jag inte är hemma, själv.
För där hade jag inte behövt dölja det för någon...
typ.

Nu ska jag återgå till disken.
En tallrik i taget.

En dröm

Skäms ihjäl lite men

Ask

Skaffade Ask precis.
Där kan man ställa frågor till mig oså och jag tänkte att det kanske funkar bättre en kommentarsfältet!
Testar i alla fall :)

Sol o blåst

Det är soligt och blåsigt ute och lite samma sak i mig.
Både sol o blåst.
Har spenderat förmiddagen med J.
Första gången vi hade tid att umgås på riktigt typ.
Vi gick till affären och sen lagade vi mat och nu är han påväg till jobbet.
Mycket dö tid men jag är ganska bra på att göra allt o ingenting i väldigt långa stunder.

Vi gjorde hemgjort potatismos och jag dog lite för att det var så gott.
J smakade med och frågade vad jag blev så imponerad över.
Jag älskar potatis!!!

Mina piercing planer strular lite.
Det är fullbokat här så eventuellt blir det i stockholm i stället.
Är inte alls lika bekväm med det men om det ska bli av så får det bli så.
Jag hade velat göra det nu i början av veckan så att folk hann smälta det lite
innan jag kom hem och även att det hann läka lite innan vi åkte hem.
Nu, om jag gör det nu blir det samma dag som vi åker hem och det känns..
inte helt bra. Inte som jag tänkt mig.
Får fundera på det helt enkelt, måste ju inte göra det nu även om jag hemskt gärna vill.
Kanske kan åka upp nästa månad med?
Vet inte. Usch kaos i huvudet.
Nu måste jag fokusera på positiva saker.

För duktig

Jag vet inte om det är för att jag tagit ut mig men just nu tror jag att jag håller på att falla.
Det där äckliga kletiga mörkret som gör så jävla ont trillade in nu ikväll och allt känns
bara jobbigt dumt och meningslöst. Utan anledning.
Varför nu? Detta ska ju vara min glada, positiva och lycka vecka med J.
Vi träffas ju typ aldrig och så händer detta nu... snark.

Jag kan tänka mig vad det beror på.
Oj vad jag har pressat mig och kämpat.
Bitit ihop och lett och gjort saker som för mig är
stora, stora utmaningar.
Det är inte konstigt om jag är trött.
Jag har inte känt det själv men jag antar att mitt psyke säger
det till mig nu och det är därför som jag känner som jag gör.

Så hur löser man det?
Mitt sätt är att stå ut.
Ta det dag för dag, timme för timme, minut för minut, sekund för sekund.
Aldrig stanna utan fortsätta framåt.
Måste ha ett mål hela tiden även om jag inte måste ta mig dit snabbt.
Men att hamna i paus går inte.
Får aldrig, aldrig någonsin ge upp.

Det är just nu typ en och en halv timme till J är hemma.
Hur ska jag lösa det rent praktiskt.
Ska jag vara tråkig och gå och lägga mig nu?
Ska jag berätta för honom hur jag mår?
Känner mig som en dålig, tråkig flickvän..
Var skit trött igår när jag kom hit så vi gick o la oss jätte tidigt.
Jag somnade, inte han.
Jag snodde tydligen täcket också så han var lite bitter.

Vill vara ärlig med vad jag tänker här men jag orkar faktiskt inte.
Orkar inte blotta det just nu för det gör för ont.
Jag ska fortsätta virka och kolla på lost.
Stolpe för stolpe, maska för maska.
Minut för minut.
Pust.

En lyckad utmaning

Nu är jag i Uppsala.
Det känns jätte konstigt att vara här igen.
J har precis gått iväg till jobbet och ska jobba i 12 h!
Lika många timmar ska jag vara ensam och slå ihjäl men det ska nog gå bra.

Resan upp gick bra.
Så länge bussen körde kunde jag hålla mig lugn och bussen var inte still
sådär jätte mycket eller sådär jätte ofta.
Jag slog ihjäl de 5 h och 20 minuterna genom att lösa sudoku, lyssna på ljudbok
och spela betapet.
Jag såg mer än 20 rådjur under färden. Det kändes fint men det finaste var nog farmor
och farfar. Jag blev nästan rörd till tårar.
Fof hämtade mig efter jobbet och körde hem mig så jag hann byta om och sedan ner till
stationen. Väl där trodde jag att jag skulle få hantera mina nerver själv men farfar följde
med mig hela vägen till bussen.
Där satte han sig på bänken och väntade med mig till bussen kom.
Han gick inte förrän jag hade valt ett säte. Såg hur han lutade sig och kikade för att se att jag
fick en bra plats.
Sen blev det väntande i bussen  tills det var dags att åka.
Satt nog i 10 minuter och väntade.
När bussen svängde ut på vägen såg jag att farmor o farfar hade parkerat så
att de skulle kunna vinka till mig när jag och bussen for i väg.
Hur fint är inte det på en skala?!

Nu är jag ju som sagt här och ska slå ihjäl 12 timmar.
Jag tänker mig att jag ska träna lite. Ska testa på tabata träning.
Verkar spännande!
Sen funderar jag på att baka lite chokladbollar, jag har ju ändå semester.
Efter det ska jag ta mig en tur ner till stan och om jag har tur så kan J luncha med mig.

Hur har ni det en dag som denna?

Kommentarer

Glömde säga det.
Jag vet inte om det märks men jag svarar på era kommentarer typ under era kommentarer.
Får ni något meddelande om det?

Kram!

Dagen D

Idag är dagen .
Den stora dagen.
Du fyller 60 och vi fira dig på mitt jobb senare idag.
Eftersom jag inte vad som händer sen så tar jag lite seriöst på den här dagen.

Jag har ordentliga finkläder på mig ( hamnar nog bild på insta sen)
Jag tänker fixa håret och sminka mig ordentligt.
Jag ska jobba i fem timmar först men jag vet inte hur jag
skulle fixa det där med ombyte så jag kör finkläder hela dagen.
Kan ta med sminkväskan och fixa om sminket dummar sig.

Jag har övat på det där talet så jag kan det i princip utantill.
Byter ut något ord här och där och bland meningsföljden men innebörden brukar bli
rätt.
Jag vet inte hur man läser ett tal.
Hur ska man låta?
Kan jag låta så?
Haha!
Omg.

Kan dela med mig av talet så kan ni få säga vad ni tycker?

Jag har aldrig hållit ett tal innan men

någon gång ska ju vara den första och det passar

ju bra idag eftersom det är din 60 års dag.

För ungefär 25 år sedan tyckte du att 60 var en hög

ålder. Nu är du där själv och jag kan från säkra

källor meddela att du är en ungdomlig 60 åring

både till det yttre och inre.

Vi funderade på vad som varit så bra med dig pappa

och kom fram till bland annat att du alltid

har ställt upp.

Jag tror alla här kan komma på många gånger

då du hjälpt dem med både stort och smått.

Jag själv kommer speciellt ihåg en gång när jag bodde

i min etta och upptäckte att det var brandbilar utanför.

Jag blev rädd och ringde dig och du satte dig

i bilen och kom till min undsättning på momangen.

LN och N kan berätta om många gånger nu med 

lägenheten då du hjälpt dem med både stort och smått

så som gardinstänger och instoppande av bil i garage.

Du är allmänbildad, händig, har humor

och är bra på att laga mat.

Så tack pappa för att du alltid har funnits där i vått och

torrt!

Grattis igen och SKÅL!

Det är inget snack om att jag kan talet utan till eftersom jag precis skrev det här utan att tjuvkika. 

Nu är det nog dags att ta tag i det där med smink och hår och sen köpa mat för att klara av dagen på jobbet!

Önska mig lycka till! 

Energitjuv

Jag har en sådan i mitt liv  har jag kommit på.
Det kan vara svårt tufft och jobbigt eftersom jag inte kan bli av med den här tjuven.

Men då försöker jag tänka att jag faktiskt inte kan ändra andra utan bara mig själv.
Jag får försöka tänka annorlunda och hantera det på ett annat sätt.
Det är svårt men jag har ju hela livet på mig att öva på att göra mig till ett bättre jag.

Jag kommer från en familj som oftast gnäller mycket.
Man ska alltid berätta om allt jobbigt och dumt man varit med om.
Även jag har nog varit och är sådan.
Jag försöker verkligen ändra på mig, försöker se de bra sakerna, de saker jag är tacksam
för. Försöker göra allting till något som på något sätt kan utveckla mig.
Försöker vara glad.

Det är inte alltid så lätt för det är lätt att falla tillbaks i gamla rutiner.
Någon sa att hjärnan är som ett kassaband.
Ställer man inte det på negativitet så snurrar det där men om man istället ställer in det på
positivitet så snurrar det där.
Men jag tror inte jag håller med.
Det är svårt för mig i alla fall att ändra mitt vanemönster.
Jag önskar jag bara kunde snäppa över det till positivitet men jag får nog kämpa lite mer än så.
Men det är det lätt värt!

Jag vill bli mer som när man var barn.
Tog mycket lättare på saker då.

Dagens

Kanske har delat med mig av den innan men det gör väl inget?

Solen skiner!

Idag hade jag tänkt ta lite sovmorgon men vaknade som vanligt av en grannfamilj ungefär kvart över sju.
Deras barn är runt sex och pratar rätt mycket och så även i trapphuset och det hörs in i min lägenhet.
Så det vaknade jag av men jag blev inte sur för jag insåg snabbt att solen sken!!
Det var nog längesedan jag tog mig upp ur sängen så snabbt!
Jag blir glad av solen och det är så himla fint ute just nu!

Igår på kvällen började jag må dåligt.
Jag får nog acceptera att vad jag än gör, även om jag sköter mig så kommer jag ibland må dåligt
utan anledning. Jag har tränat som jag ska denna veckan, jag har träffat folk och jag har varit i alla fall hyfsat duktig med mina sysslor. Bättre än på länge.
Men igår i alla fall så kände jag hur det började  slita och dra i mig, det där mörkret. Ångesten.
Så jag gick och la mig vid 10. Men jag låg inte bara där och mådde dåligt utan jag testade att försöka peppa mig med massor med positiva saker. Det funkade faktiskt. Jag hade tänkt göra ett fint videoklipp här men det blev inte så. Tyvärr.
Men jag försökte att tänka på saker som jag är tacksam för. Då menar jag inte sådär lite halvhjärtat..jag är glad för...solen...
Utan mer JAG är verkligen glad för att jag är så pass FRISK som jag ÄR!
Svårt att skriva så att ni ska förstå känslan men ni får tänka er !
Så låg jag och tänkte på det och när jag slutade med det så tänkte jag på bra saker med mig själv.
Det kan vara jätte svårt och särskilt om man måste berätta om det som på mitt jobb. Men nu handlar det om ditt eget huvud. Du kan vara ärlig. I början kan det som sagt vara svårt att komma på men det finns alltid småsaker man kan börja med.
Efter det låg jag och tänkte på fina minnen.
Och så försökte jag le så mycket jag kunde för då kan man lura hjärnan lite.
Så höll jag på.
Så fort jag slutade så drog ångesten ner mig så jag höll på tills jag somna.
Det tog ett tag innan jag faktiskt kände att det funkade men det är ju värt o testa eller?

Snygga klubben...host host

Bakslag

Det är lite mycket nu.
Jag tål ju inte stress men just nu känner jag mig ungefär lika stressad som när det var nationella prov på
gymnasiet. Usch. Ni vet sådär när man inte vet hur det ska gå eller hur man ska hinna med allt eller framförallt hur man ska orka med allt.
Jag försöker verkligen att bara tänka på en sak i taget och ta det andra lite som det kommer men det är svårt.

Saker som stressar mig är

• Papi fyller 60 - Detta gör han två dagar innan jag åker till Uppsala. Måste komma på någon bra present! Inte varje år man fyller 60. Är lite nervös för att detta är sista gången vi är...vänner?

• Bussresan till Uppsala nästa vecka - Jag har haft lite halv fobi för det där med buss och tåg. Innan kunde jag inte ens åka med stadsbussarna. Nu ska jag plötsligt åka seriös buss skitlångt i fem timmar själv för första gången. Kanske okej att vara lite nervös över det?
  
• Piercing - När jag är i Uppsala så ska jag pierca mig är det bestämt. Just nu är jag så nervös över det så jag kan inte ens känna att jag vill det. Jag är inte så himla nervös inför just själva piercing stunden oså utan det som skrämmer mig är hur min släkt och framför allt min pappa reagerar. Det kommer ju inte bli positivt det vet jag. Pappa har hotat med att säga upp kontakten om jag piercar mig. Känn den magvärken!
  
• Körkortet - Jag har återigen tänkt att jag ska ta tag i det. I vår har jag tänkt. Sen kom jag på igår att det är ju fan vår nu? Och så kände jag att jag inte visste hur jag skulle orka hinna med det samtidigt som arbetsträningen och allt annat. Men som sagt, en sak i taget. 

Det visste ni kanske inte om mig

En såndära lista tänkte jag försöka mig på. Får se hur det går.

1. När jag drack som mest pepsi kunde jag dricka 1,5 liter om dagen, ibland mer.
2. Jag tycker inte om vatten. Jag tycker det är äckligt men försöker lära mig dricka det.
3. Jag äter sällan mackor för jag tycker det är så jäkla tråkigt. Nu för tiden försöker jag äta
en macka till frukost..
4.  Frukost är något jag som många andra har väldigt svårt för. Slutade äta frukost redan när jag var liten
och det kan helt sonika bero på att jag tycker att det man äter till frukost är så fruktansvärt tråkigt. När jag blir pensionär så ska jag äta pannkakor med jordgubbssylt till frukost bara för att jag kan.
5. Som ni kanske hör är jag vad visste skulle kalla kräsen. Jag har ett komplicerat förhållande till mat och om jag inte tycker om någonting så tycker jag att det är onödigt att äta det.
6. När vi ändå är inne på ämnet mat. Jag är matfixerad. För mig är det viktigt att veta vad vi ska äta, när vi ska äta och hur vi ska äta.
7. Innan jag fick diagnosen IBS så påverkade min mage mig så mycket att jag lite isolerade mig på grund av den.
8. Godis och chips är inte så viktigt för mig, har inga problem att sluta med det. Däremot bullar och Pepsi...
9. Min favoriträtt sen jag var liten är Knorrs Tortelini med ostsås annars är det nog Lasagne som jag tycker måste vara den smartaste maten någonsin. Så många möjligheter!
10. Jag har inte sett Sagan om ringen filmerna. Detta brukar chocka folk.
11. Jag har inte heller sett Star Wars filmerna...
12. Jag läser väldigt lite och har alltid gjort. Tycker det är segt. Fick till och med gå i läsgrupp när jag var liten med folk som var dåliga på att läsa. Jag var nog inte dålig på det utan jag gjorde det helt enkelt inte.
13. Men om jag nu ska läsa någonting så väljer jag oftast självbiografier om folk som gått igenom något hemskt.
14. Jag ser mig själv som en tre enighet. Det är jag, det är kroppen och det är Hon.

15. Kroppen, den ser jag som liksom en egen till alltså. Lite som en maskin. Den gör ju en massa saker som jag inte kan påverka. Alltså är den typ självgående men jag, min själ eller nåt, finns i kroppen. Jag litar på min kropp och jag brukar heja på den ibland när den får kämpa. Typ om jag är sjuk eller så.
16. Jag tror att min barndom har påverkat mig mer än jag förstår.
17. Det var längesen min mamma dog men ibland kan jag fortfarande bli tokledsen över det och sakna henne jätte mycket och tycka att livet är förbannat orättvist.
18. Som tonåring skämdes jag nästan aldrig över pappa. Inte nu heller. Bara när han gör uppenbart dumma saker. Men "åh vad du är pinsam" är nog något jag aldrig yttrat om honom.
19. Träning har blivit en viktigt del i mitt liv och det är för att jag mår bättre när jag tränar. Jag blir gladare och hanterar min sjukdom bättre.
20. Det här med sjukdomen är något jag har svårt att acceptera. Ibland är jag med på noterna och det är som det är. Jag är ju inte min sjukdom. Till att ibland är det nog precis tvärt om.
21. Jag gillar inte choklad!
22. Jag gillar inte lakrits!
23 Jag är ingen glass älskare.
24. Min pojkvän har ibland svårt att köpa presenter till mig för han kan inte ta det här klassiska eftersom jag inte gillar sånt. Smycken, choklad, Geléhallon är inte min grej. Blommor är också svårt för jag tycker bättre om knasiga blommor. Gröna blommor utan blommor. Öh?
25. När det blir vår och vitsipporna kommer brukar jag åka till mammas grav och ge henne vitsippor.
Det är en överensstämmelse vi har. Jag ger henne det och hon ger mig något annat tillbaks ..

Nu hinner jag inte skriva mer för måste göra mig i ordning till jobbet.
Ni kanske lärde er något nytt om mig...eller så gjorde ni det inte.

Det finns så mycket fina saker att vara glad för!

Idag är jag piggare än vad jag var igår och jag är tacksam för att jag lät mig själv ha en dålig dag igår och att jag tog det lugnt och var snäll mot mig själv.
Om jag inte hade gjort det hade det nog påverkat min dag idag.
Jag har jobbat idag vilket jag inte brukar göra på tisdag. Jag måste jobba igen den tiden som jag kommer missa när jag är och hälsar på J och tisdagar är nu jobba igen dagar. Jag var på jobbet i tre timmar och hann rätt mycket.
Jag planerade när jag skulle upp till Uppsala med min handledare, jag bakade gifflar till extra viktiga gruppen, jag hjälpte Maggan att plasta in kort eftersom hon hade så mycket att göra. Hon var lite negativ över de där hon hade att göra men verkade bli gladare och så efter jag hjälpt henne. Jag pratade också med hon som leder pysselgruppen för där kan jag också tänka mig att vara. Det finns så mycket på Kungsporten. Så många bra saker. Jag önskar att jag en dag kan vara en av de som hjälper folk som har hamnat där.

Sen gjorde jag en grej som för mig var väldigt svår.
Jag åt i matsalen/restaurangen.
Det för mig har varit något som skrämt mig.
Det har inte funnits på kartan att jag skulle göra det men idag
så kändes det som det passade bra.
Så jag tog mod till mig.
Åt vid ett eget bord och drack cola till för att belöna mig.
Ångrade lite det sen, det där med colan.
Jag klarade det, det var inte lätt!

Jag höll koll på alla andra.
Orkar inte förklara varför men..
Sen fick jag planera när jag skulle hämta mer mat
och när jag skulle lämna min tallrik.
Jag tror jag lyckades hyfsat.
Sen vilade jag i en soffa en kvart innan jag orkade gå till bussen.

En bra dag på jobbet helt enkelt :)

Jag vill så gärna

Har precis kommit hem från min kontaktperson och nu är jag helt slut.
Så slut att jag vill gå o lägga mig men jag tillåter inte det.
Jag vill bara ligga och gråta men jag tillåter inte det heller.

Jag har övningskört idag, sen har jag tränat, sen arbetsträning, sen övningskörning och
sen kontaktpersonen och nu sitter jag här.
Under dagen har jag även haft .. jag vet inte vad jag ska kalla det.
Ett bråk med pappa för att uttrycka mig kort och enkelt.

Det är kanske det där bråket som tog mest på krafterna.
Vi pratade om det när jag var hos min kontaktperson och hon blev nästan arg.
Men då vänder jag och börjar försvara pappa istället.
Fast hon genomskådar det säger hon.
Sen pratade vi om det jag skrev igår, om min barndom.
Hon ska ringa till stödgruppen och kolla lite hur det funkar åt mig, när hon har tid.
Så vi får se när  det blir och om jag ens kommer gå dit.
Det vet man aldrig.

Men nu tappar jag fokus från det jag tänkte skriva om lite.
Det jag tänkte skriva om var min läxa jag fick som handlar om
att jag ska få vardagsstruktur.
Jag vill så gärna vara bra på allt det där, diska, städa och hålla fint men
jag är inte det.
Jag inser att jag inte är "frisk" än ( kommer jag ju aldrig bli ) eftersom jag
inte orkar det.
Efter en dag som denna är jag helt slut.
Så slut att jag som sagt egentligen vill sova.
Folk har nog svårt att förstå det där, hur man inte kan orka.
Usch, det är svårt med för balansen mellan lathet och att faktiskt inte orka
den är inte sådär jätte tydlig.
Hur gör ni för att fixa det?
Vad tänker ni om det här?
Men jag försöker se positivt.
Jag kanske kommer diska idag.
Annars ska jag försöka ta det lugnt för jag känner att jag verkligen behöver det.
Skulle träffa en kompis men funderar på att faktiskt ställa in.
Tråkigt men jag kommer inte vara rolig ändå för jag har ingen energi att anstränga mig med.

Min Pappa

.. han är bäst i hela världen!
Ni vet så som man sa på dagis typ?

Min mobil tappade idag knappen som man trycker på för
att ändra volymen. Mobilen skruttar ihop sig mer o mer :(
Min pappa har alltid varit bäst på att fixa saker så efter att
jag letat rätt på knappen på mitt jobb ( hade tur, den hade
kunnat vara var som helst) så gav jag pappa mobilen och
han plockade fram en tub med superlim.
Nu har han limmat knappen men den funkar dessvärre inte.
Dumt nog så blev det sämre.
Knappen för att sänka volymen är nertryckt hela tiden så
mobilen sänker hela tiden.
Nu vilar han så får ta det med honom sen.
Frågan är hur man löser det för drar man bort knappen är risken
att skalet går sönder väldigt stor.
De där 44 dagarna känns väldigt låååånga nu.

Jag körde bil idag.
Första gången på länge.
J:s bil som jag typ aldrig kört men det gick bra.
Ganska bra i alla fall.
Blir alltid rädd när det känns som det går bra för
då känns det som jag missar saker och gör fel.
Ni vet.
Katastrof.

Måndag, och dagarna går vidare

Det är i dag elva dagar till jag åker till Johan.
Det är ingen tid alls. Två veckor ca.
Det är minst 44 dagar till jag får min mobil
Det där emot känns som en evighet.

Idag känns det jag tänkte på lite bättre.
Jag kollade upp en stödgrupp som jag funderar på att gå till.
Närmsta mötet är imorgon men det tror jag inte blir av.
Jag vågar nog inte gå dit själv och så.
Måste tänka över det lite mer.

Nu sitter jag här i träningskläder och äter frukost.
Idag ska jag nämligen till gymmet förförsta gången
på två veckor. Undra hur det kommer att kännas?
Kommer kroppen vara jätte seg och inte orka något?

När jag vaknade imorse och gick upp märkte jag att
jag var yr. Allt välter åt höger.
Det händer mig i bland, jag vet inte varför men det brukar
typ vara övergående eller att hjärnan kompenserar bort det.
Det gör den nu för jag kan gå rakt men jag känner hela
tiden hur allt lutar åt höger.
Pappa vill att jag ska övningsköra, får se hur det blir med det.

Nedtryckt, förträngt och glömt

Idag har jag fastnat lite i min barndom.
Mina tankar kretsar mycket om den trots att jag inte vill tänka på det och jag försöker låta bli.
Vi pratade om minnen igår, jag och min syster, så det rörde väl upp en del saker igen.

Jag blir nog faktiskt lite arg men framförallt ledsen när jag tänker på det.
Det är ingen som egentligen har sett min syster och mig.
Det som var då, det pratar man inte om.
Oftast är det fokus på att mamma är död och att min far vad alkoholist.
Thats it.
Men så är det inte för oss.
För oss är det så himla mycket mer som fortfarande påverkar oss.
Det var fester varenda helg eller i alla fall nästan varje helg och min syster berättade
att för henne så var fredagen en dag då man tänkte tanken "undra om det blir en bra eller en dålig helg"
En bra helg var en fest som inte spårade ur.
Vi höll hela tiden koll, båda två. Försiktigt för att inte irritera.
Vi hade sängtider som alla andra barn men oftast gick vi och la oss och blev nattade för att sedan tassa upp och båda två ligga raklånga på golvet i hallen och speja ner mellan trappstegen för att se vad som hände där nere.
Det var ibland en del bråk och ibland kom de på galna saker. En del man var tvungen att försöka avstyra utan att irritera och endel man fick bevaka lite extra noga.
Oftast senare på kvällen gick pappa och folket ut till krogen.
Då var mamma ensam med oss och då övergick det i ett annat övervakande.
Jag tänker inte gå in så mycket på det för det är jobbigt att tänka på men mamma kände sig ledsen och ensam och ropade ofta på oss.
Pappa hade sagt till oss att vi skulle sova och vi fick inte gå ner till mamma så det blev alltid som ett spel.
Man var tvungen att väga för o nackdelar och försöka släta ut allt så det blev så bra som möjligt.

Det här är saker som påverkat oss bland en massa andra saker och jag kan bli arg när jag tänker på att ingen såg oss, att ingen har låtit oss prata om det här för nu är det bortglömt och preskriberat.
Jag fattar att man inte ska älta för det fyller kanske ingen funktion men vi eller i alla fall jag hade kanske behövt få prata om det.

På fullaste allvar förstod inte jag att vi hade haft det annorlunda mot vad andra barn hade det förrän jag gick på högstadiet / gymnasiet.
Då började jag fatta. Klart jag förstod saker innan med men inte fullt ut.
Svårt att förklara.

Det här är saker jag inte pratar om.
J vet ju såklart och de kompisarna vet oftast att mamma dog och att pappa var (är nykter-)  alkoholist men vad det innebar för oss och hur det påverkade det pratar jag inte om med mina kompisar ens.

Idag kände jag mig ensam i det hela och började därför googla på bloggar som handlade om det.
Bloggar är bra för man behöver inte känna sig så ensam då.
Jag tänker länka till ett blogginlägg jag tycker var bra

Här är inlägget som fick både mig och J att tänka till

En tuff natt

Jag drömde saker som inte var så kul att drömma.
Vaknade med världens vemod och det har svårt att lägga sig.
Har nära till tårarna mest hela tiden och känner mig väldigt känslig.
I vanliga fall hade jag dränkt känslorna i Pepsi men det går ju inte nu.

Drömmen handlade om minnen jag har.
Fina minnen. Vi är små jag och min syster och är hos
farmor och farfar på landet.
Det är mycket snö och allt är vitt och fint som det ska vara på vintern.
Vi åker skidor och farfar lär oss hur man ska göra.
Så långt stämmer minnena ungefär men sen i drömmen så dör farmor.
Poff. Sådär. Inget man ser eller så man bara vet.
I filmen filmar vi någonslags avskedsvideo av farmor och sen är hon borta.
I drömmen börjar farfar leta efter farmor som att hon inte kan vara borta.
Man hör farmor ropa fast ljudet blir svagare o svagare.
Sen hör man ljudet uppifrån, ovanför grannarna.
Farfar tittar upp, letar. Någon filmar himlen och sen...är farfar med borta.
Det som händer efter det här i drömmen är att vi försöker fortsätta som vanligt.
Åka skidor som innan, fast med pappa.
Pappa försöker ta oss ut på skön men jag tvekar för det är vatten i kanterna och
isen känns inte stabil. Sen vaknar jag.

Jag kan tänka mig lite vad drömmen betyder.
Det handlar om att jag är rädd för att de ska dö blandat
med svåra minnen som jag har från förr.
Orkar inte tänka på det för blir ledsen.

O&O