En lyckad utmaning

Nu är jag i Uppsala.
Det känns jätte konstigt att vara här igen.
J har precis gått iväg till jobbet och ska jobba i 12 h!
Lika många timmar ska jag vara ensam och slå ihjäl men det ska nog gå bra.

Resan upp gick bra.
Så länge bussen körde kunde jag hålla mig lugn och bussen var inte still
sådär jätte mycket eller sådär jätte ofta.
Jag slog ihjäl de 5 h och 20 minuterna genom att lösa sudoku, lyssna på ljudbok
och spela betapet.
Jag såg mer än 20 rådjur under färden. Det kändes fint men det finaste var nog farmor
och farfar. Jag blev nästan rörd till tårar.
Fof hämtade mig efter jobbet och körde hem mig så jag hann byta om och sedan ner till
stationen. Väl där trodde jag att jag skulle få hantera mina nerver själv men farfar följde
med mig hela vägen till bussen.
Där satte han sig på bänken och väntade med mig till bussen kom.
Han gick inte förrän jag hade valt ett säte. Såg hur han lutade sig och kikade för att se att jag
fick en bra plats.
Sen blev det väntande i bussen  tills det var dags att åka.
Satt nog i 10 minuter och väntade.
När bussen svängde ut på vägen såg jag att farmor o farfar hade parkerat så
att de skulle kunna vinka till mig när jag och bussen for i väg.
Hur fint är inte det på en skala?!

Nu är jag ju som sagt här och ska slå ihjäl 12 timmar.
Jag tänker mig att jag ska träna lite. Ska testa på tabata träning.
Verkar spännande!
Sen funderar jag på att baka lite chokladbollar, jag har ju ändå semester.
Efter det ska jag ta mig en tur ner till stan och om jag har tur så kan J luncha med mig.

Hur har ni det en dag som denna?