För duktig

Jag vet inte om det är för att jag tagit ut mig men just nu tror jag att jag håller på att falla.
Det där äckliga kletiga mörkret som gör så jävla ont trillade in nu ikväll och allt känns
bara jobbigt dumt och meningslöst. Utan anledning.
Varför nu? Detta ska ju vara min glada, positiva och lycka vecka med J.
Vi träffas ju typ aldrig och så händer detta nu... snark.

Jag kan tänka mig vad det beror på.
Oj vad jag har pressat mig och kämpat.
Bitit ihop och lett och gjort saker som för mig är
stora, stora utmaningar.
Det är inte konstigt om jag är trött.
Jag har inte känt det själv men jag antar att mitt psyke säger
det till mig nu och det är därför som jag känner som jag gör.

Så hur löser man det?
Mitt sätt är att stå ut.
Ta det dag för dag, timme för timme, minut för minut, sekund för sekund.
Aldrig stanna utan fortsätta framåt.
Måste ha ett mål hela tiden även om jag inte måste ta mig dit snabbt.
Men att hamna i paus går inte.
Får aldrig, aldrig någonsin ge upp.

Det är just nu typ en och en halv timme till J är hemma.
Hur ska jag lösa det rent praktiskt.
Ska jag vara tråkig och gå och lägga mig nu?
Ska jag berätta för honom hur jag mår?
Känner mig som en dålig, tråkig flickvän..
Var skit trött igår när jag kom hit så vi gick o la oss jätte tidigt.
Jag somnade, inte han.
Jag snodde tydligen täcket också så han var lite bitter.

Vill vara ärlig med vad jag tänker här men jag orkar faktiskt inte.
Orkar inte blotta det just nu för det gör för ont.
Jag ska fortsätta virka och kolla på lost.
Stolpe för stolpe, maska för maska.
Minut för minut.
Pust.