Baka, baka liten kaka (kroppsbild)

Fast det var inte sant, för det var inte sant , för där i mellan kommer fastan.

Julen har gått bra.
Allt har flutit  på men nu efter är jag helt slut mentalt.
Det yttrar sig på olika sätt men känslomässig trötthet är nog största symtomet.
Labil.

Johan och jag har gjort en deal.
Efter nyår ska vi bli hälsosammare på många plan.
Denna julen har jag känt att jag gått upp i vikt.
Magen putar och det liksom känns i hela kroppen
att jag fått i mig lite för mycket.
Känner mig allmänt tung.
Idag kom domen.
+ 1,7 kg.
Det är ganska mycket för att vara mig ska jag få be att tala om.
Så det är inte konstigt att det både syns och känns.

Idag bakade vi GI bröd som vi tänker är nyttigare än köpebröd.
Man vet vad det innehåller och man har valt råvaror som
har bra GI värde.
Inte så att vi maniskt följer Gi, mer riktlinjer.
Brödet blev asgott.
Nu har vi spelat Wii fit plus i typ en timme.

Btw, vi tog kroppsbilder med så att vi kan skicka dem till vandra sen när Johan inte bor hemma mer (berättar om det en annan gång för kom på att jag glömt det )

I used to be fat

Det är ett tv program som heter så på mtv.

Jag gillar det programmet och det har blivit ett

av mina "slö-tittar program".

De är helt otroliga de som är med. Lyckas med

helt otroliga saker en del av dem.

Jag tittar just nu och hon som är med kämpar verkligen

emot. Hon vill men hon har svårt att pusha sig själv.

I alla fall. Man får tips på olika övningar och man 

blir motiverad.

Känns sådär att sitta i soffan och dricka pepsi och titta

på när de kämpar skiten ur sig.

Johan och jag brukar väga oss en gång i veckan.

Torsdagar är våra vägningsdagar men vi har inte 

vägt oss på två veckor.

Så idag vägde vi oss.

Jag var nervös för jag har INTE ätit nyttigt på sista tiden

men jag klarade mig. 

Jag är rädd för att bli dömd när jag skriver sådana här inlägg.

Jag vet att jag inte är överviktig och när man inte är det så känns

det som att det inte är okej att skriva saker som det här.

Att man inte får skriva att man är ledsen för att man inte går ner 

i vikt eller att man är orolig för att väga sig.

Men grejen är att jag gör inte det här för att jag tycker jag är för tjock

eller att jag behöver bli smalare.

Jag gör det för att jag vill leva hälsosammare, jag vill få en mer tränad kropp.

En kropp som orkar genomföra saker i livet. 

Jag kommer, om jag lyckas, tycka att min kropp är snyggare när den är mer 

tränad och det måste ju jag få tycka.

Att träna har blivit en ganska viktig del i mitt liv.

Det ingår bland annat i min arbetsträning och det måste ju ändå betyda nåt.

Man mår bättre psykiskt när man tränar. I alla fall gör jag det. 

Så, jag ska försöka att inte känna mig dum 

när jag skriver sånt här för det är min kropp, mitt liv och min blogg.

Jag har svårt för att bli dömd, när folk tycker negativa saker om mig.

Så, ja.

Jul hos J & Z

Tjohej

Det är mycket att göra.
Snart är det jul.
På måndag.
Vi firar två dagar nämligen.
Jag kör för fullt.
Det känns som jag liksom tar ut det sista nu
för sen efteråt kan jag lägga mig ner och dö.
Men det kommer jag ju inte göra för känner mig själv.

Jag brukar alltid köpa en julklapp till mig själv vid jul.
Någon sån där sak som jag vill ha men som är ganska
dyr så att jag inte köper den i vanliga fall.
I år har jag problem.
Har två saker jag vill ha som är ganska dyra.
Funderar på att köpa båda.
Haha, kan man göra så?
Eller är man för tjock då?

Kan ju berätta vad jag vill ha för er så kan ni säga vad ni tycker jag ska
köpa eller om jag ska köpa både och?

Det första är en makrotub/konverter/mellanringar.
Finns många namn på det.
Det är till kameran och man sätter det framför objektivet vilket
gör så att det blir mer makro. Ett bra alternativ om man som jag
inte har råd med super dyra makro objektiv.
Jag har redan en makrotub från Japan.
Den kostade typ 50 kr och jag började med den för att själv
se vad jag tyckte om makrotub.
Skillnaden på den och den jag vill ha är att den jag har inte har
någon elektronik utan objektivet blir helt dött och man får ställa
in allting själv istället för att man får hjälp från kameran.
Den billigaste makrotuben med elektronik jag hittat kostar
1495 :-

Den andra dyra saken som jag vill ha är en pulsklocka.
Det är precis vad det låter som. En klocka som känner  av puls
och den är ett bra redskap då den räknar ut tillexempel hur många
kalorier man har bränt utifrån ens puls.
Man kan också se vad träningen ger en som t.ex. om det är kondition.
Jag hade helst velat ha en som går att simma med men det blir så himlans dyrt
så det går inte.
Utan jag tänker att jag får börja med den här lite billigare och se vad jag tycker.
Är det den bästa mojäng jag någonsin ägt kan jag ju sälja den och satsa på den dyrare
då.
Priset på den klockan jag vill ha ( som dessutom är svart och lila!!! ) med tillbehöret så
man kan spara inforamtionen på datorn är:
1194:- 

I'm sorry to interrupt

Den eviga frågan om någon bryr sig dyker direkt upp i mitt huvud när jag sätter mig här framför
den vita skärmen med det blinkande sträcket.
Svaret jag alltid ger mig själv är att jag tror inte det men det spelar ingen roll.
Det är ju inte därför jag skriver.

Jag lyssnar på någon konstig spellista på Sportify.
Den är flummig och positiv.
Sådär " Jag har aldrig upplevt livet som svårt "
Men det kanske är ganska bra för annars hade jag nog
trillat isär.

Det gör jag nästan ändå.
Jag vet inte ens vart jag ska börja för det är så mycket hela tiden.
Kanske inget för er som läser (om någon läser) men för mig är det mycket.

Den stora svåra frågan i vårat liv just nu har berott på att Johan fick ett jobb erbjudande....
...I Uppsala...i 7 månader. Skulle han tacka ja? Vad vill vi? Vad finns det för problem med det?
Osv.
Han tackade nej igår.
Det var skönt. Då behöver inte jag flytta min jobbträning och psyk osv.
Jag stannar kvar med mina vänner och familj. Allt blir som vanligt.
Men Johans magkänsla krånglade.
Det kändes inte bra.
Så idag tackade han ja.
Så nu finns det endel att lösa.
Ska jag flytta? Var ska vi bo? Vad gör vi med denna lägenheten osv osv osv osv...
Det löser sig.

Jag är rädd för att bli själv.
Kommer jag klara det?
Jag är ju ändå själv med det mesta i mitt mående.
Pratade med min kontaktperson om det idag.
Jag kan inte...tänka eller prata om att vara själv.
Med måendet då alltså.
Tårarna kommer direkt.
Då började hon ifråga sätta Johans och mitt förhållande.
För om jag aldrig få vara mig själv.
Om jag inte får vara jag med pappa , inte med Johan och oftast
inte hemma.. vad händer då?

Sen pratade vi om att börja terapi öva på att åka tåg..
Det kunde ju vara bra.

Hade jag kunnat det nu hade jag nog bara åkt iväg någonstans nu
För när jag är ärlig vilket jag just nu inte är så ofta så orkar jag inte.
Jag orkar faktiskt inte.
Fast det gör jag ju?
För så fort jag har klickat på knappen och sen fällt ihop datorn kommer
jag ju vara som vanligt igen. Visar lite, gnäller lite men säger inte hur det egentligen är..

Things were bad. She was in despair. Things were bad and you were never there, but things were bad, she came up for air.

Blod, massor med blod

Har varit lite drama här idag.
Igår började jag blöda och jag ska inte ha mens nu.
Vi oroade oss inte så jätte mycket då men ringde ändå
sjukvårdsupplysningen. De trodde inte det var någon fara
om jag inte började blöda mer.

Idag när jag gick upp så blödde det dock mer men jag åkte
till jobbet i alla fall.
När jag var där trillade ut stora klumpar av blod och då
började jag bli lite orolig.
Så jag åkte hem lite tidigare.
Johan ringde vårdcentralen från sitt jobb och
efter ett tag ringde de upp.

Efter att ha pratat en stund kom vi fram till att det nog inte
var någon fara utan biverkning på en medicin.
Skönt att veta och skönt att inte behöva oroa sig.
Jag brukar inte stressa upp mig så mycket över min kropp,
tänker oftast att det löser sig själv.
Jag kanske gnäller lite men jag brukar inte göra nåt åt det eller så.
Men den här gången blev jag faktiskt orolig^^

Jag har nu även bokat in tid för cellprovtagning och ska prata
preventivmedel när jag ändå är där.

Slutet gott allting gott typ :)

Johan var bäst i världen och ställde upp <3

Även Annie stötta mig <3

Sur jävla Gubbe

Låten heter så.
Som jag lyssnar på just nu.
Den är sådär men lika kaos som jag känner mig.

Det är en vecka sen jag skrev.
Ibland har jag tänkt att jag ska skriva.
För jag behöver ju ventilera men jag har inte orkat
använda datorn.
Nu hamnar allt i ett inlägg.
Är ensam hemma och har tid och lite ork.
Eller Alfons är här så helt själv är jag ju förstås inte.

Igår var vi på en restaurang och för första gången tappade
jag kontrollen sådär på riktigt bland folk.
Det var ganska mycket folk på restaurangen och personalen
var stressad.
Johan och jag hade ett litet två mans bord med tänt ljus.
Jätte fint.
Plötsligt känns det som jag håller på att svimma.
Inte fysiskt utan psykiskt.
Allt runt vårat bord snurrar och jag kan inte titta på det.
Jag griper krampaktigt tag om bordet för att inte ramla.
Vet inte hur jag ska beskriva hur det kändes men de kändes
som att jag höll på att svimma ur min kropp?
Låter jätte dumt men så kändes det.
Johan såg ju direkt att något var fel men jag kämpade på.
Gav inte upp.
Man kan ju inte bara gå när man beställt mat på en dyr restaurang.
Sen att jag inte alls var nöjd med maten men inte vågade klaga.....

Annars då?
Det har varit mycket strul med pappa.
Det är som att det blir värre och värre.
Känns inte alls bra. Inte nu innan jul.
Månaden började med att jag försökte vara positiv.
Varför gör jag så?
Varenda jävla år försöker jag lura mig själv att det inte
är så farligt med jul men det ÄR det!
Jag blir räddare och räddare ju närmare vi kommer.
Mer o mer stressad blir jag säkert också i och med att jag är rädd.
Oså detta med pappa.
Mer bråk. Mer idioti. Mer stress. Mer skäll. Mer av allt.
Nya nivåer som jag inte vet hur jag ska hantera.
Jag har uppgifter inför jul och det är dem jag fokuserar på.
Bara att bocka av.
Allt jag gör just nu skriver jag upp på en lapp.
Som ett schema för jag kan inte hålla något i huvudet.
Jag hoppas att jul nr 2 blir bra för den har jag inte ens orkat
oroa mig över. Sen kanske jag blir tvingad att spela piano?
Ah stress så jag spyr men jag tänker inte tänka på det.
Orkar inte det.

Den där nya nivån med pappa.
Han brukar i normala fall skrika på mig och alla andra när han blir
irriterad eller så.
Det är jätte jobbigt. Verkligen. Men det har jag varit med om förr
så det är liksom... inte okej men ni kanske förstår?
Sist han blev irriterad på mig gjorde han något nytt.
Han skrek inte.
Han sa med förmanade pappa röst.
"Zara, det här är verkligen allvarligt."
Jag tänker inte gå in på vad det handlade om för det är lamt men
han sa till mig som om jag hade typ sparkat något i huvudet utan att
förstå allvaret i det.
Hur hanterar man det?
Hur ska jag tänka kring det?
Det känns ju som att om han nu tyckte det var så allvarligt så borde han ju
gå runt och tänka på det.
Komma på lösningar, och tänka runt det.
Säga något mer men det har han inte gjort.

En tredje sak som oroar.
Fick ett brev från Fk.
Jag förstår inte riktigt innebörden av det men
om jag tolkar det rätt har nånting blivit fel så jag kommer bli
av med ganska mycket pengar.
Det skulle inte vara så bra eftersom jag redan har så lite att jag
lever ganska mycket på Johan.
Jag vet, jag är hemsk men så är det.

It's okay not to be okay

Är det verkligen sant?
Nej det är det inte!
Det sägs så men det är inte så.
Tänk efter?
Det är inte sant.

Vi bestämde för ganska längesen att jag skulle klara mig själv tills det blev kris.
Det bestämde vi för att J skulle spara sin kraft till när det verkligen behövdes.
Nu behövdes det verkligen och han orkar inte.
Om jag säger bestämt att han ska köra mig till sjukhuset gör han så klart det men
för övrigt orkar han inte.
=
Jag är själv.
Helt själv.
Jag ska ta alla svåra beslut själv.
Jag ska mitt i all sjukdom vara förnuftig att se om jag faktiskt behöver vara inlagd
eller om jag ska kämpa vidare själv.

Nu kanske ni börjar argumentera med mig och säga att jag inte alls är själv.
Jag har ju min familj. Min pappa tillexempel?
Bara det att han inte orkar. Han har aldrig kunnat hantera att jag är sjuk.
Att jag också är det. Han orkar inte en till som är sjuk.
Han gör inte det. Så jag känner att jag inte kan lasta honom med det.
Ibland säger han att han finns där men inte egentligen.

Men jag har ju min syster?
Hon har nog med sitt. Sin pojkvän, sitt jobb, sitt liv.
Skulle jag säga att jag behövde något specifikt för att överleva skulle hon göra det.
Det skulle nog alla men grejen är att det inte finns specifika saker oftast.
Jag kan inte säga "gör det här så blir allt bra" för det funkar inte så.
Oftast är det flummiga saker.
Stöd och tålamod. Överflöd av kärlek , trygghet och tröst.
Sånt som kostar energi, mycket energi.

Men mina vänner då?
Jo, mina vänner säger att de ställer upp i vått och torrt.
Men de kan inte bära mig. Jag skulle bränna ut dem totalt väldigt snabbt.
Dessutom har de också sitt eget och absolut inget ansvar över mig.

Psyk då?
Jo jag har min kontakt person.
Henne träffar jag ungefär en gång i månaden.
Det räcker oftast inte. Hon jobbar måndag till fredag. Helger då?
Kvällar? När hon är på semester?
Jag kan ringa hennes telefonsvarare men det hjälper ju inte när man drunknar.
Dessutom har hon ganska oftast förminskat saker jag sagt.

Sen vet jag inte riktigt vad jag ska rabbla upp mer?
Så jag ska börja leta stödgrupper.
Jag ska kolla upp om man kan få någon jourperson eller jourfamilj.
Eller kanske om man kan få ha mer regelbunden kontakt med psykjouren.
Vad som helst.
Jag måste hitta en lösning.
Jag kan inte vara själv i det här och finns det ingen lösning, ja då får jag väl lära mig att
vara själv men jag hoppas att jag inte ska behöva det.
Jag jobbar på att inte behöva vara det.

Berg och dalbana

Innan ramlade orden ur huvudet på mig men nu sitter jag här och stirrar på skärmen.
Så mycket som jag vill få ur mig men det blir bara en ända stor deg av ord och bokstäver
när jag försöker skriva nu.
Så jag får köra den raka varianten. Skriva det som kommer upp utan att runda till det.

Jag känner mig bipolär just nu. Eller alltså, det är jag väl alltid men just nu uppfattar jag det själv.
Jag mår helt okej, nästan till och med bra för att i nästa sekund ligga på golvet och kippa efter luft.
Så är det. Bokstavligt talat.
J sa innan att han nästan önskar att jag bröt ett ben så han kunde förstå.
För som anhörig är det inte lätt att förstå när det är så rörigt som det är nu.

Förra gången när jag blev inlagd så blev jag det akut.Typ i alla fall. Jag kommer ju inte ihåg så mycket
av det så kan inte egentligen uttala mig.
Blev hämtad av psykjouren.. Han som hämtade mig träffade jag för ungefär ett år sedan när jag också mådde dåligt. Han sa att han kom ihåg mig och när han hämtade mig. Jag hade tydligen inte varit kontaktbar?  Konstigt, kan inte förstå det själv.
Skitsamma. Det var inte det jag tänkte skriva utan min poäng var att då var det ungefär som nu.
Jag låtsades att jag mådde bra fast i själva verket så levde jag knappt.  Johan märkte ingenting och A var mitt ända fysiska stöd precis som nu. Eller inte precis men åt det hållet.
Jag mår inte lika dåligt nu som jag gjorde då. I alla fall inte än.

Man ska ju inte gå i samma fälla två gånger så den här gången så sa jag till Johan. Gjorde det ikväll.
Jag vet inte om det hjälpte mig precis men nu vet han.

Han fick beslutsångest och visste inte om han skulle gå till sina kompisar eller inte. Stanna hos mig eller gå till dem. Han mådde jätte dåligt så jag la mig själv åt sidan och försökte verkligen hjälpa honom.
Tillslut bestämde han sig för att gå men innan han gick så sa han "Om du vill göra något för mig för att jag ska må bra så försök att må bra och vara lycklig själv"

Det låter ju jätte bra och sådär men alltså...
Hur gör man det?

En gammal bild på mig och Prinsen.
Jag tror jag var hyfsat lycklig här? 

Trött

Nu har det gått tre nätter som jag inte sovit ordentligt.
I tisdags natt hade jag panikångest.
I onsdags natt hade jag jätte problem med magen.
Fick springa upp några gånger och där i mellan hade jag jätte ont.
I natt var jag ledsen och kände mig ensam.

Jag måste vända det här.
Hur gör man det?

Snart ska jag jobba.
Sen ska jag baka med A.
Sen ska jag simma.
Sen ska jag sova.
Så känns det nu.

Korthus

Idag var jag på psyk och idag fick jag faktiskt prata.
Tack för det! Det behövdes!
Jag fick göra ett test om hur jag mått senaste veckan och jag fick
nästan "full-poäng" eller vad man ska kalla det på både mani och depressivt.
Det säger endel om hur det faktiskt har varit.
Kaos.

Jag mår kanske lite bättre nu.
Jag sov på "riktigt" inatt och jag hoppas verkligen att det fortsätter så.
Det kan nog rädda situationen.

Jag tror fortfarande att jag är väldigt stressad eftersom jag hela tiden
kommer på mig själv med att tänka "shit, klockan är 15.36, hela dagen är körd"
Man hinner göra saker även om klockan är 15.

En annan sak sm jag tror är bra är att jag fick min journal nu.
Äntligen. Det kostade lite men det var det värt.
100 sidor exakt är det.
Det är dock bara från öppen psykriatrin efter som det från sjukhuset
var man tvungen att beställa.
Jag ska nog göra det.
Jag funderar på att försöka göra en slags tabell där man kan följa från månad till månad
hur jag mått genom åren.
Tänker det kan vara intressant för i alla fall mig att veta.
Vill även göra en lista på alla mediciner jag fått genom åren och varför jag slutat med dem.
Jag tror även jag hoppas på att få lite svar.
Har ibland upplevt att vården undanhåller saker för en.
Kanske är min ängslighet som gör jag känner så men man vet aldrig.

Skämskudden

Eller mer typ OMG jag vill döda mig själv för att jag är sämst.
Slå mig själv. Riva. Förstöra för det är de ända jag är värd!

Nej okej.
Försöka lugna ner sig.
Det som gjort mig så här är inte väldens största grej.
Egentligen.
Men någon tycker inte om mig.
Och jag har svårt att hantera det.
Eller alltså.

Från början.
Jag köpte en grej på tradera.
Det funkade inte för mig att betala för min dator kunde inte öppna sidan
som måste poppa upp för att man ska kunna betala.
Så skulle jag skicka det där mejlet och säga det.
Men jag glömde det. Jag sköt på det.
Så himla dumt och nu, nu har jag ett negativt omdöme på tradera.
Och kommer säkert få fler för har betalt sent.
Vill mest döda mig själv.
Men försöker lugna mig.
Försöker tänka att man kan tycka om mig ändå.
Att jag borde kunna tycka om mig själv ändå.
Men det är svårt.

Hatar alla mig nu?
Tycker ni att jag är lika sämst som jag själv tycker?
MÅSTE SKÄRPA MIG
*sönderstressad*

Tji fick jag

Jag har ögoninflammation.
Har nu haft det i typ två, två och en halv vecka utan att göra något åt det.
Eller det var inte helt sant för jag köpte en kräm på apoteket i måndags
som inte funkar. När jag var där då tyckte personalen jag pratade med att
jag borde söka till en vårdcentral.
Vilket jag struntade i.
Klarar mig själv.
Fast det gjorde jag inte så på tisdag så ringde jag sjukvårdsupplysningen
och fråga vad de tyckte.
De tyckte också jag skulle söka till en vårdcentral.

I onsdags var jag i Habo med Papi.
Vi hade 2 h att slå ihjäl så jag föreslog vi kunde gå till Habos vårdcentral.
De hade fri tid mellan 1-2 och jag började jobba ett.
Igår hann jag inte ringa för jag var med folk och var inte hemma i tid.

Så nu, nu äntligen tog jag tag i det.
Letade rätt på numret och ringde.
Då är vårdcentralen stängd för de har utbildning.
Haha! Sånt flyt.
Aja tänkte jag och loggade in på mina vårdkontakter och tänkte boka där.
Fast då stod det att de kanske inte läser det förrens efter två arbetsdagar.
I så fall skulle de kunna läsa det på måndag men kanske inte förrän på tisdag - onsdag och
då skulle jag inte få någon tid förrän typ veckan därpå?

Så nej jag ringer på måndag igen istället.

Istället då tänkte jag boka cellprovtagning för livmoderhals cancer.
De har nämligen glömt skicka sånt brev till mig.
Bara det att deras hemsida inte funkar?
Så det går inte välja datum och inte typ av behandling eller någonting,

Det är nog helt enkelt inte tänkt att jag ska boka något nu.
Kanske dör i helgen och då är det ju onödigt ändå så det var nog bäst såhär.
Eller hur?

Jaha

Efter en halv dag av handikappande ångest bestämde jag mig för att rota i medicinskåpet. Där inne längst ner längst in har jag sparat medicinen som jag fått av finaste V. Den som är beroende framkallande så att de helst inte skriver ut den, i alla fall inte i första hand. Skötsamma.
Medicinen har legat där så att jag kunde ta i extrema nödfall. Det där med extrema nödfall är svårt men idag behövde jag dem. Jag tog en halv för jag brukar känna av mediciner så mycket.
Men den funkade inte. Mirakelmedicinen, mitt hopp. Den hjälpte inte helt. Lite lättade den kanske men inte helt.

Nu ligger jag i badet med låst dörr. Har tagit andra halvan och hoppas på de bästa. Jag vill vara i fred, därför är dörren låst. Behöver få vara svag. För de är kämpigt nog som de är.  Min plan gick inte så bra innan. Tjockhud.

O&o

Svårt

Det är tungrott.
Jag vet att jag inte skulle gnälla men jag måste få ur mig alltihop för jag drunknar.

Folk i min närhet fortsätter att må dåligt så jag biter ihop.
Jag försöker spela positiv och glad och jag försöker låtsas att jag mår bra.
Dock har det resulterat i att jag inte städat som jag borde.
Jag har faktiskt inte orkat för jag har kämpat med så mycket annat.
Men nu sa J att han mår så dåligt av att det är stökigt hemma för han kan inte slappna av här då,
och inte på jobbet osv så om det fortsätter så måste vi ta en paus/göra slut/flytta isär.

Paniken växte.
Biter tag ännu lite hårdare om läppen och försöker ändra mig.
Försöker vara duktigare.
Försöker vara gladare.
Försöker orka allt jag ska orka fast jag inte orkar.

Därför står jag och diskar all disk
samtidigt som jag knappt kan andas.
Armarna skakar och jag stirrar med bestämd blick
på föremålet jag håller i händerna.
Snabbt snabbt diskar jag för att sedan snabbt plocka upp
en ny sak.
Måste bli klar så jag kan få skära mig tänker jag.
När jag väl är klar går jag istället och sätter mig med
en ugglemugg med pepsi. Tar sakta en klunk och hoppas att
det ska trycka ner ångesten någonstans nere i magen och inte
uppe i halsen där jag knappt kan hantera den.
Men det hjälper inte.

Om jag inte får prata med någon om hur jag mår.
Om jag inte får visa att jag mår dåligt och om jag ska
klara allt det där själv så som det var innan.
Då kan ni FAN i mig inte plocka bort mina verktyg.
Då kan ni inte förbjuda mig att skära eller göra vad jag vill.
Jag kan inte klara vad som helst.
Så jag tänker börja skära mig igen.
Där det inte syns.
Sen om det blir så eller inte vet jag ej men jag tillåter mig själv
att göra det om jag vill.

Bloggen är den ända som lyssnar just nu.
Den svarar inte men jag får i alla fall tömma ut lite av det
som inte får plats.
Ni kan svara åt bloggen om ni vill men det är oftast tyst.
Men bloggen lyssnar alltid.
Tack <3

Obefogat

Idag har jag varit på jobbet och tränat för första gången sedan jag blev sjuk.
Jag är taggad. Vill träna massor och jag vill bli mer positiv.
Vill inte att folk ska uppleva mig som den gnälliga utan som den posítiva, spralliga tjej jag
en gång var och kanske till och med är.
Hur upplever ni mig? Är jag den negativa, gnälliga?

Vi var på bio nyss. J, L och jag.
Vi såg Enders game och den var faktiskt bra.
Hade ingen aning om vad den handlade mer än att det var något i rymden.
Jag brukar inte gilla rymdfilmer så jag blev positivt överraskad.

Efter filmen gick vi och handlade och efter det har jag fått mycket ångest.
Jag känner mig skyldig som om jag gjort något olagligt.
Vad jag vet har jag inte gjort något så det är ju obefogat.
Känslan är väldigt stark och jag blir rastlös och olustig av den.

"Din ängsliga personlighets störning" sa J och gav mig en kram.
Det stämmer säkert men jag brukar inte få såna här anfall?
Inte på detta sättet?
Inte med en sådan specifik känsla?
Skumt det där.

Men för att avsluta positivt så är jag nöjd med dagen.
Jag är glad för träningen och jag ser positivt på dagarna framöver.
Ser fram emot saker!

Far

Jag leker med tanken.
Den förbjudna tanken.
Sen bestämmer jag mig och jag ler.
Tvivel.
Sen bestämmer jag mig för att vänta.
Gör det till ett spel, en kamp, en tävling.
Hur länge står jag ut?
Hur länge klarar jag att låta bli?
Det går bättre och bättre och ibland är
det totalt omöjligt.
Men jag har låtit bli.
I ett år kanske?
Kanske mer.
Några ynka snedsteg som enligt mig inte
räknas men som enligt psykvården är mer än
tre på ett år.
Det största av alternativen som gick att välja.
Som att man inte ska uppmuntra att det kan
vara fler.
Nog om det.

En annan sak som snurrar i tanken.
Gör jag det för att jag vill och tror att jag mår
bra av det eller gör jag det för att det för att
skada mig själv.
Det är inte så lätt att veta.
Hon är lurig den där.
Jag är lurig.
Man vet aldrig riktigt hur det ligger till.
Under ytan.
Hur ska du, ni eller någon veta när jag inte
vet det själv.

Hur svarar man på frågan "Varför då?"

Ryck upp dig!

Igår var en bättre idag.
Idag är en sämre.
Jag tog ut mig på jobbet tror jag.
Blir nästan arg för att jag inte funkar som jag ska.
Men man får ha sådana här dagar.
Det får man!
Det man inte får är att ge upp.
Jag har efter jobbet suttit fast i soffan.
Försöker ta mig loss nu, några steg i taget.
Sedär, nu har jag fyllt diskmaskinen.
Lite i taget.
Pressa sig själv försiktigt.
Oså glad musik!
Känns som ett hån men jag tänker att
det liksom kanske väcker liv i mitt psyke.
Ger det och mig energi.
Cola med socker blev det med.
Kickar, kickar...
Ingen middag men världens största bulle från Johans café.
Och en halv chokladboll.
Är snäll och elak mot mig själv på samma gång.
Mammar mig själv.
Kan man säga.
Mammor ska vara snälla och förstående men också
försöka uppmuntra och pressa en till att göra det bästa man kan.
Så man inte blir slapp.
Så jag mammar mig själv.

Ska försöka städa lite till.
Sen virkning och resten känns ganska ovist just nu.
Tar det som det kommer!

Åh, Winnerbäck.
<3

Litium

Ja det gick väl knappast som jag tänkt mig hos min kontaktperson idag.
Jag hade verkligen behövt få prata av mig och berätta om allt jag upplevt men...nej.
Istället fick jag ett papper med frågor framför mig.
Det var för bipolära och man skulle fylla i hur man mått senaste veckan.
Inte så svårt kan man ju tycka?
Jag klarade inte av att svara på de.
Efter 5 minuter påbörjade jag fråga nummer 4 och även här, precis som på de föregående
frågorna körde fast sa min kontakt person att vi avbryter och så tog hon papperet och
rev sönder det.
Jag blev först förvirrad och sen tacksam.
Jag orkar verkligen inte och är helt oförmögen att göra sådana saker.
Sen tog hon upp medicin ämnet.
Jag är svår medicinerad, dels för att jag får många biverkningar och till och med har blivit
överkänslig (eller nåt) mot vissa mediciner och dels för att jag är kräsen.
Jag står inte ut med biverkningar för jag tycker inte jag ska behöva leva så och för att jag
helst vill slippa mediciner.

Hon och min psykiatriker hade pratat om Litium.
Jag har varit och är väldigt motsträvig när det kommer till litium.
Det känns som en väldigt seriös medicin och jag är ju egentligen emot mediciner.
Hon började i alla fall berätta om medicinen och jag fick en broshyr som jag inte ens orkade titta
ordentligt i utan mest satt och viftade med.
Jag ställde i alla fall en del frågor men jag har en känsla av att hon är partisk.
Hon är så himla positiv och säger att alla , nästan, blir jätte nöjda.
Vet inte. Usch. Vill inte.

Så V <3 , vad tycker du?
Ska vi börja med Litium?
Är det okej eller är man besegrad då ?

Och efter pratet om medicinen fick jag en lapp med information på som hon ville jag skulle läsa igenom.
Pöh. Jag kan inte koncentrera mig ALLS. Skulle jag kunna läsa en tråkig informations lapp då?
Jag försökte i alla fall.
Slutade med att jag sa att det var lugnt utan att jag visste vad det innebar.
Sen fick jag följa med till datorn och så fyllde vi i om mig på datorn.
Massa frågor om min sjukdom och saker som har med det att göra.
Bland annat om hur mycket jag har frånvaro från mitt jobb?
Haha jag har ju inte ens något jobb?
Karen tyckte att jag skulle skriva 35 h om året. Är det lite eller mycket?
Ingen aning. Hon kanske blåste mig och ljög där?
Jag gick med på att fylla i lite vad som helst.

Sen lyckades jag fråga om jag fick läsa min journal igen.
Denna gången ska jag försöka stå på mig.
Det låter så fint. "Det är klart att du får"
Men så lätt var det ju inte sist jag försökte.

Sen var det dags att gå.
Nu sitter jag hos pappa för det blev så.
Jag orkar inte kämpa eller stå på mig.
Pappa har inget med saken att göra måste tilläggas.

There is nothing I need except the function to breathe

Vaknade idag och nu tog det stopp.
Jag är anti allt.
Orkar inte ta in något för det är fullt inuti.
Jag är nog bitter.
Ska strax åka till min kontaktperson och det
känns som att bestiga ett berg för jag VILL INTE.
Den jobbigaste bussen i stan.
I 40 minuter.
Sen en halvtimmes samtal och sen tillbaks.
USCH.

overdramatic

Nu är det som det är och jag måste. 
Det är ju bra egentligen.
Försöker dränka allt i pepsi.
Sen fanns det ingen pepsi max och 
jag sitter här med en vanlig och det förstörde 
min plan så vet inte hur jag ska göra?


I'm two quarters and a heart down
And I don't want to forget how your voice sounds
These words are all I have so I write them
I need them just to get by

Efter regnet

Jag trycker fortfarande undan känslorna.
Vill inte känna, orkar inte känna.
Det börjar dock rasa nu.
Jag har börjat tappa minnet.
Eller inte minnet rent så men jag får inte ihop
saker. Kan inte planera för kan inte hålla saker i huvudet.
Min hjärna flippar också ur mer och mer.

Men imorgon ska jag till min kontaktperson.
Får se om de hjälper.

Vi pratade om avslappning idag på jobbet.
Jag tänkte tanken att jag skulle gå på avslappning
men började direkt att motarbeta tanken.
Jag är rädd för det, att slappna av, släppa kontrollen:
Har sedan jag var liten försökt att vakta och vaka.
Ha koll.
Då kan man inte slappna av.
Jag slappnar av på mitt sätt men jag funderar på om
jag borde lära mig avslappning.

Kan ni slappna av?
Känner ni er nöjda med er själva även om ni slappnar av?
Hur gör ni för att slappna av?
Tips och tricks?

Mitt ända tips är spikmatta :)

Inte som jag trodde

Jag fattade liksom att jag tillslut inte skulle orka mer men jag trodde ju att det skulle vara psykiskt.
Istället har jag fått någon form av förkylning som klampar fram i min kropp förunderligt fort.
Spännande.
Just nu dricker jag pepsi och tycker synd om mig själv ;)

Snart ska jag vara en super woman igen.
En något förkyld sådan.

Förresten har jag börjat sticka sockar.
Jag kan inte göra hälen men jag ska försöka lära mig.
Fusk sockar på två stickor var inget för mig, tyvärr.

Everyone wants to dance to a happy song

Börjar med frågan.

Hur mår jag?

Jag kan faktiskt inte svara på det.
Tillåter mig inte att känna efter. Det skulle inte funka.
Bara jag känner efter det allra lilla minsta spricker skalet 

så jag skyndar efter tejpen och tvingar bort känslorna igen.

Männen i mitt liv är just nu inte på högsta toppen.
Snarare närmare längst nere i mörkret.
Därför håller jag ihop.
Ler och är duktig.
Orkar allt.
Inget är omöjligt.
Inte i närheten av manisk bara åt super woman hållet. 

Med kraft jag borde spara genomför jag uppgift efter uppgift. 

Jag kommer med råd som bara knuffas bort eftersom de inte är i

läge att ta åt sig av dem.
De kanske inte ens är bra, vad vet jag? 

Det är svårt att stå vid sidan av.
Se på när glädjen och viljan försvinner mer och mer.
När jag vet hur hopplöst och förjävligt allt kan kännas i det där 

vilseledande mörkret.
Hur jobbigt det är att slå sig loss och hitta glädjen igen. 

Nu kanske deras deppighet inte är som min.
Det vet jag inte alls. 

Jag hoppas inte det, jag hoppas deras är mild och övergående.
Det kan vara lika hemskt ändå men jag hoppas för deras skull.

Jag blir arg och hatar mig själv för att jag inte kan göra något.
Att jag inte kan hjälpa.
Men det är förmodligen självhatet som är min drivkraft just nu.
Det är det som får mig att fortsätta framåt.

Det är svårt att stå vid sidan om och se på.
De gör ju det ofta med mig men jag känner att det är en skillnad.
Jag har sökt hjälp.
Jag pratar med en person åtminstone en gång i månaden.
Jag har gått KBT.
Jag jobbar med mig själv och pre

ssar mig själv även när jag inte orkar 

för jag vet att det blir svårare o svårare ju mer man fastnar.

Hoppas det går över.
Inte för min skull utan för deras.
Jag är skyldig dem att orka för de har orkat åt mig när jag inte orkat. 

Skrattar bort tårarna!

O&O

Undantag

Det går sin lilla gång.
För det är väl så man säger?
Konstigt det där, att alla ljuger.
Gör man inte det så använder man någon kliché som inte betyder ett skit 
för att liksom komma undan och inte gnälla.
Ändå så ställer man den där frågan "hur mår du?" och man liksom räknar 
med att inte få hela sanningen slängd i ansiktet. 
Tänk om någon faktiskt hade börjat berätta i detalj om alla sina bekymmer och krämpor. 
Sin oro och stress.
Då hade man nog nästan trillat baklänges. 

Man ska lyssna och förstå. Man vill lyssna och förstå men det är inte alltid man orkar.
Sen kan det också vara sådär att man behöver få berätta och så ställer fel person frågan
och då kan man inte tiga för man måste få berätta och släppa på trycket.
Det kan bli dumt. Jag har en tendens att göra så.
Ibland är det så fullt i min kropp att jag berättar för alla som är villiga att lyssna, nästan.
Usch inte bra.

Om jag ska vara ärlig nu då för bloggen frågade mig faktiskt hur jag mådde
så skulle jag säga att det är skapligt men jag är lite orolig i själen.
Är orolig för min far som berättade att han inte mådde så bra och eftersom jag
hela mitt liv sett det som min uppgift att rädda och ta hand om mina föräldrar
*läs mellan raderna*
så känns det lite tungt och jobbigt.
Jag blir arg på mig själv för att jag inte gav honom mer positivt.
BAAAH.
Blir skitsur och vill bara hacka en gaffel i låren för att straffa.
Nog om det om jag inte ska hamna helt ur balans.

En annan sak som inträffat är att jag får för mig att jag är död.
Jag tror på riktigt att jag är död.
Att ingen ser mig. Att Johan inte är där jag sist såg honom för
jag finns inte mer i hans liv.
I och med att jag aldrig upplevt just det här innan så är det jobbigt och nytt
och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det.

Jag berättade det för Johan och då sa han att han hade läst om det nyligen.
Tydligen är det vanligt att bipolära för den typen av upplevelse.
Konstigt.
Borde kanske berättas för min kontaktperson.

Så slutligen.
Egentligen.
Det korrekta svaret.

I feel fine!

For a few dollars more

Igår var Jessica här och vi gjorde de vi nästan alltid gör, stickar och virkar.
Vi åt även tacos <3

Sen var hon snällast i världen och hjälpte mig lägga upp mina kläder på tradera.
Har tänkt göra det jätte länge men aldrig blivit av.

Kolla gärna vad jag säljer och köp om ni känner för det ^^

Mitt tradera konto

Saknar ni värmen när ni ser somriga bilder?

Högstadiet i repris

Eller något åt det hållet.
Jag tror tyvärr att några från mitt högstadie har flyttat hit till ett hus i närheten.
Det hade inte gjort mig ett skit om de lät mig vara ifred men idag så gjorde de inte det.
Inget stort eller så men det var som att återuppleva endel känslor från högstadiet.

Jag klarade mig bra på högstadiet. Blev inte mobbad eller något så men det var lite
skräckartat ibland med de jobbiga killarna.
Kände mig på min vakt och lite stressad och paranoid.
Så kändes det idag med.

Nu känner jag mig paranoid.
Det kan ha med min sjukdom att göra men man vet aldrig.

Skitsamma, jag hoppas de i fortsättningen låter vandra omkring i lugn och ro.

Bra saker idag var att jag fick hem en bok jag vann på tradera.

En annan bra sak idag var att jag träffade Anna.
Hon är så jävla snygg!
Vi pratade om att göra dreads på mig och jag berättade även om att jag  ska göra septum. 

Tungt

Ja, just nu känns det lite tungt.
Har haft en "prat i bil" stund med pappa.
Konstigt det där att vi när vi sitter i en bil kan prata så himla bra
men inte annars. Till och med så bra att vi står utanför lägenheten i
flera minuter innan jag hoppar ur och han åker hem igen.

Vad pratade vi då om idag som fortfarande känns lite jobbigt?
Jo, jag erkände att jag behöver deras stöd och jag tror det var lite
underförstått att jag inte känt att jag fått det.
Pappa berättade hur han kände inför min arbetsträning och det är så
mycket lättare att förstå varandra när man pratat med varandra.
Inte visste jag att han jämförde min situation med hur han hade det förr.

Papi berättade också saker som han hade svårt för.
Konstigt det där för oftast är pappa min odödliga hjälte även om jag är
smärtsamt medveten om att han inte är odödlig och för evigt.
Men jag ser upp till honom.
Han har dåliga sidor, ja, men vem har inte det?
Och han är faktiskt snäll och bäst även om det ibland blir dumt och fel.
Han menar väl i grund och botten och jag älskar honom.

Tänk om han fick läsa här på min blogg, och läsa det här?
Undra vad han skulle säga då?
Men det får han inte för jag vågar inte.
Ibland är jag för ärlig här och det passar sig inte för föräldrar.
Så är det.

Nu ska jag börja virka på mitt sjuhundraelfte projekt för stunden.
Höhö, lite överdrivet kanske men försöker nog virka bort ångesten.

Träningsvideo!

Mitt veganska shampoo har anlänt

Och jag är lycklig som ett barn på julafton.

Det jag köpte var som skrivet av märket Aubrey.
Klicka här för att komma till sidan som säljer de.
Sakerna är veganska och luktar helt underbart.
Om mitt hår blir bra av produkterna kommer jag aldrig någonsin
köpa något annat märke igen. Så gott luktar de!

Det är ju jätte svårt att beskriva dofter men de luktar väldigt
naturligt och kryddigt.
Shampoot ska ju tillexempel lukta lavendel och något mer
(kommer inte ihåg vad just nu)  och det gör det verkligen!
Killdeon som luktar tall, seriöst funderar jag på att använda
den själv.

Här är sakerna jag köpte.
Ganska mycket olika saker.
Shampoo, balsam, hårgele, hårspray för män, deo för män, deospray till mig och vanlig deo.

Känner att jag gör värsta reklamen för de här veganska shampoot nu men !

Winnerbäck

Du skulle ta det så lugnt, men det gick inte
Du skulle vara hemma vid tolv, men det gick inte
Du skulle komma ihåg hur det blivit förut,
Du skulle komma ihåg, men det gick inte

Du skulle resa tillbaka, men det gick inte
Du skulle gjort allting bra, men det gick inte
Du skulle mer se ut, det skulle verka bra
Det skulle skötas snyggt, men det gick inte

Du söker din Gud i den takt du syndar
Sen uppfinner du himlen igen
Det skulle bli så bra, det skulle bli så bra
Du har jobbat dina timmar och 
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha

Du skulle posta ett brev, men det gick inte
Du skulle ringa ett samtal, men det gick inte
Du skulle vara så nöjd med att du är den du är
Du skulle vara så nöjd, men det gick inte

Kom, bara kom som du är, det gick inte
Tvåhundra timmar terapi, men det gick inte
Du fick lära dig rätt & fel och sant & falskt och högt & lågt,
men det gick inte

Du söker din Gud i den takt du syndar
Sen uppfinner du himlen igen
Det skulle bli så bra, det skulle bli så bra
Du har jobbat dina timmar och 
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha

Allt du vill ha, men det gick inte
Varenda kanal, men det gick inte
Tiden finns hela livet men inte livet hela tiden, det gick inte

Du söker din Gud i den takt du syndar
Sen uppfinner du himlen igen
Det skulle bli så bra, det skulle bli så bra
Du har jobbat dina timmar och 
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha finns här
Allt du vill ha

Ska det vara så?

Nu börjar jag bli trött på medicinen..

Jag klarade nästan inte av mitt jobb idag utan gick hem för tidigt.
Mitt i ett träningspass.
Kroppen orkade inte träningen men jag ville inte ge upp så jag höll

ut och pressade mig själv till jag höll på att få en ångestattack.
Då gav jag upp och slängde på mig kläderna så fort jag kunde och 

åkte hem.
Imorgon tänker jag se hur jag mår utan medicinen.
Ska prata med min kontakt person med men jag kan inte ha det såhär.
Kan knappt virka för att kroppen är så skakig och svag.
Virka liksom?
Hur jobbigt är det på en skala.

Jag är jätte ljuskänslig med.
Tittar jag för länge i normalt dagsljus så börjar ögonen rycka för att 

de är så ansträngda. 

När jag tränar eller gör minsta grej så blir jag överhettad direkt.

M.m. 

Vill inte haaa deeeeet såååå hääääär äää rrrr. . . ! 

Som det är

God morgon!
Jag sitter just nu och väntar på att pappa ska komma och jag ska övningsköra till mitt jobb.
Är så ofantligt trött så vete sjutton hur det kommer gå att köra.
Det blir första gången för den här gången med både övningskörning och jobb när jag äter medicin.
Min kropp beter sig inte som vanligt nu när jag äter medicin. Jag mår illa när jag äter och jag mår illa om jag är hungrig. Anstränger jag kroppen kan jag bli helt skakig.
Sen är jag ofta ofantligt trött. Det känns som jag är täppt i näsan men det finns inget snor.
Om det blir mycket intryck går jag in " i dimman " och blir seg i huvudet.
Känns ungefär som att ha mycket ångest.

Trött och sliten

En konstig sak var att äppel inlägget fick fler läsare än alla andra inlägg. Beror det på äpplet eller på min kroppsbild?
hm..

Kvällstankar

Jag uppmärksammade precis att jag ser ut som en fransk hora eller något i min frisyr.
Jag tror luggen och det korta håret gör det.
Längtar verkligen till håret har växt ut och då funderar jag seriöst på att göra dreads.
Vad tror ni om det?

Sen tänker jag mig septum med.
Har ju så länge funderat på det så varför inte testa?
Måste dock vänta tills jag fått pengar.

På tal om pengar råkade jag beställa hem lite grejer idag.
Ganska mycket om jag ska vara ärlig.
För typ 800.
Det är hårprodukter och deo till både mig och Johan från ett märke som heter
Aubrey.
Det är ett märke som inte har massa gifter, inte är testat på djur och så vidare.
Fick tipset av Johans lillsyrra som är vegan och hennes hår luktar underbart.

Så spana in det märket.
Jag beställde från clearlife.se

Äppel - päppel

Igår fick vi äpplen  av Johans föräldrar.
Fina, stora och djup-röda sagoäpplen i en vacker korg.
Höst och även lite julkänsla infann sig.

Annars händer det inte mycket.
Jag virkar på en snäcksjal till och kämpar på med insättnings biverkningarna från medicinen.
Hoppas verkligen att allt går över för annars slutar jag med medicin igen.
Funderar på att testa Seroquel igen sen om Abilifyn inte blir bra.
Får se.

Jag har gått upp i vikt igen så måste verkligen äta nyttigare och träna mer igen.
Som det är nu så tränar jag två gånger i veckan och det skulle jag vilja utöka.
Simma två gånger och nån form av gym eller gruppträning två gånger.
Promenerande vill jag också öka på.

Två kilon är det jag vill gå ner.
Inte mycket kanske men det gör storskillnad på hur jag upplever min kropp.
Hade nästan börjat lyckas med min kropp innan jag gick upp i vikt.

Pannkaksmorgon

Bokstavligt talat är det en pannkaksmorgon på mer än ett sätt.
Just nu sitter jag i lugnan ro och lyssnar på musik och ska snart
äta de nygräddade pannkakorna.
De är gjorda på riktigt, med smör och i gjutjärns panna.
Får se om jag känner någon skillnad.
Det är nästan den perfekta frukosten.
Det skulle luktat nybryggt kaffe och tända ljus också och
varit i farmor och farfars gammaldags kök men hey! Man kan inte få allt.

Mitt uppvaknande var dock inte lika skönt som min frukost.
Jag låg och snooza i min varma mysiga säng när det plötsligt ringer på
dörren. Jag flög upp ur sängen och tänkte i 120.
Vem kunde det vara?
Vilka kläder går fortast att ta på sig?
Vad ska jag säga?
Jag fattade hyfsat snabbt ett beslut och virade ett täcke runt min
helt nakna kropp.
 Ja, jag sover näck, tyvärr. Måste sluta med det. Kan ju sluta illa. 
Sen gick jag ut och öppna dörren och det första jag säger är "God morgon"
Haha! Som om det var typ pappa som ringde och väckte mig, inte som
att det står en helt främmande karl utanför dörren.
Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad vi sa mer än att jag bad honom komma tillbaks
lite senare vilket han gick med på, tack och lov.
Oj vad mycket jag skakade sen, adrenalin kick.

Jag sjukanmälde mig idag med men på måndag ska jag till jobbet igen.
Lite tid kan man väl få att vänja sig vid medicinen tycker jag?
Många jag känner blir inlagda när det är medicin ändringar pågång och ibland
önskar jag att även jag var en av dem.
Dock orkar jag inte lägga pengar och tid på att vara inlagd.
Inte direkt som det är kul att vara inlagd så det ska verkligen krisa innan jag blir
det igen.

Intellektuell

Nu har jag precis mumsat i mig en tallrik med hemgjord pasta Carbonara.
Nyttigheten själv i matväg.
Men det är gott!

Utöver det sitter jag och tittar på nyheterna, hör och häpna.
Johan trodde att en kompis pojkvän ska vara med.
Det måste jag se i så fall.

Idag är dag två med medicin. Den har gått i trötthetens tecken.
Jag umgicks lite med en släkting idag och jag orkar inte ens tänka på det för jag skäms och får ångest.
Det är jobbigt att vara drogad och umgås med folk.

En annan sak är en sak jag tröttnat på.
Att vänta.
Det är helt okej att man kanske inte alltid kan umgås när man bestämt men då hör man väl av sig tycker jag? Jag har ska inte gå in på för mycket men jag tröttnade idag.
Det betyder inte att jag inte tänker umgås med den här personen utan det innebär att jag inte kommer vänta mer, inte "jaga" den här personen.
Känner du dig träffad hoppas jag du inte blir ledsen eller sur.

Jag funderar på att skriva en bok förresten. Trots att jag inte kan skriva för fem öre och att jag nästan aldrig tänkt tanken innan. Vi får se hur det går. Ska skriva lite nu och skicka till min syster som ska ge konstruktiv kritik. Blir det för dåligt lägger jag ner bok idén.

 Vad tycker ni om den nya designen?

Ett, tu, tre

Det gick från ..

Till ..

Och nu .. 

Luggen är tillbaks och det är mer mig själv.
På bilden har jag på mig snäcksjalen jag jobbat med.
Den är nästintill klar nu. Bara en himla massa trådar att fästa. 

Ja, jag är ful.

Puss hej

Vänd dig aldrig om

Sakta, sakta fortsätter jag framåt.
Jag stannar inte.
Jag vänder mig inte om.
Även om jag ibland tvekar.

Jag bakar kakor.
Pysslar men framförallt
virkar.
En snäcksjal av restgarn.
Den blir tydligen fin, säger folk.

Jag lyssnar på Karlavagnen med.
Om barn och unga som mår dåligt.
Sara tipsade om denna radio sändning
och jag tänker föra det vidare.
Ni kan lyssna på de Här

Rönnbär

Igår.

Den berömda käftsmällen.

Idag.
Rönnbär och Zombiemood.

Hela min dag har nästan kretsat kring rönnbär.
I början att få tag i dem.
Sen att rensa dem.
Sen att koka dem.
Sen att låta dem rinna av.
Nu att koka saften med socker.
Sen att se om det kan bli gelé av alltihop. 

Manin har lagt sig och jag sjönk, som ett skepp.
En liten utlösande grej och idag har jag nästan inte överlevt.
Jag har varit så desperat hela dagen.
Men jag har skött mig.
Nästan i alla fall.
Jag har hällt i mig pepsi men seriöst finns det allvarligare saker just nu, okej? 

Överleva är ett exempel?

Jag drog en kniv mot armen innan.
Den var slö, ack så slö.
Lämnade inte ett spår så oroa er inte.

I morgon ska jag börja med medicinen igen.
Det blir andra försöket denna månaden.
Biverkningarna gjorde att jag sluta sist.
Om jag fick samma biverkning igen skulle jag

dock ringa Pronto. 

I morgon ska jag egentligen jobba men mår jag som idag så går det inte.

Jag är väldigt ensam i mitt mående just nu.
Ingen vet eller har tid.
Inte ens prinsen.
Han har nog med sitt så jag får inte plats.
Jag vill bara fly här ifrån.
Men istället kokar jag gelé och låtsas vara som vanligt

fast jag klarar inte av att le så man borde kanske se?

Nu är jag för rak.
Puss och hej.

Beat up the weakness

Hypomani.
Det är nog där jag befinner mig just nu.
Om jag ska vara ärlig.
Hatkärlek.
Om jag ska vara ännu ärligare så stör det mig inte alls, nästan.
Jag får mycket gjort, lite för mycket kanske?
Folk är långsamma fast egentligen är det ju jag som är snabb.
Tycker bäst om att vara själv just nu.
Slipper känna mig frustrerad då.

Igår bakade jag världens godaste bullar till idag, KANELBULLENSDAG! <3
Jag kokade även en flaska hallonsaft sötad med stevia!
Den blev god. Smakar mycket hallon och har en eftersmak av hockeypulver.
Det med lakrits smak.
Jag lagade även en vegetarisk gryta och städade typ hela lägenheten.
Med hjälp av Johan icke att för glömma.
Sen tvättade jag typ 2 maskiner och virkade färdigt min disktrasa.
Den blev lite sne men fin!

Jag tömde min mobil på allt med för jag tröttnade på att den var dum.
Så jag tror inte att jag har era nummer så ett litet sms med namn om ni vill att jag ska ha
ert nummer.

O & O

Ett virrvarr av löv

Jag gillar såna ord.
Som virrvarr och virvlar.
Nackdelen med de orden är att jag inte kan säga dem.
Jag har faktiskt funderat på att byta namn till Saga.
Vad skulle ni säga om det?
Eller Zaga blir det ju då.
Det är några stycken som tycker jag säger Zaga när jag säger
Zara. Lite jobbigt det där att det ska kännas lite krångligt varje
gång jag säger mitt namn.
Förstår ni?

Idag har jag jobbat.
Så höll jag på att skriva men det är inte helt sant för idag har
jag gjort tusen saker. Nästan. Som lite mani kanske?
Jag har bakat, tvättat, bäddat, skrivit upp virkbeskrivning på kotten, övningskört, varit social med pappa, virkat, gjort en virkbeskrivning, jobbat, varit social med Ln och Niklas m.m.

Jag köpte fina saker idag på jobbet i alla fall. För under hundra lappen.
Här är sakerna jag köpte :

Det mest spektakulära är nog denna te kopp.
Underbar är den och jag köpte den mest till min syster egentligen men
hon jublade inte när hon fick den så jag ska minsann dricka pepsi max i den snart!
10 kr

Om jag kan få för många virkböcker?
Nej skulle inte tro det!
Det gör absolut inget att de är gamla,
jag tycker om dem ändå.
2 kr

Allmänt bra att ha bok när man har tråkigt.
Tror jag i alla fall.
5  kr

Jag köpte för ett tag sen en liten vävstol på mitt jobb.
Dumt nog kan jag typ ingenting.
Eller jag kan väva jag kan bara inte allt det där som behövs innan.
Idag hittade jag denna bok som verkar skittråkig men som kanske
kan rädda mig?
Veronica HJÄÄÄÄLP! ;)
5 kr

Massor med bomullsgarn som jag virkar disktrasor av.
10 kr

Inte jätte fin men inte heller jätte ful liten väska som
jag tänkte att jag ska ha när jag går på krogen = typ aldrig.
Den är perfekt till det för den har plats för några kort och är stor nog
för min mobil.
30 kr

Dålig karaktär

Eventuellt kan man anse att jag har det, ja.
Jag har nämligen redan gjort om min sockerfria vecka till att
jag inte får dricka pepsi på vardagarna om det inte är något speciellt.
Idag gjorde jag om det ännu mer.
Efter att ha varit och simmat så var jag så hungrig så jag höll på att
svimma och då blev det en pepsi max och en kex choklad.

Nu kan jag ju välja att se det som att jag har misslyckats, vilket jag på sätt och vis
har, men jag väljer att istället att fundera på vad själva grund idén till den
sockerfria månaden var och jag kom fram till att det inte var att jag absolut inte
fick äta socker under en månad. Nej, det jag ville uppnå var att minska ner
pepsi drickande och kanske kunna få en mer normal relation till de.
Och det har jag faktiskt inte misslyckats med.
Jag har inte druckit Pepsi konstant nu när jag varit hemma och
jag har inte vräkt i mig sötsaker eller kanelbullar vilket jag..inte brukar men det händer.

Nog om det, jag gör som jag känner är bäst helt enkelt.

Jag håller just nu på med något spännande.
Jag gör eget kebabkött.
Från början, helt från början.
Nästan.
Jag har malt kyckling till kycklingfärs, gjort en kryddblandning
och haft köttet i ugnen i två timmar så snart är det klart.
Om ni vill testa så hittar ni receptet HÄR
Jag önskar jag kunde säga att det kommer bli skitgott och att ni
absolut borde testa men jag vet ju faktiskt inte än hur det kommer smaka.

En kotte

Jag kom hem från Råslättsbadet för en stund sen.
Åkte dit till tre och simmade med Nessie.
Det var andra gången efter sommaren som vi simmade
och det är skönt att ha kommit igång.
Vi simmar en km och sen badar vi ångbastu som belöning.
Det är jobbigare att simma än jag kom ihåg.
Jobbigare för musklerna typ?

Jag tränar nu två pass i veckan. Bygger upp det långsamt.
Yoga är något jag vill klämma in också.
Älskar yoga!
Och ett core pass skulle jag också vilja ha med i mitt vecko
schema. Får se.

Just nu sitter jag och klurar på en kotte.
Har kollat runt lite på nätet efter mönster men
bara hittat som kostar pengar och ett på engelska.
Jag orkar inte riktigt översätta det på engelska utan jag
kollar lite på det och ser om jag förstår och sen hittar jag på.
Trappa! Paha!



Såhär ser kotten ut än så länge. Jag tycker det ser ut ganska mycket som en kotte?

Utöver denna kotte har jag även gjort en grej till Elin, till hennes nya lägenhet.
En grej man ska ha på dörren.
Jag håller på att stärka den med potatismjöl just nu och så här ser den och det ut: