Sjukdomsresa del 1

Jag tänkte göra ett inlägg till om min sjukdom men lite mer om hur min resa har varit och försöka ta upp de saker som jag tycker har varit extremt viktiga i min resa och som gjort mycket för att jag ska klara mig så bra som jag gör idag.

Jag har vänner som är bipolära och jag läser bloggar med andra som är bipolära och många av dem har det mycket tuffare än mig. Jag klarar mig hyfsat nu efter att ha kommit på olika strategier och saker som funkar för mig men det är inte alltid lätt och framförallt så har det inte varit liv.

Jag kommer inte gå in på det som är liksom grunden grunden till att jag började må dåligt utan mer fokusera på..sjukdomen?

Jag började må dåligt tidigt men först när jag var sådär 13 började jag inse att det inte var "normalt". Då trodde jag att jag skapade mitt dåliga mående och att allt var mitt fel. Det är ju på ett sätt sant för om man tänker negativt och är negativt så blir ju allt mer negativt. Men mår man dåligt så är det ju inte alltid så lätt att tänka positivt.

Jag hade väl egentligen ingen jag kunde prata med om det för hemma var det lite komplicerat och min bästis trodde nog att det var vanligt tonårs mående.

Jag hade inga verktyg för att hantera hur jag mådde så jag skapade en lista med regler för att hantera mig själv. Det kunde vara saker som att jag inte fick andas så att det hördes eller att jag inte fick äta om någon tittade på mig ( kan jag fortfarande ha svårt för).
Det var massor med sådana små regler som jag levde med för att känna att jag hade kontroll.

Jag mådde sämre och sämre och jag började se, höra och känna saker som inte "finns". Jag vet inte hur det gick till men på något sätt så lyckades jag berätta lite för en umdomsledare i kyrkan och hon ringde ungdomsmottagningen.
Där gick jag till A, min mamma en gång i veckan, och hon var den bästa person jag kunde kommit till. Hon var underbar!

Hon var dock bara kurator och hon kände att hon inte kunde hjälpa mig utan att jag behövde mer hjälp så jag fick fick träffa en psykiatriker och hon lät mig börja på antidepressiva.
Det som hände då var att jag blev manisk för första gången. Jag har myror i benen. Kunde inte sitta still och allt var som en jäkla karusell. Sov inte på en vecka.
Jag gick på gymnasiet när allt där här höll på och jag kunde inte sitta på lektionerna utan typ var femte minut sprang jag upp o ner för trapporna för att sen försöka vara med en stund igen.

Jag fick sluta med medicinen och jag kommer ihåg att vi hade något möte med pappa eftersom de misstänkte att jag var bipolär. Jag visste inte det då. Under mötet berättade pappa att mamma varit manodepressiv som de hette innan, alltså bipolär. Eftersom det är ärftligt och att jag hade blivit manisk av antidepressiva så fick jag min diagnos.

Jag kommer inte ihåg hur det kändes att få diagnosen men jag tror att jag tyckte det var skönt . Jag hade ingen egentlig erfarenhet av hur psykriatrin fungerade och trodde att nu, nu skulle det bli bra. Jag skulle inte behöva må såhär längre.

Manin la sig inte trots att jag slutat med medicinen så jag blev inlagd. I och med att jag såg och hörde saker med så gjorde de en psykosutredning på mig när jag var inlagd. De kom fram till att jag INTE har någon psykossjukdom MEN att jag har psykossymtom vid hög ångest.

Jag fick börja med stabiliserande mediciner och jag är ganska känslig mot medicin så den tiden är ganska dimmig för jag var ganska "drogad".

Inte sovit på en vecka

Detta är undertiden jag var inlagd.
Trots smink så ser jag väldigt sliten ut.
Lite tom blick med.
Här är jag alltså medicinerad med stabiliserande. 

Det var väldigt tufft under den här perioden.
Mådde inte alls bra.