Från svart till vitt

Jag hållar på att städa undan misären.
Det blir så när man mår dåligt ett längre tag.
Misär.
Jag hade en egen liten koloni med bananflugor och disken
var berg och sopporna hade bott i köket i nästan en vecka.
Nu är disken diskad, sopporna ute och flugorna påväg att flytta.
Kaklet börjar stegvis bli blankt igen och allting går framåt.

Jag mår inte tipp topp men jag skiter i det.
Jag vill inte äta mediciner och då krävs det lite av mig.
Jag måste göra rätt även när allt är fel.
Äta, sova, träna = rutiner.

En sak som gjorde mig lite ledsen var dock att när jag faktiskt bad om hjälp så blev det inte så bra.
Jag bad min syster köpa mat till mig och pepsi. Det gjorde hon och hon stannade även på en kopp te.
Men medans hon var här fick jag höra inte en gång utan tre att hon bara kunde göra så här ibland.
Så länge jag inte bad om hjälp för ofta så kunde hon hjälpa mig.
Hon fick även ett sms från sin pojkvän där det stod att hon var en så snäll syster som hjälpte mig.

Missförstå mig inte. Jag tycker att hon va SNÄLL och är SNÄLL.
Men jag ber nästan aldrig om hjälp eftersom jag har så otroligt svårt för det.
När jag väl gör det så säger hon så.
Att jag inte får be om hjälp för ofta och att det var en stor uppoffring för henne.
Jag fattar att det tog av hennes tid och så men jag bad om hjälp för att jag inte klarade mig själv.

Jag hade ställt upp för henne vad det än var. Om det var något jag kunde hjälpa till med.
Och jag hoppas att om jag någon gång ställer upp inte gör likadant och talar om för de personen hur jobbigt det här var för mig och att den personen måste tänka sig för så den inte ber om hjälp för ofta.

Men man kan bara förändra sig själv och jag gör just nu en lång, lång lista över saker jag ska jobba på.