Jag har tänkt väldigt mycket på det.
Hur jag ska reagera, hur jag ska besvara den.
Hur ärlig jag ska vara, vad jag ska säga och inte säga.
Idag fick jag frågan, långt innan jag trodde jag skulle få den och
av en helt annan person än den jag trodde skulle fråga.
Jag var delvis förberedd men blev halvt tagen på sängen ändå.
Det var min kompis kompis barn som frågade.
Hon: Vad är det där?
Jag: Det är ärr
Hon: Oj, så många?!
Sen bytte hennes pappa ämne, på ett väldigt bra sätt men ändå för att ta fokus från ämnet.
Rätt skönt för följdfrågorna hade blivit svårare att svara på, mest för att jag inte kände henne eller hennes pappa så mycket.
Jag vet inte hur mycket han vill att hon ska veta.
Jag är glad att jag hade tänkt på det innan.
Att jag hade en plan för hur jag skulle hantera det om ett barn frågade.
Jag tror på att vara ärlig men inte ta med hela sanningen.
Att vara lugn och neutral och inte blanda in en massa känslor för ett barn behöver inte den delen.
Hade det fortsatt och jag hade fått frågan "Varför då?" eller något liknande sagt att jag har en sjukdom och det är så jag fått ärren.
Jag hade eventuellt om det hade behövts jämfört det med röda hund.
Konstigt ändå, det är ingenting man tänker på när man självskadar, hur man ska förklara det för andra människor och definitivt inte för barn.
Hur skulle/har ni gjort?
Vad tycker ni är rätt att säga och inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett litet avtryck så jag vet att du varit här så blir jag glad!