Far, far away

Först och främst vill jag bara säga tack för stödet som jag fått efter inlägget igår!

Det har varit lite tungt idag med.
En stor ledsen klump i bröstkorgen som jag inte riktigt blir av med men jag försöker tänka på annat och fokusera på sådant som gör mig glad.

Jag förstår att det kan vara svårt att förstå att jag känner mig övergiven.
Utåt sett har jag en fungerande familj men om man gräver lite djupare så är det inte så sammanhållet som det kanske ser ut.

Jag älskar mina familjemedlemmar och de är bäst, finast och så vidare.
Men samtidigt så kan de såra mig väldigt mycket och så har det varit väldigt länge.

Min syster tillexempel.
Hon har alltid hållit sig till sitt.
Jag har aldrig riktigt fått plats.
Min önskan har alltid varit att vi ska vara ett team. Tajta. Finnas där för varandra.
Visst så umgås vi och om det skulle vara något så ställer hon upp men då får jag alltid höra att hon nu minsann har gjort en uppoffring för mig.
Anledningen till att vi ses så pass ofta som vi gör är nog ganska mycket min förtjänst.
Jag försöker se till att vi ska ses och hitta på saker.
Om jag inte hörde av mig är jag inte säker på om vi hade hörts av alls.
Lite kanske men det hade nog gått månader i mellan.

Min pappa då.
Jag älskar min pappa och skulle försvara honom med näbbar och klor.
Jag kan gnälla på honom och tycka att han är dum men om du skulle säga något om honom skulle jag direkt börja försvara honom.
Men ibland är det lite oklart vem som är förälder åt vem.
Min kontakt person säger alltid åt mig att jag måste försöka sluta vara förälder åt honom. låta honom få sina egna smällar.
Men sedan mamma dog har jag varit livrädd att han skulle dö med så jag har skyddat honom och det sitter så djupt rotat i mig.
Att han sen kan vara jävligt destruktiv och manipulativ har ju inte gjort den saken bättre.
Han vet nog dessutom att han kan spela på mina känslor. Han gör det i alla fall. Medvetet eller ej.

Och de äldre, är ju som sagt äldre och med åldern så kommer bekymmer som är större än mina.
Det är jag som ska finnas där för dem och inte tvärt om.

Jag har sedan jag varit väldigt liten känt mig som det svarta fåret.
Det har alltid blivit bråk för jag passar inte in och jag är alltid fel fel fel.
Först när jag flyttade hemifrån kunde jag börja bygga upp mig själv.
Men jag är en trygghetsnarkoman och jag behöver min familj
och jag önskar så himla mycket att det var på ett annat sätt än det är.
Men jag får försöka se det bra i det jag har!

Uppskatta era nära o kära !

O&O